oskadade text upptecknad med hieroglyfer, demotisk och grekisk skrift. Detta för den egyptologiska vetenskapen då ytterst vigtiga "Dekret från Kanopos" har på ett lysande sätt bekräftat den tolkning af hieroglyfskriften, som Champollion genomfört. -- Att hieroglyfskriftens system, som numera blifvit allt tydligare lagdt i dagen, så länge trotsade all tolkning, beror utan tvifvel derpå att denna skrift består icke blott af fonetiska bokstafstecken utan äfven af stafvelsetecken, ideografiska eller bildliga tecken, hvilka icke uttalades. Det är möjligt eller t. o. m. sannolikt, att denna skrift i sin början var rent ideografisk, så att man, då t. ex. ordet lejon skulle skrifvas, tecknade en bild af detta djur. Men detta ofullkomliga beteckningssätt öfvergick ganska säkert snart till ett fonetiskt skrifsätt, der hvarje bokstafsljud hade sitt särskilda tecken. Man lät då figuren af djuret eller föremålet beteckna den bokstaf, med hvilken djurets eller föremålets namn i det egyptiska (nuvarande koptiska) språket började. Så hette en hök Akhom, och dess bild [hieroglyf] eller i snabbskrift [hieroglyf] står för bokstafven A; bilden af en mössa, Klapht, ger bokstafven K; ett lejon, Lábo, betecknar ett L; figuren af en uggla, Mooládj, gifver bokstafven M; munnen af en menniska heter Ro och står för ett R; en hand, Tot, tecknas för T o. s. v. Om detta sätt att gå tillväga erinrar bruket att i vår tids abc-böcker vid bokstäfverna teckna föremål, hvilkas namn börja med den motsvarande bokstafven. Enär hieroglyfskriften uppstod på detta sätt, kommo äfven flere tecken att användas för samma bokstafsljud, hvarigenom hieroglyfskriften är ganska rik på s. k. homofoner, eller likaljudande bokstafstecken. I valet af dessa kunde i viss mån inläggas ett slags symbolik, så att bokstafstecken eller bilder, som kunde gifva föreställning om kraft och makt, såsom bilden af en örn eller ett lejon o. s. v., företrädesvis nyttjades i skrift, som rörde högt uppsatta, mäktiga personligheter, t. ex. i faraonernas namn. Detta sätt att gå till väga vid bildandet och valet af bokstäfver kallas af Champollions skola den "akrofoniska principen", hvilken i synnerhet gjorde sig gällande under faraonernas sista tid. En stor mängd nya bokstäfver uppkom enligt denna princip. -- Hieroglyfskriftens alfabet består i grunden af 25 bokstafsljud (uttryckta, i synnerhet hvad beträffar somliga bokstäfver, med rätt många homofoner, hvilka väl i vissa fall beteckna en modifikation af bokstafsljudet), men det bör äfven anmärkas, att flere hieroglyftecken kunna hafva olika ljudvärden, i hvilket hänseende deras betydelse småningom synes hafva ändrat sig. Så t. ex. betecknade hieroglyfen [hieroglyf] först ljudet ab, men stod senare äfven för ljudet a, och tecknet [hieroglyf] ljöd förr som cha, men blef tillika tecken för ch, eller det starkt gutturala h. -- Utom dessa bokstafstecken finnas äfven stafvelsetecken, innehållande en, två eller tre konsonanter, och man träffar ofta vid sidan af ett stafvelsetecken äfven de enskilda bokstafstecken, som ingå i stafvelsen. Sålunda betecknar [hieroglyf] eller [hieroglyf] htp eller ljudet hotep,men samma ljud kan äfven skrifvas [hieroglyf] eller [hieroglyf] med alldeles samma ljud, men innehållande flere eller färre af ljudets enkla bokstäfver. -- Hieroglyfskriften lästes dels i vertikala kolumner, dels och vanligast i rader från höger till venster, likväl stundom i motsatt riktning, hvilket angafs derigenom att hieroglyftecknen vände sin framsida mot det håll, hvarifrån läsningen borde utgå. I denna skrift blefvo, likasom i de semitiska språken, korta vokaler vanligen icke särskildt betecknade. Om man t. ex. ville skrifva ordet zed, säga, så utskrefvos blott bokstäfverna z d. Men då språket för det mesta bestod af korta, enstafviga ord, så vållade detta utelemnande af vokaler i bokstafsskriften ofta nog oklarhet och mångtydighet. Ett likaljudande ord, set, kunde betyda honom, henne, det, hustru, draga, kasta, skjuta, flamma, så, gjuta, gås, körtlar, fräck och åtskilligt annat. För att göra skilnad mellan olikartade begrepp fogade man till bokstafstecknen ett närmare bestämmande ideografiskt tecken. Endast då man åsyftade ofvannämnda Pronomina, skref man blott st; betydde set hustru, så vidfogades bilden af en nedhukad qvinna; set, flamma, tydliggjordes genom bilden af ett rökelsekar, från hvilket lågor stego upp; set, gås, åtföljdes af detta djurs afbild; set, så, förtydligades genom bilden af en såningsman o. s. v. Ett sådant till förtydligande bifogadt ord kallas ett determinativ,och stundom kunde två determinativ vara bifogade, såsom till set, skjuta, vid hvilket icke blott satt en af en pil genomborrad djurhud utan äfven tecknet för en arm, [hieroglyf], som angaf en handling, ett tecken, som ofta åtföljer verberna i hieroglyfskriften. Många af dessa determinativ äro blott helt och hållet speciella och beteckna begreppet af ordet sjelf, såsom t. ex. bilden af en krokodil intill mseh, namnet på detta djur (Arab. timsah). Andra determinativ äro generella och angifva blott en kategori af begrepp, inom hvilken det ifrågavarande begreppet faller, såsom den beväpnade armen för handling i allmänhet, eller bilden af en sparf efter alla ord, som betyda liten, eländig, sjuk, svag, sorgsen, ensam, dålig, ond, arm eller dylikt. Denna användning af determinativ är i hieroglyfskriften allmän, och det gick ibland ända derhän, att man bibehöll endast determinativet och utelemnade de alfabetiska tecknen vid många allmänt bekanta ord och begrepp. Så tecknade man endast djurhuden med pilen, bifogande den beväpnade armen, då man skulle uttrycka set, skjuta o. s. v. I sådant fall kan det blifva nödvändigt att jämföra fonetiskt skrifna varianter af den ideografiska beteckningen, för att säkert fatta dess betydelse. -- Språket, som skrefs med dessa hieroglyfer, var i formelt hänseende mindre rikt och dess ordböjningar föga