hufvud, hals, kropp och ben. Långs ryggen går ett purpursvart band, som bakåt på hvardera sidan begränsas af ett hvitt band och fortsättes på svansen, hvilken i spetsen bär en tofs af långa, svarta och hvita hår. Om denna arts utbredning och lefnadssätt känner man ingenting. Qvaggan, Equus quagga, närmar sig till sin gestalt mera hästen än åsnan. Grundfärgen är brun, på hufvudet mörkare; buken, lårens inre sida och svanshåren äro rent hvita. Hufvudet till hela sin längd och kroppen ända till korsryggen äro försedda med tvärställda, gråaktigt hvita, i rödaktigt skiftande strimmor; utefter ryggen sträcker sig ett svartbrunt, af rödgrått begränsadt band. Svansen är hel och hållen beklädd med långa hår. Kroppens längd stiger till 2 m., dess höjd öfver bogarna till 1,3 m. och svanslängden till 60 cm. Qvaggan tillhör endast södra Afrika till Vaalfloden och träffas hälst på slätter. Tigerhästen l. Dauwen, Equus burchelli, liknar mest af alla arterna inom detta slägte hästen (se Dauwen). C. R. S. Hippotragus (af Grek. hippos häst, och tragos, bock) l. Hästantilopslägtet, zool., hör till familjen antiloper, Antilopidae, inom ordningen boskapsdjur, Pecora. Det har erhållit sitt namn af den stora nack- och halsman, hvarmed arterna äro utrustade. Hornen, hvilka hos ena arten tillkomma båda könen, men hos den andra blott bockarna, böja sig i en enkel båge bakåt och äro nästan ända till den släta spetsen försedda med skarpa ringar. Öronen likna åsnans; halsen är kort och tjock, bålen högre öfver bogarna än öfver länden och svansen lång med tjock hårtofs. -- Skimmelantilopen l. Bastardgemsbocken, H. leucophaeus, blir nära 2,25 m. lång och 1,6 m. hög öfver bogarna samt är till färgen gulaktigt hvit, med rostfärgad skiftning. Enstaka djur äro isabellgula, med dragning i roströdt eller blekgrått; andra äro färgade som åsnan. Honan saknar horn, men har samma färg som hannen. Sannolikt var den i äldre resebeskrifningar från södra Afrika omnämnda "blåbocken" endast en lifligt färgad hanne af denna art. En annan till samma slägte hörande, knappt mindre art är Svarta hästantilopen. H. niger, hvilken är till färgen glänsande svart, här och der skimrande i mörkt rödbrunt. -- Det inre Afrika norr om Kapkolonien är hästantilopernas egentliga hemland; i nordöst räcker deras utbredningsområde till Atbara, i nordvest till Senegal och Gambia. De bebo bergstrakter och lefva i små flockar. C. R. S. Hippuris L. (Grek. hippos, häst, och ura, svans), bot., örtslägte, hörande till nat. fam. Halorageae R. Br., kl. Monandria L., har otydligt foderbräm, bildande en låg sammanhängande kant kring öfre delen af fruktämnet; kronblad saknas. Blommorna hafva 1 ståndare och smalt syllikt märke. H. vulgaris L., hästsvans, är en i grundare vattensamlingar ofta förekommande ört, med upprätt stjelk och kranssittande, smala, jämnbreda blad; blommorna sitta ensamma i bladvecken. Örten kallas äfven vattengran, emedan hon ger bilden af en gran, men i mycket liten skala. O. T. S. Hippurites, paleont., fossilt slägte af musslor, tillhörande familjen Rudistae, förekommer i kritsystemet. Särskildt inom detsammas sydliga provins bilda dithörande former ofta (kring Medelhafskusterna) så godt som ensamma hela mäktiga kalkstenslager, som då kallats hippuritkalk. B. L-n. Hippuritkalk. Se Hippurites. Hippursyra (af Grek. hippos, häst, och uron, urin), kem., ett af Fourcroy och Vauquelin 1799 upptäckt ämne, som förekommer företrädesvis i gräsätande djurs urin. Det bildar långa och genomskinliga eller mjölkhvita prismer, som hafva sur reaktion och äro svårlösliga i kallt vatten, men lättare lösliga i hett vatten. Sammansättningen är C H₂ (N H C₆ H₅. CO) COOH, benzoylamidoättiksyra. Hippursyra förekommer rikligast i häst-, ko-, kamel- och elefant-urin, obetydligt i hundens och menniskans urin. Hon uppstår i urin efter förtäring af benzoesyra och, enligt försök af Bunge och Schmiedeberg, vid blodets lopp genom njurarna. P. T. C. Hiram. 1. H., konung i Tyrus (1023--990, enl. andra 980--947 f. Kr.), vän och bundsförvandt till David och Salomo. Med den sistnämnde afslöt han fördrag om levererande af ceder- och cypressträ från Libanon samt anskaffande af byggmästare och arbetare för byggandet af templet i Jerusalem. Tillsammans med Salomo öppnade han en sjöfartsförbindelse med landet Ofir. -- 2. H., en tyrisk konstnär, som arbetade i malmgjutning och förfärdigade kärlen och redskapen i Jerusalems tempel (1 Kon. bok 1: 40--45; 2 Krön. bok 4: 11--16). Hird, nämndes ett krigarefölje, som i det gamla Norge stod i konungens omedelbara tjenst samt utgjorde hans lifvakt och kärntruppen i hans här. I äldre tider kallades hirden konungens huskarlar, hvilken benämning visar, att deras herre var för dem icke blott konung, utan ock husbonde. Inträdet i denna tjenst skedde under iakttagande af vissa bruk, såsom genom vidrörande af konungens svärd, genom att lägga sina händer i konungens och genom att svärja en särskild trohetsed. Till följd deraf kallas hirden äfven konungens svärdtagare samt hans handgångne och edsvurne män. Från Olof den heliges tid omtalas hirdmän, gäster och huskarlar såsom tre särskilda afdelningar af hirden. Hirdmännen bildade konungens egentliga lifvakt och ständiga omgifning; de bodde i konungens gård, åto vid hans bord och voro i ledung på konungens eget skepp. De voro skiftevis vakthafvande hos konungen, sex till tolf i sänder. De förnämste af hirdmännen voro bordsvennerna (skutilsveinar), hvilka gjorde tjenst vid konungens bord samt ordnade vakthållningen och hade tillsyn öfver densamma. De ringaste af hirdmännen voro de s. k. kertisveinar, ett slags pager, som vid högtidliga tillfällen stodo framför konungens bord med brinnande ljus i händerna. Dessa pager, ynglingar af de förnämsta ätterna, voro konungens handgångne män, men blefvo hans svärdtagare och edsvurne först när de upptogos till egentlige hirdmän. Ett sådant upptagande skedde med mycken högtidlighet, och konungen kunde endast med de förutvarande