hvars fysiologiska uppgift man icke vet någonting. Emedan den är det enda opariga organ i hjernan, förlade Cartesius dit själens plats i kroppen. -- Stora hjernans halfklot äro tvänne, större eller mindre, aflånga kroppar, hvilka hvila på hjernstammens främre delar och, såsom redan är nämndt, till största delen utgöras af de nervtrådar, som åt alla håll utstråla från hjernganglierna, äfvensom af dem, hvilka omedelbart från hjernskänklarna och lilla hjernans skänklar inmynna i desamma. Ytterst klädas halfkloten af ett lager, som innehåller ganglieceller (hjernans bark, cortex cerebri), i hvilka dessa nervtrådar slutligen inmynna. Lilla hjernan består af trenne delar, en mellerst, masken (vermis), och tvänne sidodelar, halfkloten. Den upptager i sig trådar från ryggmärgen och står genom lilla hjernans skänklar i förening med stora hjernan. Likasom stora hjernans halfklot består lilla hjernan till sin hufvudmassa af nervtrådar; hvartdera halfklotet innehåller dock en kärna af ganglieceller. Ytterst klädes lilla hjernan af ett ganglieceller innehållande lager. -- Likasom ryggmärgen innehåller sålunda hjernan tvänne slag af nervelement: nervtrådar och nervceller. Der nervceller finnas, är hjernans färg gråbrun; der endast nervtrådar förekomma, är den mjölkhvit. Man särskiljer derför i hjernan, likasom i ryggmärgen, en grå och en hvit substans (substantia cinerea och substantia alba). Hjernan uppstår, såsom ofvan nämndes, ursprungligen af ett antal blåsor. Äfven i den fullt utbildade hjernan qvarstå spår af deras hålor, ehuru dessa i mer eller mindre hög grad förändrats från sin ursprungliga form. Af främre hjernblåsans hålighet hafva, genom sjelfva blåsans delning på längden, i de tvänne halfkloten uppstått tvänne hålor, sidokamrarna (ventriculi laterales), hvilka äro omgifna af hvar sitt halfklot och genom en trängre eller smalare öppning stå i förbindelse med en tredje håla, som uppkommit i den andra hjernblåsan och begränsas af de bägge synhögarna (tredje hjernkammaren, ventriculus tertius). Af den tredje hjernblåsans håla finnes hos de högre ryggradsdjuren endast ett litet spår uti en smal gång (Sylvius' gång, ductus Sylvii), som under fyrhögarna förenar den tredje hjernkammaren med den fjerde (ventriculus quartus), hvilken finnes i förlängda märgen och har till tak lilla hjernan. Den fjerde hjernkammaren öfvergår bakåt i ryggmärgens centralkanal. Alla hjernans håligheter fyllas, likasom centralkanalen i ryggmärgen, af en tunnflytande vätska, hjernryggmärgsvätskan, och stå genom särskilda öppningar i kommunikation med hjernans fria yta och det rum, som å densamma bildas mellan hjernans mjuka hinna och spindelväfshinnan (arachnoidea). Likasom de flesta öfriga delar af ryggradsdjurens kropp är äfven hjernan bildad af tvänne symmetriska hälfter. Dessa stå i samband med hvarandra genom nervtrådar, som i stor mängd gå från den ena hjernhalfvan till den andra. Af dessa föreningsband är hjernbjelken (corpus callosum) den vigtigaste. Denna går i horisontal riktning ofvanför den tredje hjernkammaren, från det ena af stora hjernans halfklot till det andra. Äfven genom andra föreningstrådar stå stora hjernans bägge halfklot i förbindelse med hvarandra. Derjämte förenas olika delar af samma halfklot med hvarandra genom särskilda nervtrådar, af hvilka några åstadkomma förbindelsen mellan stora hjernans bark och de stora hjernganglierna, andra åter i bågformigt förlopp sammanknyta olika delar af hjernbarken. Äfven lilla hjernans bägge hälfter stå genom föreningstrådar i nära samband med hvarandra; en del af dessa löper i hjernbryggan (pons Varoli), en stora hjernans skänklar omfattande och under dem i tvär riktning gående bildning. -- Till hjernan föres blod dels genom de blodkärl, som omedelbart tränga in i hjernan, dels genom sådana, som förgrena sig på hjernans yta i dess mjuka hinna (pia mater), och i särskilda veck af denna hinna tränga in i hjernans kamrar (jfr Hjernhinnor). Angående nervtrådarnas förlopp till och i hjernan är ännu att tillägga, att de icke hela vägen hålla sig på samma halfva af kroppen, utan småningom öfvergå till den motsatta, till följd hvaraf å stora hjernans bark den venstra hälften är samordnad med den högra kroppshalfvan och tvärtom. -- Stora hjernans yta är hos de lägre ryggradsdjuren glatt, men företer hos de högre en allt rikligare mångfald af fåror (sulci), genom hvilka hjernan indelas i större och mindre afdelningar. Lilla hjernans yta är genom djupt gående, parallella och hvarandra nära stående fåror delad i en stor mängd lameller. Hos menniskan når hjernan sin högsta grad af utbildning. Särskildt utmärker sig menniskans hjerna genom halfklotens rika utveckling: de sträcka sig bakåt ända öfver lilla hjernan, fullständigt täckande henne. Likaså hafva äfven fårorna på hjernans yta tilltagit i antal och djuplek. De vigtigaste af dessa fåror äro å hvardera hjernhalfvan: 1. Sylvius' fåra, som åtskiljer pann- och tinning-loberna; 2. Rolandos fåra, som går tvärs öfver hjernans yttre yta och der bildar gränsen mellan pann- och hjess-loberna; 3. nackfåran, som på halfklotets inre yta löper i vertikal riktning nära hjernans bakre ände och der utgör råmärket mellan hjess- och nack-loberna; 4. hjernbjelkens fåra (sulcus calloso-marginalis), som löper kring hjernbjelken. Dessa fåror förekomma utan undantag hos alla normala hjernor. Från de vindlar (gyri), som närmast stöta till dem, utgår en mängd vindlar af andra ordningen, afskilda af sekundära fåror. Ju högre individens intelligens och andliga utveckling äro, dess rikligare är i allmänhet fårornas antal, dess djupare tränga de ner; och tvärt om: ju lägre hans andliga ståndpunkt är, dess färre och ytligare äro fårorna. På grund af en mängd samstämmande sakförhållanden antages såsom bevisadt, att det materiella underlaget för de högsta själsförmögenheterna utgöres af stora hjernans bark. Under sådana omständigheter är det lätt att inse hvarför vid individens högre andliga utveckling hjernans fåror tilltaga i mängd och djuplek: den grå substansen åtföljer nämligen noggrant alla