ligga: Gaurisankar, jordens hittills kända högsta berg, 8,839 m., Dhavalagiri, 8,176 m., Narajani, 7,759 m., Barathoi, 7,943 m., och Nandadebi, 7,821 m.; i vestra H.: Gya 7,613 m., och Nanga, nära Indus, 8,116 m.; i östra delen: Kunsjindjinga, 8,581 m., och Djamalari, 7,298 m. H:s oerhörda snömassor gifva upphof åt ett stort antal väldiga strömmar, hvilka till största delen gå mot s., och af hvilka må nämnas de på H:s norra sida upprinnande Indus, Satledj och Brahmaputra, hvilka måste genombryta bergskedjorna, de mellan norra och södra kedjan upprinnande Djamna, Ganges, Kurnaili, Gandaki i mellersta H., Tjinab och Djeilum i vestra H., samt Kosji och Tista i östra H., jämte ett stort antal, som upprinner på de södra förbergen. -- I geologiskt hänseende har H. det gemensamt med Schweiz-alperna och flere andra större bergskedjor att det t. o. m. i sina högre delar innehåller förstenade lemningar af djur, som en gång lefvat i hafvet och der blifvit inbäddade i sedimentlagren. Utom af sådana försteningsförande bergarter, tillhörande siluriska och tertiärformationen, består H. af såväl plutoniska som metamorfiska stenarter, t. ex. gneis, glimmerskiffer o. s. v. Glacierer finnas, mest mellan de båda hufvudkedjorna, så lågt som till 3,500 m., i Tibet vanligen på 4,500--5,000 m. höjd. -- På ädla metaller är H. fattigt; i Kaschmir finnes guld i ringa mängd; rikare äro jern- och koppartillgångarna i Kaschmir och Nepal. Varma källor förekomma i stort antal och äro föremål för vidskeplig dyrkan. -- H:s klimat är i allmänhet kontinentalt. Lufttemperaturens aftagande med höjden utgör i medeltal 0,6° C. på 100 m. På en höjd af 2,750 m. är medeltemperaturen under den kallaste månaden 0°, på 4,600--5,000 m. höjd faller termometern under fryspunkten nästan hvarje natt året om, på en höjd af 5,500 m. töar det endast på eftermiddagarna i Juli och Aug., och på 6,000 m. höjd står termometern sannolikt ständigt under fryspunkten, ehuru i solen luftens värmegrad utan tvifvel är öfver fryspunkten på mycket större höjd. På östra H. faller snö ej lägre än på 1,800 m., i v. på 1,500 m. höjd; gränsen för den eviga snön ligger på södra sidan af H. på 4,500--4,900 m. höjd och på den norra sidan på 6,000 m. höjd, en följd deraf att der faller mycket mindre snö. -- I politiskt hänseende lyder en del af H:s område omedelbart under Storbritannien, såsom Pisjavar, Garhwal, Kamaon, Dardjiling och Duars; en annan del bildar britiska vasallstater, deribland ett stort antal i vestra H., hvilka räknas till Pandjab, och det öfriga utgöres af oberoende stater, Kaschmir, Nepal, Butan och södra Tibet. -- Innevånarnas antal uppskattas till omkr. 7 mill. Se Himalajafolken. -- H. har varit och är af stor betydelse för Indien. Liksom det genom sina befruktande floder, genom de från hafvet uppstigande molnen, som qvarhållas af H. och utgjuta sig öfver landet, genom afvärjandet af de kalla nordanvindarna är af oändligt inflytande på Indiens odling, så har det fordom spelat en väsentlig rol i bildningen af de indiska folkens mytologi och diktning. Det var, med sina i fjärran glänsande snöspetsar, ett föremål för deras dyrkan, de saliga gudarnas boning. I den historiska tiden var H. ett säkert skyddsvärn för Indien mot Central-Asiens stammar, hvilka först sent på omväg genom Afganistan funno vägen till Indien, och har derigenom blifvit orsaken till att den ariska kulturen kunnat utveckla sig uti Indien på sitt egendomliga sätt. De på H:s södra sluttning boende himalajafolken hafva utvecklat många egendomligheter, men varit för svaga att öfva något större inflytande på den indisk-ariska utvecklingen i dess helhet. Under loppet af 19:de årh. hafva engelsmännen utsträckt sitt välde äfven dit och bemödat sig att genom vetenskapliga forskningar utvidga kännedomen om H., göra dess folk delaktiga af den europeiska odlingen och i dess pass skapa vägar för handelssamfärdseln mellan Central-Asien och Indien. Himalaja-cedern. Se Ceder. Himalaja-folken är en af Fr. Müller förordad gemensam benämning på de stammar, som bebo de bägge nedersta regionerna af Himalajabergens södra sluttningar: Terai (från slättlandet till 1,200 m. höjd) och Khas-Des (till 3,000 m.). Den öfversta regionen, Hjundes (till 4,750 m.), bebos af tibetaner. Till dessa ansluta sig etnologiskt närmast äfven Himalajafolken. De stå alla på ganska låg utvecklingsgrad, lefva af boskapsskötsel och hafva till största delen fasthållit vid urasiatisk vidskepelse (sjamanism), utan att, som tibetanerna, låta omvända sig till buddhaismen. Emedan denna infördes i Tibet i 7:de årh. e. Kr., kan man antaga, att Himalajafolken före denna tid skilt sig från sina nordliga stamfränder. De vigtigaste af dessa folk äro, räknadt från öster till vester: Leptja (Lepcha), i öfre Tistas flodområde, vestra Butan, Sikkim och östra Nepal; Kiranti och Limbu i öfre Kosjis flodområde i Nepal; Murmi och Nevar i bergsbygden mellan Kosji och Gandaki; Gurung, Magar och Sunvar i Gandakis flodområde. Alla dessa stammar äro bosatta i mellersta eller Khas-des-regionen. Nedanom dem, i Terais moras och djungler, bor en mängd stammar, mer eller mindre uppblandade med indiskt blod. De vigtigaste af dessa äro: Kitjak l. Kivat, Tharu, Denvar, Boksar, Haju (Vaju), Tjepang, Kusunda, Durre och Bramhu. Jfr Dalton, "Ethnography of Bengal" (1872), och Cust, "A sketch of the modern languages of the East Indies" (1878). H. A. Himanko, finsk socken vid Bottniska viken, i Pedersöre härad och Gamla Karleby domsaga, Vasa län, Finland. Areal 274 qvkm. 2,378 innev. (1880). H. utgör i kyrkligt afseende ett kapell under Lohteå pastorat af Gamla Karleby prosteri och Åbo ärkestift, hvars nordligaste församling H. är. -- På genomresa år 1752 rastade konung Adolf Fredrik och intog middag under en gran vid vägen nära Parkki gård, några km. norr om H. kyrka. På platsen restes derefter af socknemännen en 2,3 m. hög vård af granit "till minnelse af denna stora, men sällsynta lycka", enligt den gyllene inskriften. O. I.