Thomasskolan. Död 1804. H. fick epokgörande betydelse genom sina "Singspiele", hvilka bildade utgångspunkten för den tyska speloperan och uppstodo på fullt nationel botten, om än efter initiativ från den franska opera comique. De mest bekanta af dessa sångspel -- i hvilka H. följde den egendomliga principen att lägga arior i munnen på ståndspersoner, men låta det lägre folket endast sjunga visor -- äro Lottchen am hofe, Der dorfbarbier, Lisuart und Dariolette samt framförallt Die jagd, hvilken fortlefde på scenen ännu efter hundra år. För öfrigt skref H. en mängd sånger, kantater, symfonier m. m. Äfven på det literära området var han verksam. Hans "Wöchentliche nachrichten" (1766--70) är den första verkliga musiktidning, och i Lebensbeschreibungen berühmter musikgelehrten und tonkünstler (1784) lemnade han en mängd musikaliska porträtt från och med Adlung till och med sig sjelf. Äfven skref han Über Metastasio und seine werke (1786), läroböcker för sång och violin m. m. A. L. Hiller, Ferdinand von, tysk musiker, f. Frankfurt a. M. 1811, lärjunge af A. Schmitt, Vollweiler och Hummel, vistades 1828--35 i Paris, hvarest han nära umgicks med Cherubini, Rossini, Chopin, Liszt, Meyerbeer och Berlioz, fungerade såsom lärare vid Chorons musikinstitut samt gjorde sig, på konserter med Baillot, känd såsom pianist och specielt Beethovenspelare. 1836 dirigerade han Cäcilienverein i Frankfurt, 1839 uppförde han i Milano med föga lycka sin opera Romilda, och 1840 fick han i Leipzig med framgång uppfördt oratoriet Die zerstörung Jerusalems (hans förnämsta verk). H. studerade 1841 i Rom under Baini kyrkliga klassiker, anförde 1843--44 Gewandhauskonserterna samt blef 1847 "städtischer kapellmeister" i Düsseldorf och 1850 uti Köln, hvarest han alltsedan såsom dirigent, konservatoriidirektor, pianist och komponist varit vestra Tysklands mest firade musikaliska notabilitet. H. kan i viss mån jämföras med Spohr, såväl uti omsorgen att upprätthålla ädel och gedigen musik gent emot den ytliga eller bisarra som ännu mera i egenskap af utlöpare från ett klassiskt tidehvarf midt uti ett romantiskt. Af detta tager han lifligt intryck, utan att dock förstå dess modernaste reformsträfvanden, hvarför H. ock är häcklad af wagnerianerna och af den nytyska skolan i allmänhet. Hans nära 200 tonsättningar röja formsäkerhet och harmonisk elegans om än icke egentligt geni; de utgöras af operor (Der traum in der Christnacht, Konradin), oratorier (Saul), kantater (Lorelei, Prometheus, Rebekka), motetter (Super flumina), körer samt en mängd kompositioner för piano, stråkinstrument äfvensom orkester. Mera varaktig betydelse torde H. få såsom spirituel och finbildad skriftställare. Han har bl. a. utgifvit: Die musik und das publikum (1864), Aus dem tonleben unserer zeit (1867--71), Musikalisches und persönliches (1876), F. Mendelssohn-Bartholdy (1876) och Künstlerleben (1880). A. L. Hillersjö, oriktig form för Hilleshög. Hilleröd, stad i nordöstra delen af Själland, Frederiksborgs amt, 33 km. n. v. om Köpenhamn, vid jernvägen mellan Köpenhamn och Helsingör. Det är beläget i en vacker skogrik nejd på stranden af Frederiksborgssjön, helt nära Frederiksborgs slott, och kallas vanligen Frederiksborg. H. uppstod först efter slottets uppförande och fick 1732 fullständiga stadsrättigheter. 3,059 innev. (1880). Staden har en lärd skola, men ingen egen kyrka (slottskyrkan begagnas som sockenkyrka). Säte för amtman och "amtstue" (se Amt). På torget restes 1880 en staty öfver Fredrik VII, hvilken 1849--59 ofta uppehöll sig på Frederiksborgs slott. I närheten af H. ligger gården Hillerödsholm, hvarest från Fredrik II:s tid (1559--88) till 1871 fanns ett statsstuteri, som i gamla tider hade stort anseende. E. Ebg. Hilleshög (ej Hillersjö), socken i Stockholms län, Färentuna härad. Arealen 2,506 har. 445 innev. (1881). Annex till Färentuna, Upsala stift, Svartsjö kontrakt. Färentuna kyrka är gemensam för de båda församlingarna. 1. Hilleström, Per, genremålare, föddes i Väddö prestgård, Roslagen, d. 18 Nov. 1732 (ej 1733). Vid tio års ålder kom han till Stockholm, der han erhöll undervisning i teckning af Taraval och sedan af Hårleman. 1745 sattes han i lära hos en fransman Duru, som införskrifvits för att utföra haute-lisse-väfnader för k. slottet, och undervisades samtidigt i ritning af Rehn. I haute-lisse-väfveriets konst förkofrade sig H. så, att han vid Durus död, i slutet af 1753, mäktade fullborda den af denne påbörjade kappan kring tronhimmelen i k. audiensrummet, och det så skickligt, att knappt någon skilnad på mästarens och lärjungens arbete kunde märkas. Han erhöll också vid 1756 års riksdag samma årslön, som Duru åtnjutit, hvarjämte han fick en särskild "diskretion" för ett porträtt af Hårleman, utfördt i haute-lisse (nu å Gripsholm). Äfven ett annat signeradt vedermäle af denna hans konstfärdighet förvaras (i statens samlingar å Ulriksdal), näml. en större tafla med halfva figurer, ett arbete, hvilket i flere afseenden intager en ej låg rang. För att ytterligare utbilda sig i denna art af konstslöjd begaf sig H. 1757 till Paris, med understöd af slottsbyggnadsdeputationen och manufakturkontoret. Men der kom han till full klarhet om att han var skapad för ett högre mål än att handskas med väfskeden och de mångfärgade dockorna: det var penseln, som lekte honom i hågen. I halftannat år tog han undervisning af Boucher, jämte det han flitigt besökte konstakademien. H. gjorde sin hemresa öfver Nederländerna och återkom till Stockholm 1759. Hans verksamhet som haute-lisse-väfvare upphörde väl ej, utan H. fortfor att för hofvet utföra tapeter, mattor, stolsöfverdrag o. dyl. Men småningom fylldes behofvet af slottets utrustning i denna väg, och på samma gång utbildade sig H. alltmer som målare. Han valdes till ledamot af Målareakademien 1773 och synes i allmänhet från Gustaf III:s tid hafva egnat sig uteslutande åt måleriet. Konungen beställde en mängd taflor af honom under den senare delen af sin regering, och de förnäma konstälskarna följde hans exempel. H.