hirdmännens råd intaga en ny medlem i hirden. Detta samfunds medlemmar hade nämligen vissa förpligtelser icke blott till konungen och riket, utan ock till hvarandra inbördes. De borde bistå hvarandra vid fientliga anfall eller andra olyckor; de fingo ej tala ondt om hvarandra, utan skulle lefva i inbördes sämja samt låta konungen afgöra möjligen uppkommande tvister. -- Hirdens andra klass, de s. k. gästerna, förrättade den yttre vakthållningen, gjorde rekognosceringar i krig samt fullgjorde konungens bud och befallningar öfverallt i landet. Vid konungens gård hade de sitt särskilda herberge och bord samt i ledung sitt eget skepp. Upptagandet i gästernas klass skedde med mindre högtidlighet än hos de egentlige hirdmännen, men äfven der erfordrades klassmedlemmarnas samtycke till en ny ledamots inträde. Hirdens tredje klass, de s. k. huskarlarna i inskränkt mening, hade äfven särskildt herberge och mathållning samt förrättade allt arbete vid konungens gård. Deras anseende sjönk med tiden alltmer och mer, så att de slutligen ej räknades till den egentliga hirden och följaktligen ej ansågos lyda under hirdlagen. På sista tiderna voro de sannolikt ej häller med några särskilda ceremonier antagna i konungens tjenst. -- Alla hirdens inre angelägenheter afgjordes på hirdstämmor under konungens eller hirdstyrarnas ledning. Samfundets medlemmar voro visserligen, såväl som konungens andra undersåtar, skyldiga att lyda landets allmänna lag, men stodo dessutom under en särskild hirdlag (hirðskrá). Denna lags bestämmelser åsyftade ej blott att främja höfviska seder och ridderligt skick hos hirdmännen, utan äfven att utbilda hirdinrättningen till ett lämpligt organ för konungen såsom statens högste styresman. Denna åsigt, som klart och tydligt uttalas i konung Magnus Lagabötes hirdskrå, har helt visst varit den ledande grundtanken äfven vid utarbetandet af äldre hirdlagar och gifver sig äfven tillkänna i sjelfva hirdeden, som förpligtar ej blott till trohet mot konungens person, utan äfven att understödja konungen i hållandet af de eder, som han har svurit folket. De olika befattningar eller ämbeten, som uppstodo inom hirden, utbildade sig ock småningom från att vara endast hoffunktioner till riksämbeten af första rang. Det äldsta af dessa hirdämbeten innehades af konungens märkesman (motsvarande nyare tiders fanbärare) eller stambo. Han skulle bära och försvara konungens stridsmärke (fana), och på krigsskeppet hade han jämte de tappraste sin plats i förstafven, som han skulle värja. Ännu högre i anseende var stallaren, ursprungligen ett slags kunglig stallmästare, som hade sig ålagdt att anskaffa och ordna skjutsen på konungens resor, men äfven erhöll de vigtigare uppdragen att på konungens vägnar tala vid offentliga tillfällen, vid ting och hirdstämmor, liksom han äfven föredrog hirdens angelägenheter inför konungen. Stallaren och märkesmannen samt öfrige skutilsveinar och i hirden varande länstagare (lendir menn) ansågos som hirdens styresmän (hirðstjórar). Bland bordsvennerna utvaldes äfven drottseten (dróttseti) och munskänken (skenkari); den förre var ursprungligen köksmästare eller hofmästare, den senare hade tillsyrn öfver dricksvarorna. Med tiden inträdde vigtiga förändringar i afseende på dessa ämbeten. Efter år 1319 försvinna stallarens och märkesmannens befattningar, hvaremot drottsetens ämbete så stigit i betydelse, att han vid flerehanda tillfällen, såsom vid konungens minderårighet eller frånvaro, fungerar såsom riksföreståndare. En liknande hög ställning tillkom äfven konungens eller kronans kansler, ett ämbete som utvecklat sig bland de efter kristendomens införande tillkomne andlige funktionärerna inom hirden. Under Olof Tryggvessons och Olof den heliges tid fanns det en särskild hirdbiskop, hvilket ämbete synes hafva blifvit indraget vid landets indelning i fasta biskopsdömen. Sedan förrättades gudstjensten för konungen och hirden af hirdprester. Då den tidens andlige ensamt voro i besittning af lärd bildning, nödgades man att åt en hirdprest, som vanligen kallades konungens kapellan, anförtro uppsättandet af konungens bref och påbud, och samme kapellan var vanligen tillika kunglig skattmästare (féhirðir). Slutligen, under Magnus Lagabötes tid, fick denne ämbetsman namn af kansler, med förtroendet att vara en af konungens förnämste rådgifvare samt med länstagares rang och heder. Kansleren skulle förvara konungens insegel, ombesörja utfärdandet af alla kungliga bref äfvensom granska och hafva tillsyn öfver alla kronans räkenskaper samt hafva förteckning öfver hennes jordagods. Genom en k. förordning af år 1314 bestämdes, att prosten vid Mariakyrkan i Oslo skulle vara kronans kansler, och att en af hirdpresterna skulle utses till vicekansler, hvilken bestämmelse dock icke strängt följdes, enär kanslersämbetet tidtals lemnades otillsatt, hvarunder dess åligganden sköttes af någon lägre andlig. -- Hirdens talrikhet har varit olika på olika tider. Olof den helige hade omkring sig 60 hirdmän, 30 gäster och 30 huskarlar. Olof Kyrre hade det dubbla antalet, i båda fallen utan inberäkniiig af dem, som uti konungens ärenden uppehöllo sig annanstädes i landet. Under 12:te--14:de årh. synes hirdens manstyrka hafva varit betydligt förökad. De af hirdens medlemmar, som i konungens värf voro spridda kring landet, fingo till sitt underhåll inkomsten af något kungligt jordagods, hvilken förläning kallades veitsla. De åter, som voro i konungens gård och utgjorde hans ständiga omgifning, hade fast lön (máli), hvilken utbetalades vid jultiden, då äfven den skrifna hirdlagen för dem skulle uppläsas. För underhållet af hirdmän, hvilka blifvit otjenstbara och ej hade tillgångar att sörja för sig sjelfve, var ett hospital inrättadt, som erhöll tredjedelen af den tionde, hvilken hirden var skyldig, att utgöra både af sin lön och af vunnet krigsbyte. -- Om landet styrdes af samregenter, hade dessa, sedan de kommit till myndiga år, hvar sin hird. Endast under samkonungars minderårighet kunde det hända, att de hade en hird gemensamt. Vid en konungs död voro hirdens förpligtelser lösta. Trädde, såsom vanligt var, dennas