Himjariter. Se Himjarer. Himjaritiska språk. Se Himjarer. Himlaboningar, Nord. mytol., omnämnas till stort antal i de mytiska urkunderna, synnerligen i eddasången Grimnesmål. Oden bor i Valhall, Tor i Trudhem, Ull i Ydalarne, Frö i Alfhem, Våle i Vålaskälf, Såga i Sjunkebäck, Balder i Bredablick, Hemdall i Himmelsberg, Fröja i Folkvång, Forsete i Glitne, Njärd i Noatun, Vidar i Vide. Njärds maka, Skade, bodde i Trymhem, som tillhört hennes fader, Tjasse. Uti Åsgård funnos dessutom två präktiga salar, för gudar och gudinnor samfäldt, nämligen Gladshem, med högsäten för Oden och de tolf förnämste åserna, och Vängolf, med högsäten för Frigg och de öfriga åsynjorna. Såsom himlaboningar, der goda och redliga varelser skola bo efter döden, nämnas en gyllene sal på Nidafjällen, för Sindres ätt, och en annan dylik som heter Brime, hvarförutom salen Gimle, täckt med guld och fagrare än solen, omtalas såsom den ort, der i en kommande verldsutveckling ett rättfärdigt slägte skall bygga och bo i evinnerlig glädje och salighet. Th. W. Himle, härad i Hallands län och länets mellersta domsaga, omfattar socknarna Grimeton, Rolfstorp, Hvalinge, Stamnared, Skällinge, Nöslinge, Tvååker, Spannarp, Hunnestad, Gödestad, Lindberg, Torpa och Träslöf. Arealen 42,040 har. 14,631 innev. (1881). Himly, Karl Gustav, tysk ögonläkare, f. 1772, blef 1795 professor i medicin i Braunschweig och 1803 i Göttingen. Han drunknade 1837 i Leine. H. var den förste, som införde oftalmologien såsom ett särskildt läroämne. Skrifter: Einleitung in die augenheilkunde (1806; 3:dje uppl. 1830); Lehrbuch der praktischen heilkunde (1807; 2:dra uppl. 1816); Die krankheiten und misbildungen des menschlichen auges und deren heilung (1842—43). Dessutom utgaf han, jämte J. A. Schmidt, tidskriften "Ophtalmologische bibliothek" (1801—07) samt, med Hufeland, "Journal für praktische heilkunde" (1809—14). Himmel. 1. Astron. och fys., det skenbara hvalf, som jordens genom solen eller annan ljuskälla belysta atmosfer bildar. Ordet begagnas i den s. k. sferiska astronomien såsom hjelpterm, betecknande det ihåliga, godtyckligt begränsade hvalf, mot hvilket himlakropparna tänkas projicierade. — Om orsaken till himmelens blå färg må anföras följande. Om luften vore fullkomligt fri från främmande beståndsdelar, skulle den antagligen fullständigt genomsläppa ljuset; och följden deraf blefve att himmelen skulle synas mörk och att andra himlakroppar jämte solen skulle vara synliga, äfven under det att solen är uppe (se Dager). Men de i luften sväfvande ämnena, synnerligast den i olika former förekommande fuktigheten, gifva atmosferen förmågan att från alla håll återkasta ljuset. Dagsljuset kommer sålunda i väsentlig mån att bestå af diffust ljus från himmelens alla delar jämte det direkta solljuset. Vore det nu så, att de partiklar, som åstadkomma reflexionen, vore af olika slag eller olika storlek, så skulle ock antagligen alla de i solljuset ingående färgsorterna nära nog i samma förhållande förekomma i det diffusa dagsljuset, eller, med andra ord, himmelen skulle ej hafva någon öfvervägande bestämd färg. På grund af den förherskande blå färgen måste man emellertid antaga, att de föremål, som åstadkomma reflexionen, äro öfvervägande likartade, och att de utgöras af fina, i luften sväfvande vatten blåsor. Dessa förhålla sig då alldeles på samma sätt som mikroskopiska såpbubblor; de måste återkasta en af blåsans tjocklek beroende färg. Den färg, som framträder hos de allra tunnaste bläsor, är ett slags blått, som man brukar benämna "blått af första ordningen" (se Färgringar). Enligt denna af R. J. E. Clausius uppställda teori skulle således, om endast sådana vattenblåsor funnes i luften, hvilkas tjocklek ger upphof till blått af första ordningen efter en enkel reflexion, denna himmelsfärg vara den rådande. Men om luften blir fuktigare, tilltaga de redan befintliga blåsorna i tjocklek, och tillika bildas nya bläsor af det tunnaste slaget, så att bläsor af hvarje tjocklek samtidigt finnas sväfvande i luften. Himmelen kunde under sådana omständigheter icke antaga färg efter något bestämdt slag af dessa, utan alla skulle samverka till frambringande af en hvitaktig färg, i samma mån som en större mängd tjockare vattenblåsor funnes bland de tunnare. Nu är ock blått af första ordningen ett hvitaktigt blått, helt olika himmelens praktfulla blå färg, hvarför Clausius' teori icke är fullt tillräcklig, men den har blifvit ytterligare fullföljd på följande sätt. Medan i blått af första ordningen de blå strålarna äro fullständigt återkastade, qvarstå öfriga färgstrålar mer eller mindre försvagade, af det violetta 96 proc. och af det röda omkr. 83 proc. Redan deraf följer att blått af första ordningen innehåller så mycket af alla strålar, att de blå icke kunna göra sig uteslutande gällande. Men om nu blått af första ordningen, som uppkommit genom reflexion mot en vattenblåsa, faller på en annan, så upprepas hvad som inträffat vid den första reflexionen. Om intensiteten hos det från den andra blåsan reflekterade blå ljuset är 1, så är den hos det af samma blåsa reflekterade violetta ljuset endast 0,96² och hos det röda endast 0,83². Sålunda försvagas vid hvarje reflexion alla färger mer och mer i jämförelse med det blå. Efter tio upprepade reflexioner skulle det violettas relativa intensitet vara endast 0,96¹⁰ = 0,66 och det rödas blott 0,83¹⁰ = 0,15. Häraf inses, att genom upprepad reflexion mot tunna vattenblåsor, af hvilka hvar och en för sig skulle alstra endast ett hvitaktigt blått, kan ett intensivt blått uppkomma, och himmelens blå färg sålunda förklaras. — 2. Teol. Enligt bibelns och i allmänhet enligt de gamles verldsåskådning, ett öfver jorden utspändt fast hvalf. I skapelsehistorien kallas detta hvalf "fäste" och framställes såsom en skiljevägg mellan vattnet på jorden och vattnet ofvan jorden (1 Moseb. 1: 6—8). I psalmerna och senare hos Esaias framställes himmelen såsom ett tälttak öfver jorden (Ps. 104: 2; Es. 40: 22). Man tänkte sig detta hvalf såsom danadt af kristall l. safir (2 Moseb. 24: 10;