- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1309-1310

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjernan (Lat. cerebrum), anat., fysiol., kallas hos ryggradsdjuren den i ryggradens främre ände, hufvudskålen, inneslutna delen af det centrala nervsystemet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i hvilka ett stort antal lifsförrättningar samordnas med hvarandra. En stark retning af dem framkallar allmän kramp i kroppsmuskulaturen. Såras det ställe, der andningscentrum har sin plats, dör djuret ögonblickligt; det kallades derför af Flourens lifsknuten (le noeud vital). Nyare undersökningar synas emellertid gifva vid handen, att det verkliga andningscentrum ligger längre ner, och att lifsknuten endast utgör det ställe, der åtskilliga för andningen synnerligen vigtiga nerver passera för att nå detta centrum. 2. Lilla hjernan, hjernskänklarna och de stora hjernganglierna gripa på ett så mångfaldigt sätt in i hvarandras förrättningar, att man endast med största svårighet kan säga hvad som tillkommer den ena och hvad den andra af dem. Dessa organ äro så fina och de undersökningsmedel, öfver hvilka vi förfoga, så grofva, att Ludwig icke utan skäl jämfört undersökningarna af dem med söndertagningen af ett urverk medelst ett pistolskott. Genom mängden af de nerver, som här mötas, blifva dessa delars förrättningar synnerligen mångfaldiga. Här sker sålunda t. ex. koordinationen af de rörelser vi utföra vid våra ortsförflyttningar. Ett djur, från hvilket hela stora hjernan borttagits, utför dock med fullständig precision sina ortsförändringar: det kan hålla sig i jämnvigt, t. o. m. om det sättes på en sned yta, det kan röra sig framåt, i vissa fall förmår det äfven att undvika hinder. Såras dessa delar, uppstå mycket märkvärdiga, af en oemotståndlig inre impuls framkallade rörelser, genom hvilka djuret rör sig antingen i en cirkel, såsom hästar i en manege, eller rullar sig kring sin kroppslängdaxel, eller vrider kroppen i en cirkel med bakfötterna till medelpunkt o. s. v. För förklaringen af dessa tvångsrörelser är det vigtigt att erinra sig, att alldeles likadana rörelser också utan någon hjernskada kunna framkallas, nämligen genom svindel. Svänger man sig hastigt omkring på ena foten eller försätter man ett djur i snabb rotation, så blifva derunder ögonen städse något efter och följa ryckvis efter den öfriga kroppens rörelse; härvid synes den omgifvande rymden vrida sig i motsatt riktning. Omedelbart efter rotationens upphörande tycker man sig se den yttre verlden fortfarande röra sig omkring eller inbillar man sig, att man sjelf vrides i motsatt riktning. Hos djur alstrar detta efter snabba och långvariga vridningar en fullkomlig tvångsrörelse, alldeles enahanda med de genom skador af nyssnämnda hjernställen framkallade. Samma företeelser uppträda, om en galvanisk ström ledes genom bakhufvudet. Tvångsrörelserna måste derför hafva sin orsak i en retning af dessa delar. I denna retning, som åstadkommits af hjernskadan, äfvensom i den genom skadan åvägabragta störingen af dessa delars normala sammanhang ligger sålunda efter all sannolikhet orsaken till tvångsrörelserna. Någon närmare, mera inträngande analys af deras grundorsaker är på vetenskapens nuvarande ståndpunkt knappast möjlig. -- Om de enskilda delarnas förrättningar finnas icke många med full säkerhet bekräftade uppgifter. Fyrhögarna stå i nära samband med seendet och utgöra hufvudorten för reflexverksamheten mellan näthinnan samt ögats yttre och inre muskler; äfven vid pupillens rörelser utöfva de inflytande. Synhögarna antagas stå i samband med synorganets inflytande på samordnade kroppsrörelser. Om de streckade och linsformiga kropparna vet man just ej mycket. Sannolikt spela de en viss rol i och för förmedlandet af medvetna förnimmelser och rörelser. Skadas de, uppstår lamhet på kroppens motsatta sida. Lilla hjernan är, efter allt hvad man känner, ett stort centralorgan för samordnade rörelser. Några författare antaga, att den för hörselförnimmelsernas inflytande på samordnade kroppsrörelser spelar samma rol som synhögarna för synförniminelserna. Något bestämdt är dock icke i detta afseende utrönt. 3. Stora hjernans halfklot. Länge trodde man, dertill föranledd främst af Flourens' arbeten, att hela massan af stora hjernans halfklot i alla sina delar hade fullständigt enahanda förrättningar, och att derför om en del af densamma bortföll, dennas förrättningar mycket väl kunde upptagas af de ännu oskadade delarna af hjernan. Ja man påstod till och med, att om man hos ett djur borttoge stora hjernans halfklot nästan fullständigt och lemnade endast en helt liten del af desamma qvar, denna bråkdel likväl vore i stånd att fullständigt fylla den rol, som eljest tillkom halfkloten i deras helhet. Senare arbeten af en mängd forskare hafva dock till fyllest ådagalagt, att denna lära ej är hållbar, och att tvärtom skilda delar af stora hjernans halfklot hafva sina särskilda förrättningar. Men är man också någorlunda ense härutinnan, gå å andra sidan åsigterna så mycket mera åtskils, då det gäller att noggrant fastställa, på hvilket sätt halfklotens olika förrättningar i desamma äro lokaliserade. Under det att en stor mängd forskare antaga, att hvarje bestämd muskelgrupp, ja hvarje bestämd muskel, likasom hvarje periferiskt sinnesorgan och hvarje särskild del af detsamma, på stora hjernans bark motsvaras af ett bestämdt, noggrant afgränsadt ställe af mycket litet omfång, anse andra åter, att en så noggrann lokalisering af halfklotens förrättningar icke förefinnes, och lära derför endast, att vissa större afdelningar af hjernan beherska vissa bestämda grupper af kroppens förrättningar. Från hvartdera hållet anföras stöd af experiment och observationer, af hvilka många tills vidare stå till hvarandra i den skarpaste motsats och icke kunna sammanföras under en gemensam synpunkt. Trots de mångfaldiga arbeten, som blifvit företagna i fråga om detta ämne, i synnerhet sedan Fritsch och Hitzig uppvisat, att man genom elektrisk retning af hjernbarken kan framkalla ryckningar i bestämda muskler, är det derför snart sagdt omöjligt att i detsamma komma till något bestämdt resultat. Så mycket är i alla fall någorlunda säkert faststäldt, att Flourens' lära icke mera är hållbar, och att sålunda olika delar af stora hjernans bark hafva sina skilda förrättningar. Tvisten gäller endast huru långt fördelningen deruti går. -- Bland de sakförhållanden, som åt detta håll uppdagats och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0659.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free