Norges geognosi och paleontologi. Sina storartade dithörande samlingar donerade han 1841 till Vetenskapsakademien, hvilken redan 1804 invalt honom till sin ledamot. Utom en mängd mestadels i Vet. akad.:s handl. offentliggjorda mindre afhandlingar utgaf H. flere verk af större omfattning, bland hvilka må nämnas: Samling till en minerographie öfver Sverige (I, 1790); Samling till en mineralogisk geographie öfver Sverige (1808); Afhandlingar i physik, chemie och mineralogie (6 bd., utg. i förening med Berzelius m. fl., 1806--18); Anteckningar i physik och geognosie under resor i Sverige och Norge (1819--39); Esquisse d'un tableau des pétrifications de la Suède (1829; ny uppl. 1831); Geognostisk karta öfver medlersta och södra delarne af Sverige (1832); Handbok för mineraloger under resor i Sverige (1843); Icones petrificatorum Sueciae I (1835) och Lethaea suecica seu petrificata Sueciae iconibus et characteribus illustrata (med 2 supplement, 1837--41). H. afled på Skinskatteberg d. 28 Juni 1852. Han erhöll 1784 adlig värdighet. Öfver honom lät Vetenskapsakademien 1859 slå en medalj. R. T-dt. Hisingerit, miner., ett efter mineralogen J. Hisinger uppkalladt mörkbrunt, amorft, vattenhaltigt jernsilikat eller en blandning af flere dylika, som i form af körtellika partier finnas vid flere grufvor, t. ex. Riddarhyttan, Långban, Bersbo, Tunaberg o. s. v. H. är sannolikt en förvittringsprodukt af augitiska mineral. P. T. C. Hiskia (Hebr. Hiskijah och Jehizkijah), konung i Juda rike 725--696 l. 727--698 f. Kr., Ahas' son, vidtog genast efter sin tronbestigning omfattande mått och steg för att återställa i sin ursprungliga renhet den under hans faders regering förvanskade jehovatjensten, afskaffade de assyriska belätena, renade templet samt ordnade och förbättrade presterskapets ställning. Då Sanherib 704 besteg Assyriens tron, reste sig detta rikes lydland, och H., hvars fader gjort Juda rike skattskyldigt under Assyrien, sökte begagna sig af tillfället för att med Egyptens hjelp afskudda sig oket. 701 bröt Sanherib upp mot Palestina, tuktade filistéerna i söder och vände sig derefter mot H., hvilken nu greps af "Assurs räddhåge" och betalade den assyriske konungen en stor summa guld och silfver under begäran om fred. Men då Sanherib äfven fordrade, att Jerusalem skulle lemnas i hans händer, rustade sig H. till försvar. Assyrerna började belägra staden, men måste efter någon tid med oförrättadt ärende draga sig tillbaka, sedan de förgäfves sökt slå den egyptiska undsättningshären vid Eltekeh, och sedan en svår farsot utbrutit i deras läger. Till den för H. lyckliga utgången af striden hade profeten Esaias medverkat, hvilken med sitt ord eldat judafolket till tappert försvar. Hispalis, i forntiden handelsstad i baetiska Spanien (Hispania baetica), vid floden Baetis (Guadalquivir). Af Caesar erhöll den namnet Colonia Julia Romula l. Romulensium. Några få ruiner af densamma finnas vid det nuv. Sevilla. Hispaner (Lat. Hispani) kallades af romarna Pyreneiska halföns inhemska befolkning. Denna utgjordes af iberer och kelter. De förre synas hafva varit den äldre befolkningen, som dels undanträngts af, dels blandat sig med kelterna, hvilka invandrat från Gallien. Namnet keltiberer på en talrik och krigisk folkstam i halföns mellersta del häntyder på denna blandning. Genom feniciska och grekiska nybyggen vid halföns södra och östra kuster spred sig tidigt en viss civilisation i dessa trakter, medan deremot barbariet länge förblef herskande i de inre delarna af landet. Tapperhet och ridderlighet voro i allmänhet utmärkande drag i det hispaniska folklynnet. Hispanerna voro, liksom gallerna, delade i en mängd af hvarandra oberoende fylken, som ofta lågo i krig med hvarandra. Detta underlättade deras underkufvande först af kartaginenserna (åren 237--221 f. Kr.), sedan af romarna, som dermed gjorde början under andra puniska kriget (218--201 f. Kr.), men först efter långvariga och hårdnackade strider, i synnerhet med lusitanerna, under Viriathus, och med Numantia, omsider lyckades underkufva och till största delen romanisera halfön (omkr. 133 f. Kr.). I de baskiska provinsernas bergstrakter har dock till våra dagar den iberiska urbefolkningen bibehållit sitt högst egendomliga språk och sin nationalitet. (Jfr. Basker.) S. F. H. Hispania, romarnas benämning på Pyreneiska halfön. Hispaniola (Sp. Isla Española) "lilla Spanien", Columbus' benämning på ön Haiti. Hiss, hiss-ställning l. hiss-inrättning (elevator), en mekanisk anordning, med hvilken i fabriksbyggnader, magasin, hotell o. s. v. gods och personer transporteras i lodrät riktning. Man har hissar af flere olika slag. Är det blott fråga om lättare varors transport, kan man göra bruk af handkraft för hissens upplyftande, men i de flesta fall användes antingen kraftmaskin eller vattentryck eller ock lufttryck för ändamålet. Ånghissen, sådan den i synnerhet i Nord-Amerika blifvit på många ställen utförd, torde erbjuda såväl den största säkerhet som den mest ekonomiska drift for större anläggningar. Ångmaskiner af särskild konstruktion med två cylindrar begagnas härför. Kraften öfverföres genom rem- l. hjulutvexling till en trumma, hvarmed, jämte kedjor eller linor, uppfordringen sker af den platform, på hvilken belastningen är anbragt. Af synnerlig betydelse, särdeles när hissen är afsedd för persontransport, äro de säkerhetsapparater, som tillhöra ånghissen. Sålunda kan ångmaskinen automatiskt hejdas, när lasten blifvit upplyft. Medelst en särskild regulator hindras hastigheten att öfverskrida en viss gräns. Genom att tillämpa flere af hvarandra oberoende säkerhetsåtgärder har man lyckats göra ånghissen nära nog fullkomligt ofarlig. -- Den hydrauliska hissen sättes i verksamhet antingen genom hydrostatiskt tryck, vanligen från vattenledningen, eller genom en vattenmassa, hvars tryck förökas genom en hydraulisk accumulator. För smärre lyfthöjder kan man låta vattentrycket omedelbart verka på den i en lodrät cylinder löpande ihåliga drifkolfven, hvilken är fast under platformen. Denna