af frimärken. Dessa förslag väckte stor uppmärksamhet, och en af underhuset 1838 tillsatt komité gillade förslaget, som ock vann regeringens stadfästelse 1839, och pennysystemet tillämpades fr. o. m. d. 10 Jan. 1840 (jfr Frimärke). H. erhöll 1839 en plats i skattkammaren, men förlorade den 1841, då de liberale afgingo. En natiorialsubskription föranstaltades då åt honom och inbragte 13,360 pd. 1846 blef han sekreterare åt generalpostmästaren och 1854 förste sekreterare. När han 1864 tog afsked, erhöll han af parlamentet en gåfva af 20,000 pd samt hela lönen, 2,000 pd, i pension. Han dog d. 27 Aug. 1879, sedan han ett par månader förut blifvit hedersborgare i Londons city, och begrofs i Westminster abbey. Hill, Ambrose Powell, nord-amerikansk general f. 1824, blef 1847 löjtnant, deltog s. å. i kriget mot Mejico och lemnade 1861 unionens tjenst, hvarefter han ingick såsom öfverste i sydstaternas armé. Efter slaget vid Williamsburg (1862) blef han generalmajor, och 1863 befordrades han till generallöjtnant samt erhöll befäl öfver en egen armékår. I den sista, förtviflade striden vid Petersburg (29 Mars--2 April 1865) stupade han. H. ansågs för en af sydstaternas utmärktaste härförare. Hillah (Hille), stad i asiatiska Turkiet, vilajetet Bagdad, på Eufrats båda stränder, hvilka äro förenade medelst en 140 m. lång flottbro. Innevånarnas antal beräknas till 6--10 tusen. Staden ligger på samma plats som forntidens Babylon och är till stor del byggd af tegel, som hemtats från ruinerna. Hillared, socken i Elfsborgs län, Kinds härad. Arealen (med inräkning af en liten del af Dannicke socken) 3,923 har. 795 innev. (1881). Annex till Sexdräga, Göteborgs stift, Kinds kontrakt. Hille. Se Hillah. Hille, socken i Gefleborgs län, Gestriklands östra tingslag. Arealen 24,747 har. 2,735 innev. (1881). H. med Oslättfors kapell, som här inräknats i areal och folkmängd, utgör ett regalt pastorat af 2:dra kl., Upsala stift, Gefle kontrakt. Hillebard. Se Hellebard. Hillebrand. 1. Joseph H., tysk literaturhistoriker och filosof, f. 1788, blef 1818 professor i filosofi i Heidelberg och 1822 i Giessen samt var 1848 president i den hessiska andra kammaren. Till följd af sin opposition blef han 1850 försatt ur tjenstgöring. Död 1871. Hans förnämsta arbete är Die deutsche nationalliteratur seit dem anfang des 18 jahrhunderts (1845--46; 3:dje uppl. 1875). Mindre betydande äro hans filosofiska skrifter, af hvilka Philosophie des geistes (1835) går ut på att förmedla Hegels och Leibniz' åsigter. -- 2. Karl H., författare, den föregåendes son, f. 1829, tog 1849 del i det badensiska Maj-upproret och blef tillfångatagen i Rastatt, men lyckades fly till Frankrike. Sedan han blifvit promoverad vid Sorbonne i Paris, antogs han 1863 till lärare i tyska språket vid militärskolan i S:t Cyr. Redan s. å. kallades han till professor i utländsk literatur vid filosofiska fakulteten i Douai. Vid utbrottet af fransk-tyska kriget 1870 lemnade han sin professur och åtföljde såsom "Times'" korrespondent den italienska expeditionen till Rom. Derefter bosatte han sig i Florens, hvarest han utgaf samlingsverket Italia (1874--77) och började derefter att för Heeren-Ukerts samling af de europeiska staternas historia utarbeta Geschichte Frankreichs von der thronbesteigung Ludwig Philipps bis zum fall Napoleons III (1877--79, bd 1--2). Utom en mängd i franska, engelska, tyska och italienska tidskrifter offentliggjorda "essays" har han utgifvit på franska språket: Dino Compagni (1862), De la bonne comédie (1863, prisbelönt), La Prusse contemporaine (1867), Études italiennes (1868), De la réforme de l'enseignement supérieur (s. å.) m. m., samt på tyska språket en samling uppsatser under titeln Zeiten, völker und menschen (Frankreich und die franzosen, 1872, 3:dje uppl. 1879; Wälsches und deutsches, 1875; Aus und über England, 1876; Profile, 1878; Aus dem jahrhundert der revolution, 1881). Hillel. 1. En berömd judisk rabbi, föddes i Babylon omkr. 75 f. Kr., förvärfvade en tid såsom daglönare sitt och sin familjs uppehälle i Jerusalem samt egnade sig samtidigt dermed åt studiet af den mosaiska lagen l. läran (torah) och blef sin tids störste lärare i lagen. Han var den fariseiska judendomens ädlaste representant. Det för hans skrifttolkning utmärkande var att han, i motsats till den bokstafsträldom, som gjorde sig gällande hos samtida skriftlärde, betraktade lagen såsom ett organiskt helt och gjorde dess anda till norm för uppfattningen af detaljerna. Att akta menniskovärdet och älska sin nästa såsom sig sjelf var för H. hufvudsumman af lagen. Allt det öfriga var blott förklaring och tillämpning. Gud, lagens gifvare, var framförallt allgod, barmhertig. Äfven i de meningsstrider, som egde rum mellan honom och hans motståndare på skrifttolkningens område, den stränge Schaminaj, ådagalade H. städse ett stort saktmod. Hans inflytande på sitt folks andliga utveckling var stort och välgörande. H. uppgifves hafva varit ordförande i Stora rådet (Sanhedrin) i Jerusalem. Död omkr. 10 e. Kr. -- 2. En annan lärd rabbi, antagligen en ättling af den föregående, lefde i 4:de årh. såsom skolföreståndare och gjorde sig förtjent om fastställandet af den judiska kalendern. Hillemacher [hilömakär], Eugène Ernest, fransk genremålare, f. 1820 (1818), lärjunge af L. Cogniet, har med förkärlek och stor teknisk färdighet skildrat scener ur namnkunnige mäns lefnad: Rubens målande sin frus porträtt, Poussin föreställes för Ludvig XIII, Gutenberg och Fust, Napoleon I med Göthe och Wieland m. m. Hiller. Se Iller. Hiller (Hüller), Johann Adam, tysk tonsättare, f. 1728, studerade klavér och generalbas under Homilius vid Kreuzschule i Dresden och kom 1751 till universitetet i Leipzig. Der blef han 1754 huslärare hos en grefve Brühl, stiftade 1763 de "concerts spirituels", hvilka 1781 öfvergingo i de berömda Gewandhauskönserterna (se d. o.), inrättade 1771 en sångskola samt var 1789--1801 kantor vid