Birbhan, stiftare af den ryktbara sekten sadh, "de rene". Det moderna hindi är rikt på arbeten i alla literaturgrenar, tidningar och tidskrifter (1874 omkr. 50), men originalverk äro sällsynta; det allra mesta är nämligen öfversättningar eller efterbildningar från sanskrit, persiskan, arabiskan och engelskan. Som de främste af samtida författare nämnas Bakhtavar, som framställt djainasektens religionssystem, biografen Dulharam och Tjatradas, ramsanehi-sektens andlige chef. Rikare, elegantare, men kanske ännu mindre sjelfständig är urduliteraturen, i högre stil kallad rekhta, "den brokiga". Man skiljer mellan det egentliga urdu i norra och dakhni eller dekhani (ej att förblanda med marathis ena hufvuddialekt, dekhani) i södra delen af språkområdet. Dehli, Agra, Benares och Lakhnáu äro medelpunkterna för urdus liksom för hindis literära lif, och mer än 50 litografiska pressar arbeta för dess alsters spridning. 18:de årh. bildar urdus glanspunkt. Den äldste urdudiktaren är Masûd-i-sad (i 11:te årh.), och de förnämste äro Hatim, Sauda (f. 1780), "Indiens Juvenal", och Mir-Mohammed-Takui (d. efter 1801), författare till den berömda dikten "Sjálat-i-ischk", kärleksflamman (utg. af Smyth, 1820). Inom dakhniliteraturen, der romanen särskildt odlades, är Vali (i 18:de årh.) den förnämste; hans arbeten äro utgifna af Garcin de Tassy (1839). De mest berömda samtida äro Mamum och Mumin från Dehli samt, för dakhni, Abdu-l-hakk från Madras. Om literaturens betydelse kan man för öfrigt få en föreställning deraf att G. de Tassy i sin "Histoire de la littérature hindouie et hindoustanie" (Ed. II; T. 1, 2, 1871) meddelar biografiska och literära notiser om nära 1,000 författare. I ett nytt skede synes hindiliteraturen inträda i våra dagar genom dess ingjutning i det latinska alfabetets form. Denna rörelse har dels utgått från infödda, som fått europeisk bildning, dels från engelska lärde (Gilchrist m. fl.) och missionärer. Bibeln, som redan länge funnits i flere öfversättningar, både med nagari- och urdu-typer, har nu jämte en betydande undervisningsliteratur framträdt i denna nya form, och detta af de engelska myndigheterna understödda sträfvande måste naturligen leda derhän att den gamla striden mellan urdu och hindi försvinner, då språkets ursprungliga identitet först i denna form kan bli riktigt klar för folket sjelf. Hindispråket har liksom alla moderna indoeuropeiska språk dels först på analytisk väg befriat sig från den ursprungliga, tunga formrikedomen, dels sedermera syntetiskt utvecklat nya och lättare former genom sammansättningar. Liksom i de romanska språken har i hindi maskulinum och neutrum sammanfallit. Det dagliga umgängets språk har gått ännu ett steg längre och åtskiljer, i likhet med engelskan, mask. och femin. blott vid de ord, som naturenligt kunna hafva kön. Nomina hafva förlorat nästan hvarje spår af böjning, och kasusformerna ersättas genom postpositioner motsvarande våra prepositioner. Pronomina ega jämförelsevis många flekterade former i behåll, och verbet har, liksom i de öfriga indiska språken, ursprungligen blott ett böjdt tempus, presens, men har utbildat flerfaldiga nya tempora genom sammansättning af particip med former af de ursprungliga hjelpverben as och bhu, "vara". I syntaktiskt hänseende utmärker sig hindi fördelaktigt framför de i betydenhet närmast kommande bengali och marathi genom ett större antal af äkta inhemska, d. v. s. genom naturliga ljudlagar från sanskrit omdanade ord, gent emot de senares stora antal af oförmedladt upptagna sanskritord. Det ofvannämnda, från sauraseni (d. ä. den surasenska formen af prakrit) härstammande bradj-målet utgör grundvalen för hindis literära standardform, men derbredvid finnes ett stort antal delvis literärt representerade, delvis blott genom torftiga ordsamlingar kända dialekter, såsom naturligt måste vara, då hindis språkfält utgör en rymd af nära 1 1/2 mill. qvkm. Man räknar mer än 50 skilda munarter, hvilka genom inre sammanhörighet låta dela sig i 10 särskilda grupper (jfr Cust, "The modern languages of the East Indies", 1878). De förnämsta hjelpmedlen till det vigtiga hindispråkets studium äro: Shakespeare, "A dictionary hindust.-engl. and engl.-hindust." (4:de uppl. 1849); Forbes, "Hindust.-engl. dict." (2:dra uppl. 1852; utgifvet såväl med persiska och nagari- som med latinska typer); Garcin de Tassy, "Grammaire hindoustanie" (2:dra uppl. 1863), "Rudiments de la langue hindouie" (1847) "Chrestom. hindie et hindouie" (1849), "Chrestom. hindoustanie" (urdû et dakhni"; 1847); Price, "Hindee and hindoostanee selections", (1830); Platts, "A grammar of the hindustani or urdu language" (1874); Etherington, "The student's hindi grammar" (1870) och Kellogg, "Grainmar of the Hindi language" (1876). H. A. Hindostan. Se Hindustan. Hindsgavl, danskt gods, beläget i nordvestra delen af Fyen, på en i Lilla Belt utskjutande udde, omkr. 2 km. n. om Middelfart. Under medeltiden var H. en konungaborg, som 1287 brändes af Marsk Stigs anhängare, och hvarest 1295 vapenstillestånd slöts mellan den danske konungen Erik Menved och den norske konungen Erik Presthataren. 1409 ingicks der förlikning mellan konung Erik af Pommern och grefve Henrik af Holstein. 1659 förstördes slottet, och 1695 såldes godset, hvarefter den nya hufvudbyggningen uppfördes. 1815 gjordes H. till stamhus för slägten Fönss. E. Ebg. Hindsholm, halfö på nordöstra kusten af Fyen, hvilken skjuter ut mot norr, mellan Odensefjorden och Stora Belt, samt slutar i Fyenshoved. E. Ebg. Hindu (af Hind, se d. o.), ursprungligen ett allmänt etnografiskt namn för den stora massan af den ariska befolkningen i Hindustan, begagnas numera i Ostindien både af européer och infödda uteslutande i religiös mening, såsom betecknande en anhängare af brahmanismen. H. A. Hindui, "hinduiska", stundom nyttjadt likbetydande med hindi (se d. o.), betecknar vanligast detta språks äldre literära form. H. A. Hindukusch (Pers.; "hindudödaren") l. Hindukuh ("hinduberget"), bergssystem i