kungsgårdar, kungsängar och boställen. -- 1789 upphörde staten att fastställa nya dagsverken af sistnämnda slag, och de redan då häfdvunna hafva derefter småningom genom afskrifning eller förvandling i penningar upphört att utgå med personligt arbete. Se Dagsverken. Kbg. Hjelpgallring, skogsh., afverkning af öfverskuggade och undertryckta träd, som snart skulle torka och dö i brist af ljus och luft. Ändamålet med hjelpgallringen är icke allenast att taga vara på de undertryckta träden, innan de blifva odugliga, utan äfven att skaffa öfverbeståndet (de största, kraftfullaste träden) större växtutrymme och på samma gång friare tillgång på ljus och luft. Öfverbeståndet hjelpes således i sin strid om tillvaron mot underbeståndet, och denna afverkning har med anledning deraf fått namnet hjelpgallring. Vid de första hjelpgallringarna gäller som allmän regel att hällre taga för litet än för mycket. C. G. Hz. Hjelpkultur, skogsh., den plantering eller sådd, som utföres för att fylla luckorna uti äldre delvis misslyckad skogsodling eller sjelfsådd. C. G. Hz. Hjelplinier. Se Bi-linier. Hjelprote l. utrote, kamer., jordområde, indeladt till understöd åt stamrote. Innehafvaren deltager i den effektiva roteringen proportionel och erlägger dessutom en afgift till stamroten, kallad planpenningar, som skall utgöra hjelprotens andel i kostnaden för torp, mulbete, gärdselfång och vedbrand åt soldaten. Kbg. Hjelpsmed, jernv., kallas vid jernbruken en arbetare, som vid sjukdomsfall eller annat förhinder för någon af de ordinarie smederna inträder i tjenstgöring för denne. Till hjelpsmeder användas vanligen gamla afskedade smeder, som för öfrigt hafva annan sysselsättning vid bruken. C. A. D. Hjelpstag l. Borgstag. Se Borg. Hjelptryckare. Se Hammarställning. Hjelpverb, gramm., sådana verb, som i förening med nominalformer (t. ex. infinitivus, supinum) af hufvudverben bilda sammansatta former af dessa sistnämnda verb. Hjelpverben äro i svenskan: a) temporala, som bilda sammansatta tempus, såsom hafva, skola; b) modala, som tjena att omskrifva konjunktivus och imperativus, såsom skola, må, måste m. fl.; c) passivbildande, som tjena att omskrifva passivum, såsom vara, varda, blifva. Som exempel på ett hjelpverbs användning kan anföras hafva, hvilket i förening med ett annat verbs supinum omskrifver detta verbs perfektum eller plusqvamperfektum: har gjort, hade gjort, men som äfven i sådana uttryck som jag har att göra kan omskrifva futurum. Hjelpverben äro ursprungligen sjelfständiga verb, som genom en egendomlig utveckling fått användning som hjelpverb. Jag har älskat barnet betyder sålunda ursprungligen: jag har (eger) barnet (såsom) älskadt. Utvecklingen från denna sjelfständiga användning till användningen som hjelpverb beror derpå att beteckningen af tillståndet har utbytts mot utsägandet af den deri liggande föregående handlingen. Ytterligare steg i denna riktning hafva tagits, då man börjat säga: jag har förlorat barnet, har älskat gossen, har segrat, har kommit o. s. v., der en sträng analys icke leder till någon mening. I det sist anförda exemplet visar sig en skiljaktighet mellan svenskan och danskan i fråga om användningen af hjelpverb; i danskan heter det, med bevarande af fornspråkets skick, som ej häller är alldeles utdödt i svenskan: jeg er kommen (jfr T. ich bin gekommen, Fr. je suis venú, men Eng. I have come). Det är en oberättigad fördom att anse sådana passivformer som jag har älskats vara mindre goda än sådana med hjelpverb omskrifna former som jag har blifvit älskad. Om sammansmältning af hufvudverbet och hjelpverbet till ett nytt tempus i franskan se Futurum. Fr. L-r. Hjelpvinkel, matem., kallas den vinkel, som införes i en beräkning för att underlätta dennas lösning. Såväl vid räkning med radikaler som med trigonometriska formler kan hjelpvinkels insättande göra uttrycket eller formeln lämpligare för logaritmers användning. I eqvationsläran förenklar dess insättande ofta eqvationens lösning, i synnerhet vid eqvationer af högre gradtal. Då sinus och cosinus för en vinkel endast kunna erhålla värden, som äro mindre än 1, samt sekant och cosekant endast sådana, som äro större än 1, men tangent och cotangent alla möjliga värden, äro de båda sistnämnda användbarast för hjelpvinkeln. Dock får vanan afgöra hvilken af dessa trigonometriska storheter och hvilken dignitet af dem böra tagas samt för hvilket värde hjelpvinkeln skall införas. Vill man t. ex. lösa x ur x² - mx = n, der m och n äro positiva qvantiteter, så blir m m² x = ––– ± [rot](––– + n) = 2 4   m    m² [rot](n) {––––––––– ± [rot](–––– + 1)}. 2[rot](n) 4n Antages nu 2 [rot](n) tang 2V = ––––––––––– , blir, enligt trigonometrien, m   cos(2V) + 1 x₁ = [rot](n) . cot(V) x = [rot](n) . ––––––––––– l. {   sin(2V) x₂ = –[rot](n) . tang(V) <tab>H. W. W. Hjelsta, socken i Upsala län, Lagunda härad. Arealen 2,177 har. 525 innev. (1881). H. anses som moderförsamling i Hjelstaholms pastorat. Hjelstaholms pastorat är sedan Maj 1867 bildadt af de båda pastoraten Fitja och Hjelsta samt Holm och Kulla. H. omfattar dessa fyra församlingar, af hvilka Hjelsta anses såsom moderförsamling. Pastoratets folkmängd var vid 1881 års slut 1,560 innev. Det är ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Upsala stift, Lagunda kontrakt. Hjelt, Otto Edvard August, finsk universitetslärare, född i Åbo d. 18 April 1823, blef student i Helsingfors 1839, filos. kandidat och magister 1844 samt filos. licentiat 1846 och doktor 1847, sedan han s. å. utgifvit af handlingen In systema nervorum sympathicum Gadi Lotae observationes. Derefter egnade han sig åt medicinska studier samt blef 1852 medicine kandidat och s. å. docent i anatomi på grund af ett arbete De nervis cerebralibus parteque