landmålet, nu kalladt hindi (hindui), renare och utvecklade sig, om än ej i samma grad som det förnämare urdu. Sålunda uppstodo två riktningar inom samma språks utveckling, och denna skilnad har fortgått ända till våra dagar. Urdu är den med persiska och arabiska låneord (nästan uteslutande substantiv) öfverfyllda muhammedanska literaturens, hindi den med sanskritord uppblandade hinduiska literaturens språk. Hindui, hinduiska, nyttjas någon gång liktydigt med hindi, men vanligen blott för att beteckna den äldre literära formen af hindi och är således den indiska medeltidens språk. Hindustani, hindustanska, nyttjas af flere europeiska fackmän (Garcin de Tassy o. a.) som det allmänna och egentliga namnet på detta språk, hvilket i afseende på sin literatur delar sig i två grenar, den hinduiska (hindi-språket) och den muhammedanska (urdu). Emellertid är hindustani enligt det (i England och Indien) allmännare språkbruket fullkomligt likbetydande med urdu, och i stället för bägge dessa namn nyttjas slutligen af äldre europeiska författare ofta det vilseledande uttrycket "morisk" (moorish, language of moors, maure). Till sin grammatikaliska byggnad äro således urdu (hindustani) och hindi (hindui) fullkomligt ett och samma språk, men utbildade i stilistiskt hänseende på olika sätt under inflytande af de två främmande, men beslägtade literaturspråken, persiska och sanskrit, och denna skilnad har fått sitt for den stora allmänheten betydelsefullaste uttryck i de olika skrifformerna eller alfabeten. Urdu begagnar den persiska formen af det arabiska alfabetet, det eleganta nestalîk, för handskrifter och litografiskt tryck, som af inderna föredragas framför typtryck, och det kursiva sjikesté för dagligt bruk, båda med tillägg af särskilda bokstäfver för de sanskritiska språkens i arabiskan icke förekommande cerebralljud. Hindi deremot använder devanagari (se d. o.), som kallas nagari, för all icke-religiös literatur, jämte en deraf kursiverad form, kallad kajasthi eller kaithi, för det dagliga behofvet. En ännu större ombildning af nagari nyttjas i handelskorrespondensen och kallas sarrafi (af sarraf, vexlare) l. mahajani (af mahajan, bankir). En annan skilnad mellan de bägge språkriktningarna är deras olika prosodi: hindis ar liksom sanskrits byggd på hemistika med lika många stafvelser (vritta), men har dock äfven upptagit rimmet (tuk); urdu har deremot upptagit och lyckats på hindi tillämpa nästan alla de talrika arabiska på rytm och rim byggda versmåtten. Ända till tiden för det stora indiska upproret (1857) var urdu i alla afseenden (språkets tidiga utbildning och elegans, författarnas talrikhet, de literära alstrens betydenhet och spridning) sin rival afgjordt öfverlägset, men från denna tid har en strid pågått för att rena det ursprungliga hindi, khari boli, "det rena språket", från alla främmande tillsatser och ersätta de persiska låneorden med sanskritiska. Ehuru denna purism ofta gått för långt, då de oförmedladt upptagna sanskritorden äro för den stora massan af befolkningen mera obegripliga än de sedan århundraden gängse persiska orden, så hafva dock både den allmänna meningen och de administrativa myndigheterna understödt detta nationella sträfvande. Engelsmännen medverkade förut på allt sätt till att i de nya provinserna urdu trädde i stället för persiskan, som var de inhemska hofvens, diplomatiens och det finare umgängets språk, liksom det ännu i dag bland muhammedaner från alla delar af Indien spelar samma rol som franskan i Europa. Numera understödja engelsmännen hinduerna i deras sträfvande för sitt modersmål. I alla offentliga och de flesta enskilda skolor är nu antalet af barn, som undervisas i hindi, betydligt större än urdulärjungarnas, och inom flere förvaltningsdistrikt har på vederbörandes begäran hindustani som officielt språk utbytts mot hindi (jfr Schlagintweit, "Die geographische verbreitung der volkssprachen Ostindiens, nach amtlichen quellen", 1876). Med större rätt än hindustani gäller således hindi nu, utom i sin speciella motsats mot urdu, som det egentliga namnet för språket i dess helhet. Men ehuru hindustani knappt numera kan anses som en viss bestämd trakts gemensamma språk, bibehåller det ännu i sin egendomliga form företrädet af att vara ett slags lingua franca, som framför den renare hindiformen, likasom framför bengali, marathi och andra indiska munarter, är det allmännaste umgängesspråket bland bildade inder, såväl hinduer som muhammedaner. Hindi-literaturen tager sin början (i 12:te årh.) med Tjands (Chands) epos öfver Prithvi-Radja, den siste konungen i Dehli. Dess språk har en arkaistisk, öfvervägande sanskritisk form, "fornhindui" (Trumpp); men det landsmål, som ligger till grund för detta arbete och dermed för hela det literära hindi, är det s. k. bradj-bhakha, "bradj-målet", den munart, som ännu i dag talas i trakten kring Mathura och Agra (vid Djamnas mellersta lopp). Den klassiska literaturen, "det egentliga hindui", omfattar 15:de--17:de årh., och i den liksom öfverhufvud i all orientalisk literatur, är formen äfven för historiska och religionsfilosofiska skrifter öfvervägande poetisk. Anmärkningsvärdt är att de förnämsta hindiförfattarna tillhöra de reformerade hinduiska sekterna, djaina, kabir-panthi, sikh, vaisch-nava m. fl. Till denna period höra de inspirerade arbetena af reformatorn Kabir, stiftare af ofvannämnda sekt (omkr. 1500) och energisk befordrare af hindis rätt gent emot sanskrit; Lal-Kavis poetiska historia öfver Bandelkhand, "Tjatra-prakasj" (1828); Nabhadjis samling af helgonbiografier, Bhakta-mal; Sri-Lalludji-Lals "Prem-sagar", kärleksocean, en till alla indiska språk öfversatt folkbok (utgifven af Eastwick, 1851); Bihari-Lals berömda "Satsai"; den episka dikten "Ramajana" af Tulsidas (d. 1624), uti Indien långt mer populär än det ryktbara sanskritoriginalet af Valmiki, m. fl. Tulsidas, Surdas och Kesavadas, alla från 17:de årh., äro ännu det moderna Indiens mest omtyckta skalder. Ett indiskt ordspråk säger: "Surdas är solen, Tulsidas månen, Kesavadas stjernorna, alla andra poeter äro lysmaskar". Till 18:de årh., hvarmed det egentliga hindi börjar, höra filosofen Gangapati och