Himantopus l. Styltlöpareslägtet, zool., hör till snäppfamiljen, Totanidae, bland vadarna och är hemma i alla verldsdelar. Det har näbben två gånger så lång som hufvudet, nästan rät och något litet uppåtböjd mot den hvassa spetsen; vingarna äro mycket långa, spetsiga, med den första pennan längst, stjerten nästan tvär, benen ovanligt långa och smala, med skenbenet naket till mer än halfva dess längd, samt tårna tre, den yttre och mellersta vid basen förbundna med hud. Kroppen är ovanligt liten i förhållande till fogelns höjd. Styltlöparen, H. candidus, har rygg, skuldror och vingar svartgröna samt stjerten grå och är för öfrigt hvit, med svart näbb och mörkt rosenröda ben. Han finnes flockvis vid sött och salt vatten i södra och sydöstra Europa, mellersta Asien och norra Afrika. C. R. S. Himation (Grek.), ett slags mantel. Se Drägt, sp. 1486. Himera, forngrekisk stad på norra kusten af Sicilien vid floden H., anlagd omkr. 650 f. Kr. af Joniska greker från Zankle och dorer från Syrakusa. Dess tyrann Therillos fördrefs af Theron i Agrigentum och anhöll om kartaginensernas hjelp. Dessa skickade 480 f. Kr. en stor här under Hamilkar till Sicilien, men Gelon i Syrakusa tillfogade denna här ett fullständigt nederlag vid H. Sedan Therons son Thrasidaios några år derefter fördrifvits af Hieron i Syrakusa, njöt staden en längre tid stort välstånd. 408 f. Kr. förstördes den af kartaginenserna. I närheten anlades sedan en ny stad, som fick namnet Thermae Himerenses, nu Termini, med anledning af dess varma källor. Himeros (Grek.; "längtan"). Se Eros. Himilkon, namn på flere kartaginensiska fältherrar, bland hvilka särskildt kan nämnas H. Fameas, som i det tredje puniska kriget (149--146 f. Kr.) oroade romarna genom lyckliga ströftåg, men sedermera öfvergick på deras sida. R. Tdh. Himinbjörg, Nord. mytol., "himmelsbergen", hette Hemdalls vid himlens ände belägna boning. I senare folksägner har man sökt att sätta flere ställen med namnet Himmelsberg, Himmelsberga o. s. v. i samband med Hemdallsmyten. Th. W. Himjarer l. Himjariter, ett folk, som redan omkr. 700 år f. Kr. antagligen var det herskande i sydvestra Arabien eller Jemen i vidsträcktare mening (d. v. s. nuv. Jemen, jämte de öster derom liggande kustlanden Hadramaut och Mahra). Enligt arabiska källor utgjorde himjarerna den äldre grenen af de jahtaniska sabeerna, emedan deras stamfader, Himjar (af Arab. áhmar, röd; så kallad för sin kärlek till röda kläder), var äldre son af Abd-sjems, benämnd Saba. Den yngre sonen, Kahlân, grundlade en annan gren. Bägge innefattas de egentligen under namnet sabeer (ej att förvexla med sabier), men sedan Hârit-er-râish, Himjars afkomling i 15:de ledet, i 2:dra årh. f. Kr. gjort sig till obestridd herre öfver Jemen, förekomma hos historiska författare båda uttrycken, sabeer och himjarer, såsom fullkomligt liktydiga namn på ett och samma folk. I grekiska källor omtalas himjarerna under namnen homeriter och sabeer. Att det himjariska väldet under flere århundraden varit blomstrande och egt en viss kultur derom vittna icke blott de än i dag bestående fornlemningarna af slott, dammar och andra byggnader, utan äfven den i jämförelse med de arabiska stammarnas vanligtvis nomadiserande lif karakteristiska indelningen i fasta förvaltningskretsar, michlâf, samt slutligen äfven de s. k. himjariska inskrifterna (se nedan). De förnämsta städerna voro Marjab (Arab. Marib) l. Saba, Safar och Sana, hvilka efter hvarandra voro konungarnas, eller, som de från Harits tid kallades, tubbas, residens. Enligt Philostorgius (Hist. eccles. lib. III) skola himjarerna redan i Konstantin II: s tid (337--361) af en inder Teofilos omvändts till kristendomen, men enligt andra berättelser skall detta hafva skett först under Anastasius (491--518). Den siste och historiskt mest bekante af de himjariska tubba, Du-nuâs, i grekiska och syriska källor kallad Dimion, Dimnos (490--525), förklarade sig straxt efter sin tronbestigning vara en ifrig anhängare af de sedan lång tid i Jemen bofasta judarnas läror och anställde bland de kristna ett förfärligt blodbad, som blef upphofvet till det himjariska väldets störtande. De kristna vände sig nämligen med bön om hjelp till kejsar Justinus I (518--527), och på dennes uppmaning företog den kristne konungen i Axum (i Abessinien) Nedjasji eller, enligt andra, hans efterträdare Adad ett härtåg mot Jemen, hvilket slutade med landets fullkomliga underkufvande. Omkr. 575 kallade de förtryckta himjarerna perserkonungen Anusjirvan till hjelp, och efter fleråriga strider lades Jemen, omkr. 597, under det persiska riket. 629 inkräktades Jemen af de islamitiske araberna. -- De talrika inskrifterna äro de enda lemningarna vi ega af himjarernas språk. Dessa inskrifter blefvo först bekanta genom Seetzens och Wellsteds resor, samlades af Arnaud, Fresnel, Miles, Playfair och framförallt Halévy, som i trakten af Sana kopierat omkr. 600 st., och tolkades af Gesenius (försöksvis), Osiander, som uppvisade det himjariska språkets väsende och betydelse, Halévy, Mordtmann, Praetorius och D. Müller. Det himjariska språket tillhör den södra grenen af den semitiska språkstammen och är närmast beslägtadt med arabiskan samt dernäst med etiopiskan. Från arabiskan skiljer det sig hufvudsakligen genom saknaden af artikel, flere för etiopiskan och himjariskan egna ordstammar och slutligen äfven genom sitt alfabet, som till tecknens antal och betydelse ej fullkomligt motsvarar det arabiska. Från etiopiskan och arabiskan gemensamt skiljer sig himjariskan genom följande karakteristiska drag: imperfektets ändelse på -n, slutande -m såsom kännetecken för substantivens obestämda form samt ändelsen -s såsom suffix för 3 pers. sing. mask. Som ättlingar af detta språk kunna anses de nu på Arabiens södra kust talade munarterna hakili och mehri, hvilka jämte några andra dithörande språk pläga kallas himjaritiska l. himjariska språk. H. A.