Dan. 12: 3; Uppenb. 4: 6). Himmelen skildras såsom Guds egentliga säte och änglarnas hemvist (1 Moseb. 11: 5; Ps. 18: 10; Ps. 104: 3; Ijob 1: 6; 2: 1; Uppenb. 12: 7--9). Till himmelen är den uppståndne och förklarade Kristus uppstigen, och derifrån skall han återkomma (Matt. 24: 30; Mark. 13: 26; 16: 19; Luk. 21; 27; 24: 51; Ap. gern. 1: 9--11). Föreställningen om himmelen såsom de saligas boning efter döden framträder visserligen redan hos Paulus på några ställen, men ingår i allmänhet icke i den bibliska verldsåskådningen. Enligt denna gå alla menniskors själar till ett dödsrike i underjorden (scheol, hades). I Nya testamentet räknas äfven de på Kristus troende aflidne till de "underjordiske" (Filipp. 2:10). Efter Kristi återkomst skola de bo på den förklarade jorden. (Uppenb. 21 kap.). Först senare vann föreställningen om himmelen såsom de saligas hem insteg inom kristenheten. Den utbildade sig alltmera under medeltiden och erhöll ett poetiskt uttryck bl. a. i 3:dje delen af Dantes "Gudomliga komedi" (se Dante, sp. 914). 1. L. A. F. Himmel, Friedrich Heinrich, tysk tonsättare, f. 1765, d. 1814, studerade komposition under Naumann i Dresden och senare uti Italien, hvarest han uppförde två operor. 1795 blef han hofkapellmästare i Berlin samt gjorde under de följande åren åtskilliga resor, till Skandinavien, Ryssland, Paris, London och Wien. Hans operor voro på sin tid utomordentligt populära, framförallt Fanchon (Berlin 1804, Stockholm 1822), Die sylphen (1806) m. fl. Äfven hans visor voro mycket omtyckta. För öfrigt skref han oratoriet Isacco, psalmer, mässor och diverse instrumentalmusik. A. L. Himmelbjerget, höjdparti i Ry socken, i östra Nörrejylland, midt emellan Skanderborg och Silkeborg, är en af de naturskönaste trakter af Danmark. Det besökes mycket af resande, och landskapsmålare hemta ofta sina motiv derifrån. Dess högsta punkt är 145 m., men icke, såsom man förr antog, den högsta i Danmark. 1839 och flere derpå följande år höllos under St. Blichers ledning stora folkfester på H. 1874 restes der ett 25 m. högt torn till minne af Fredrik VII. E. Ebg. Himmelriket, egentl. himlarnas rike, kallas i Nya testamentet det rike, hvilket Jesus såsom Messias kommit för att upprätta, emedan det -- ehuru ett rike på jorden -- dock var af himmelsk art och af himmelskt ursprung. Det kallas äfven "Guds rike" och på några ställen blott "riket" (Matt. 24: 14). Begreppet framträder i sin början redan i Gamla testamentet. Israel skulle vara "ett presterligt konungarike och ett heligt folk". Jehovah var dess egentlige konung, äfven sedan det, efter de omkringboende hednafolkens sed, antagit särskilda konungar. Sedan riket, blifvit deladt samt en tid af inre förfall och yttre trångmål inträdt, motsågo de fromme en bättre framtid, då hela folket åter skulle vara förenadt under en ättling af Davids hus, då all afgudadyrkan skulle vara försvunnen, Jehovah allena skulle tillbedjas och hans lag efterlefvas. Det derigenom uppkommande lyckliga tillståndet skulle, enligt profefolket, utan utsträckas till hela menskligheten. Detta begrepp om det kommande Messiasriket l. Gudsriket återkommer i Nya testamentet i en förandligad gestalt i Jesu lära om himmelriket. Detta ord förekommer hos Matteus 32 gånger. Jesu lära betecknas i sin helhet såsom ett evangelium om "riket". Såsom delaktige i himmelriket betecknas "de fattige i anden" och "de, som lida förföljelse för rättvisans skull". Vilkor för inträdet deruti äro bättring l. sinnesändring och tro på budskapet l. läran om detta rike. Himmelrikets väsende var å ena sidan en innerlig förening mellan Gud såsom fader och menniskan såsom hans barn, å den andra sidan ett heligt samfundslif menniskorna emellan, bygdt på broderskapets idé. I en mängd liknelser sökte Jesus åskådliggöra detta rikes beskaffenhet. Han framställde det under bilderna af en såningsman, som sådde god säd, men i hvilkens åker en ovän sådde ogräs; vid ett senapskorn, som såddes i en åker, och hvaraf uppväxte en stor, vidt utgrenad buske; vid en surdeg, som genomsyrade hela degen; vid en skatt, som låg dold i en åker; vid en dyrbar perla, för hvilkens förvärfvande den, som funnit henne, sålde allt hvad han egde, samt vid ett nät, som kastades ut i sjön och upptog allahanda fiskar. I Markus' och Lukas' evangelier nyttjas i allmänhet benämningen "Guds rike" i stället för himmelriket. I alla de bilder, under hvilka Jesus skildrar detta rike, framstår det såsom en lifsmakt, hvilken skall omgestalta det menskliga lifvet och de menskliga förhållandena. Det omfattar visserligen ej blott jordlifvet, utan den troendes hela kommande utveckling och hans eviga lif; men det nyttjas i evangelierna aldrig för att särskildt beteckna saligheten i ett tillkommande lif. För denna hafva evangelierna andra uttryck : "Abrahams sköte" och "paradiset", i fråga om de troendes tillstånd i Hades, och "uppståndelsen", i fråga om deras slutliga tillstånd. Himmelsbergen. Se Himinbjörg. Himmelseqvator. Se Eqvator. Himmelsfärd. Enligt hebreernas äldsta föreställningssätt gingo de aflidnes själar till underjorden (scheol). Blott några få fromme upptogos till himmelen. Om Henoch heter det, att "emedan han vandrade med Gud, tog Gud honom bort" (1 Moseb. 5: 24). Deraf har den senare traditionen gjort en himmelsfärd. Om Elias berättas, att han for upp till himmelen i en eldvagn med eldhästar (2 Kon. bok 2: 11). Bland de första kristna var det en allmän tro, att Jesus blifvit upptagen i den himmelska härligheten för att snart derifrån återkomma och upprätta sitt rike, och två af evangelisterna (Mark. 16: 19, 20; Luk. 24: 50--53) samt Apostlagerningarna (1: 1--11) berätta om en synlig himmelsfärd. Enligt framställningen i Apostlagerningarna umgicks Jesus i fyratio dagar efter sin uppståndelse med sina lärjungar samt uppfor först efter denna tid till himmelen, och derför firas äfven inom alla kristna hufvudkyrkor en särskild fest, Kristi himmelsfärdsdag, på fyrtionde dagen efter påsk, till åminnelse af denna tilldragelse. Under medeltiden uppstod i