cephalica nervi sympathici Bufonis cinerei. Samtidigt förordnades H. att förestå prosektorstjensten och utnämndes 1856 till ordinarie innehafvare af densamma, efter det han 1855 aflagt med. licentiatexamen och för doktorsgrad speciminerat med Bidrag till läran om det kalla vattnet såsom läkemedel. Kort derefter företog han för studier i patologisk anatomi en längre resa och nämndes 1859 till professor i patologisk anatomi och statsmedicin vid Helsingfors universitet på grund af en undersökning Om nervernas regeneration och dermed sammanhängande förändringar af nervrören. Bland de arbeten H. sedan dess utgifvit märkas, förutom ett antal smärre uppsatser i särskilda tidskrifter, Naturhistoriens studium i Finland under sjuttonde och adertonde seklet (1868), Minnestal öfver Alexander von Nordmann (s. å.), Den patologisk-anatomiska inrättningen vid det finska universitetet under åren 1859--1871 (1871), Öfversigt af ett tusen liköppningar (1872) och Carl von Linné som läkare och hans betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige (1877). Med stor ifver har H. vinnlagt sig om ordnandet af helsovårdsangelägenheterna i Finland, och den finska helsovårdsstadgan af 1879 är till största delen hans verk. Bland hans skrifter åt detta håll må nämnas Om handeln med gifter (1870), Bidrag till sundhetslagstiftningen i Finland (2 band, 1873--75) och Finlands medicinalförvaltning (1882). Under sin verksamhet såsom universitetslärare har H. samlat ett ganska vackert patologisk-anatomiskt museum, och på hans initiativ har uppförts en särskild byggnad för den patologisk-anatomiska institutionen (invigd 1878). R. T-dt. Hjeltedikt. Se Epos. Hjeltesånger. Se Edda och Fornnordiska literaturen. Hjemme og ude, dansk tidning. Se Goldschmidt, M. A. Hjerkin l. Hjärkin (Fornn. Hjarðkinn), fjällstuga på Dovrefjäll, mellan Hamar och Trondhjems stift, på en höjd af omkr. 1,000 m. öfver hafvet, vid nedgången till Foldalen. Under medeltiden fanns der ett hospitium, som anlagts i början af 1100-talet af konung Eystein Magnusson och hade sin egen kyrka. I närheten ligga fjälltopparna Hjerkenhö (1,300 m.), Snehätta och Skreahö. O. A. Ö. Hjernan (Lat. cerebrum), anat., fysiol., kallas hos ryggradsdjuren den i ryggradens främre ände, hufvudskålen, inneslutna delen af det centrala nervsystemet. Hos de ryggradslösa djuren motsvaras hjernan af ett antal kring ingången till matsmältningskanalen i ring ställda, med hvarandra förenade ganglier, hvilka förete en allt rikare utveckling, ju mera djurets sinnesorgan äro utbildade. Redan hos vissa gastropoder framträder denna "hjerna" ganska väl utvecklad, och högre upp i djurserien vinner den alltmer och mer öfvervigten öfver de ganglier, som bilda den öfriga delen af dessa djurs centrala nervsystem. Hos dem alla är hjernan ett dubbelorgan, hvars hälfter dock ofta äro förenade med hvarandra till en enda massa; i alla händelser stå bägge halfvorna genom föreningstrådar (kommissurer) i mångsidig förbindelse med hvarandra. -- Hos ryggradsdjuren bildas hjernan från främre delen af den primitivfåra, som utgör begynnelsen till hela det centrala nervsystemet. Sedan denna tillslutit sig till ett rör, uppstå till en början trenne blåsor, af hvilka den första och tredje snart dela sig i tvänne, till följd hvaraf under ett tidigare utvecklingsskede hjernan hos fostret utgöres af fem afdelningar, hvilka af de tyske anatomerna kallas vorderhirn, zwischenhirn, mittelhirn, hinterhirn och nachhirn, eller på svenska: fram-, mellan-, midtel-, bak- och efter-hjernan. Från framhjernan utveckla sig stora hjernans halfklot, de streckade och linsformiga kropparna, hjernbjelken och hjernans hvalf; från mellanhjernan uppstå synhögarna, de vårtformiga kropparna, tratten o. s. v.; från midtelhjernan, fyrhögarna, hjernbryggan och de föreningsgrenar, genom hvilka å ena sidan stora hjernan och å den andra lilla hjernan samt förlängda märgen sammanbindas med hvarandra; bakhjernan ger upphof till lilla hjernan och efterhjernan till förlängda märgen. Bakhjernan intager icke samma sjelfständiga ställning som de öfriga delarna: den utgör endast taket till den i efterhjernan bildade håligheten. -- Hos ryggradsdjurens olika klasser och ordningar förefinnas högst betydliga olikheter i den inbördes utvecklingen af hjernans olika delar, ehuruväl samma plan öfverallt kan framvisas. Vi skola här, med särskild hänsyn till det högst utvecklade ryggradsdjuret, menniskan, gifva en allmän öfverblick af hjernans vigtigaste delar. Hjernan börjar baktill vid det stora hålet i nackbenet och fyller, om vi afse från hjernhinnorna och vissa rum emellan dem, fullständigt skallens håla. Här fortsättes ryggmärgen omedelbart af den förlängda märgen (medulla oblongata). De från ryggmärgen kommande nervknippena undergå här en mängd inbördes omlagringar, utsända grenar till lilla hjernan (crura cerebelli ad medullam oblongatam) och fortsättas vidare genom stora hjernans skänklar (pedunculi cerebri) till stora hjernan (cerebrum), till hvilken genom lilla hjernans skänklar (crura cerebelli ad cerebrum) ett antal nervknippen äfven kommer från lilla hjernan. Af nu nämnda nervknippen ingår en del förening med de stora hjernganglierna, nämligen fyrhögarna (corpora quadrigemina), synhögarna (thalami optici), de streckade kropparna (corpora striata) och de linsformiga kropparna (corpora lentiformia) under det en annan del omedelbart utstrålar i den krans af nervtrådar (corona radiata), som utgör största delen af stora hjernans halfklot (hemisphaeria cerebri. Hjernganglierna innehålla en stor mängd nervceller, i hvilka nervtrådar inmynna, och från hvilka andra nervtrådar utsändas. Af dessa ganglier ligga fyrhögarna på hjernans öfre yta, medan de öfriga äro inneslutna i hjernans inre. Af de hittills omnämnda delarna sammanfattas förlängda märgen, hjernskänklarna och hjernganglierna såsom hjernans stam, uppå hvilken såsom nytillkomna delar sitta framtill stora hjernans halfklot och baktill lilla hjernan. Emellan fyrhögarna sitter en liten oval, icke parig kropp, tallkottkörteln (glandula pinealis) om