texten å Rosette-stenen, en öfversättning, som, oaktadt flere obestridliga framsteg, dock icke var rätt tillfredsställande. Vid samma tid uttalade åtskilliga egyptologer sin öfvertygelse att hieroglyfskriften var en fonetisk bokstafsskrift, och man hade å Rosette-stenen ledt sig till det antagandet att de hieroglyfgrupper, som voro omgifna med en stående eller liggande aflångt oval ram

, på franska benämnd cartouche, innehöllo kungliga namn och titlar. Denna åsigt uttalades redan 1797 af en dansk lärd, Georg Zoëga, i hans i Rom utgifna arbete "De origine et usu obeliscorum". En lycklig upptäckt gjordes 1815 af engelsmännen J. W. Bankes och Henry Salt å Nil-ön Filai, der man påträffade en hieroglyf-ristad obelisk, å hvars fot tillika fanns en grekisk inskrift, hvarigenom de (1818) med säkerhet identifierade namnet Kleopatra i en hieroglyfkartusch å denna obelisk. I en artikel. "Egypt", införd i "Encyclopaedia Britannica" (1819), kastades nu de första strålarna af sann belysning på fornegypternas hieroglyfskrift, i det den nämnde Th. Young med bestämdhet å Rosette-stenen påvisade namnen Ptolemaeus och Berenice samt med säkerhet angaf det fonetiska bokstafsvärdet af åtminstone 5 hieroglyftecken. Han framlade äfven den sannolika meningen af omkr. 200 hieroglyftecken; och efterföljande undersökningar hafva i många fall visat, att han tolkat rätt. Young kom dock icke längre. Han hade nyckeln i sin hand, men han förmådde icke öppna dörren. Detta var förbehållet den genialiske fransmannen J. F. Champollion d. y. Den 27 Sept. 1822 föredrog han inför Académie royale des belles lettres en afhandling om hieroglyferna såsom fonetisk skrift, och kort derefter (i Oktober) offentliggjordes denna afhandling under titeln "Lettre à Mr Dacier (secrétaire perpétuel de l'Académie) relative à l'alphabet des hiéroglyphes phonétiques", hvari han medelst analyser af en hel rad kungliga kartuscher (hieroglyf-ovaler) uppställde ett hieroglyfalfabet, som, fastän ännu ofullständigt, befanns vara fullkomligt riktigt. Hans första tillvägagående var följande. I hieroglyfskriften å Bankes' och Salts obelisk från Filai funnos två hieroglyf-ovaler eller kartuscher. Den ena (fig. 1) innehöll samma

Fig. 1. hieroglyftecken som den redan bekanta kartuschen för Ptolemaeus å Rosette-stenen, och den andra kartuschen (fig. 2) innehöll namnet Kleopatra, hvilket var tydligt af den på obeliskens fot befintliga grekiska inskriften. I namnet Kleopatra öfverensstämma bokstäfverna 2, 4 och 5 (l, o, p) med bokstäfverna 4, 3 och 1 (l, o, p)

Fig. 2. i Ptolemaeus, och samma öfverensstämmelse finnes äfven mellan hieroglyftecknen för dessa bokstäfver (se figurerna); vidare hafva bokstäf-verna 6 och 9 i Kleopatra samma ljud, och man finner på motsvarande ställen i hieroglyfgruppen samma tecken. Endast 7:de hieroglyftecknet (för t) i Kleopatra överensstämde icke med motsvarande hieroglyftecknet 2 (t) i Ptolemaeus, och Champollion drog med rätta deraf den slutsatsen att egypterna kunde använda flere tecken för samma bokstafsljud. I sitt arbete "Précis du système hiéroglyphique des anciens Égyptiens" (1824) visade han, att det ur konunganamnen utletade alfabetet var användbart för öfriga hieroglyfgrupper, i hvilka samma hieroglyftecken förekomma. Champollions häpnadsväckande upptäckt nedref en mängd förut rådande föreställningar och var för mången en styggelse, hvarför hans hieroglyftolkning mötte bittert motstånd på flere håll. Den öfverväldigande sanningen i hans framlagda system kunde emellertid icke med någon framgång bekämpas. I Champollions fotspår och ledda af det klara ljus han tändt i det forna egyptiska mörkret har sedermera ett stort antal egyptologer framgått med säkra steg och vidgat kännedomen om Egyptens urgamla kultur och historia, sådana de framgå ur hieroglyfinskrifterna å tempel och andra monument samt å tallösa papyri o. s. v. Bland de ryktbaraste af Champollions efterföljare må främst nämnas italienaren J. Rosellini, som utgifvit det värdefulla arbetet "Monumenti" etc.; holländaren K. Leemans, som offentliggjort den rika egyptiska samlingen i Leiden; tysken R. Lepsius, som grundlagt kännedomen om den egyptiska kronologien; engelsmannen S. Birch, som bland annat utarbetat den första fullständigare ordboken öfver hieroglyfspråket; fransmannen E. de Rougé, som lemnat de första noggrannare grammatiska analyserna m. m. Bland senare egyptologer af framstående förtjenst böra icke glömmas tyskarna Brugsch, Dümichen och Ebers; fransmännen Le Page Renouf, Mariette och Maspero; norrmannen Lieblein och svensken K. Piehl; många andra måste här förbigås. -- Riktigheten af den metod, som Champollions skola följde, blef på det mest afgörande sätt bevisad genom ett fynd (1866) af ett vidlyftigt fornegyptiskt påbud på tre språk. Under en resa genom Nildeltat fann nämligen Lepsius, i närheten af det nuvarande San (det gamla Zoan, Tanis l. Kanopos), en sten, hvilken, liksom Rosette-stenen, innehöll en och samma