befolkningen ökats med 104 personer. Genom Hjo-- Stenstorps 38,5 km. långa jernväg står staden i förbindelse med statsbanan, och stadens hamn. som är med konst anlagd och nära 3 m. djup, anlöpes äfven af Götakanal-ångbåtarna. Stadens egen handelsflotta vid 1880 års slut var endast 3 segelfartyg, om tillsammans 108 ton. De handlandes antal uppgick till 17, med 20 personers betjening, handtverkarnas till 36, med 42 arbetare. Värdet af fabrikstillverkningen vid 5 fabriker uppgafs 1880 till 120,000 kr. Vid 1879 års utgång motsvarade stadens tillgångar och skulder hvarandra. I staden finnas en tvåklassig pedagogi, boktryckeri (hvarifrån utgifves "Hjo veckotidning"), post- och telegrafstation, bankkontor samt en ganska stor vattenkuranstalt. H. bildar med landsförsamlingen ett regalt pastorat af 3:dje kl., Skara stift, Kåkinds kontrakt. För val af ledamot i riksdagens Andra kammare är staden förenad med Lidköping och Falköping till en valkrets. -- Om tiden för stadens grundläggning eller första privilegier saknas all visshet. I början af 1400-talet omnämnes H. såsom en köpstad och synes såsom öfverfartsort till Östergötland icke varit utan betydelse. Stadens privilegier äro gamla, ty i ett Johan III:s bref d. 13 Dec. 1586 bekräftas de privilegier, som blifvit staden förunnade af "Sveriges framfarne konungar". K. S. Hjo landsförsamling i Skaraborgs län, Kåkinds härad, har en areal af 3,770 har. 1,456 innev. (1881). Annex till Hjo stad, Skara stift, Kåkinds kontrakt. Hjonelagspenningar, kamer., en skatt, som Rikets ständer 1609 åtogo sig: ofrälse stånden med 6 mark för hvarje hjonelag (äfven för tjenare) och adeln med 2 mark (äfven för frälsebönder). Redan 1610 utbyttes denna skatt mot en personel klass-skatt, som betaltes 2 gånger samma år. 1611 lades mantalet till grund för den då beviljade folkskatten. Kbg. Hjort, Cervus, zool. Se Hjortslägtet. Hjort, Daniel Theodori, hjelten i den finske skalden J. Wecksells bekanta sorgespel "Daniel Hjort", föddes i Sverige, förmodligen på något ställe vid namn Smedstorp eller Smedby, emedan han, med en på den tiden vanlig latinisering af födelseortens namn, stundom kallar sig Fabrivillensis. Sannolikt studerade han vid Upsala akademi och tvifvelsutan äfven i utlandet, emedan han (1595) bar titeln "poëta laureatus caesareus". Han var någon tid informator hos riksmarsken Klas Fleming i Finland och vistades på Åbo slott, då hertig Karl 1597, belägrade detsamma, samt skall dervid hafva öfvertalat besättningen att i förtid uppgifva slottet. Vårterminen 1598 var han inskrifven bland studenterna i Leipzig. 1601 tjenstgjorde han i hertigens kansli och skickades s. å., jämte Hieronymus Birkholtz och mäster Sigfrid Forsius, till Torne lappmark att ransaka om råmärkena mot Norge. 1603, 1604 och 1606 gjorde han inspektionsresor till Lappmarken, hvarifrån han medförde ett antal lappgossar att uppfostras i Upsala. 1606 skickades han med bref till storfursten Vasilij Sjujski i Moskva. 1609 erhöll H. konungens befallning att, jämte några andra personer, begifva sig till Alten vid Vesterhafvet och derifrån beställa om åtskilliga saker såväl i förhållandet till Danmark som Ryssland. 1610 befullmäktigades han att inspektera lappfogdarna i Lappland och fick i förläning Svastebyn i Lule socken. 1613 var han sekreterare hos hertig Karl Filip på Viborgs slott, återvände till Sverige i början af följande året och dog hastigt 1615. Han tyckes hafva blifvit adlad af konung Karl IX och förekommer stundom under namnet Hjortvipa. R. H. Hjort, Peder, dansk skriftställare, föddes på Amager d. 19 Juli 1793 och var son af Viktor Kristian H. (f. 1765; d. 1818, som biskop i Ribe), hvilken var en omtyckt predikant och psalmdiktare samt ifrade för skolväsendets främjande. 1811 blef H. student, hvarefter han egnade sig åt studiet af estetik och tysk filosofi. Redan 1815 skref han en afhandling. Om digteren Ingemann og hans värker, i hvilken han klandrade dennes abstraktioner och sentimentalitet. Under den literära fejden mellan Öhlenschläger och Baggesen hörde han till den sistnämndes skarpaste motståndare. Sedan han 1817--21 vistats i Tyskland, Italien och Frankrike, blef han 1822 lektor i tyska språket och literaturen vid Sorö akademi samt qvarstod i denna egenskap, tills akademien upphäfdes (1849). Derefter lefde han som privatman i Köpenhamn, med titeln professor, och dog der d. 11 Nov. 1871. H. var en af Danmarks mest alstringsrika och mångsidiga författare. Hans första skrifter voro filosofiska: Johann Scotus Erigena, oder von dem ursprung einer christlichen philosophie (1823), som tilldrog sig ganska stor uppmärksamhet i utlandet, och Lären om viljens frihed (1825), ett inlägg i striden mot F. G. Howitz' determinism. Derefter följde flere språkvetenskapliga skrifter, i hvilka han slöt sig till Rask och Grimm. Bland dessa är Den tydske sprogläre (1828; 7:de uppl. 1858; "Tysk grammatik", flere öfvers. och uppl.) mest känd. En läsebok för borgare- och allmogeskolor, Den danske börneven (1839), fick en mycket stor utbredning (8:de uppl. utkom 1869; 9:de och 10:de uppl. efter H:s död), och en samling Gamle og nye psalmer upplefde på få år tre upplagor (1:sta uppl., 1838. hade titeln Psalmer og bönner). Derjämte deltog H. med stor ifver i den offentliga diskussionen om alla slags literära och politiska spörsmål samt förvärfvade sig rykte som en mycket stridbar och skarp polemiker. Kraftigt häfdade han Danmarks rätt i den slesvigska frågan (Breve om det slesvig-holsteenske röre, af L. S. Navne, 1847--48) och författade flere tyska flygskrifter om upprätthållandet af det danska språket i mellersta Slesvig. Men samtidigt var han en afgjord motståndare till det nationalliberala partiet och verkade ifrigt för helstaten. Den politiska skandinavismen bekämpade han energiskt, men var en varm anhängare af nordens andliga enhet. 1852--67 utgaf H. en samling mindre afhandlingar i fyra band (en politisk, en kyrklig-etisk, en konsthistorisk och en literaturhistorisk afdelning): Kritiske bidrag til nyere dansk tänkemådes og dannelses historie, och liksom denna