"Läsning för folket" och "Land och folk". År 1877 kreerades han, på grund af afhandlingen Kurze übersicht von den alterthümern der åländischen inselgruppen, till filos. doktor vid universitetet i Jena. H. är, sedan 1872, korresponderande ledamot af Vitt. Hist. och Ant. akad. 1864--82 har H. i antiqvariskt syfte undersökt landskapen Nerike, Vestmanland, Halland, en del af Södermanland samt de åländska öarna och öfver dessa orters fornlemningar afgifvit berättelser och beskrifningar till Vitt. Hist. och Ant. Akad. Bland H:s skrifter märkas: Södermanlands fanerogamer och filices (1852), Allmogeord ur Vestra Nerikes bygdemâl (1861), Edsbergs socken i Nerike. Historisk och antiqvarisk beskrifning (1863), Nerikes gamla minnen (1868), Sverige. Geografisk-historisk läsebok för hemmet och skolan (tillsammans med Kn. Ljungstedt, 1870), Förteckning öfver Nerikes fasta fornlemningar (1871), Genom Sveriges bygder. Skildringar af vårt land och folk (1872; ny, tillökt och illustrerad uppl. 1882), Svenskt biografiskt handlexikon (1873--76), Skildringar ur svenska folklifvet (1879), Några drag ur det forna skogsbyggarlifvet i Halland (1881) och Svenska folksägner (1882). H. har dessutom redigerat "Sverige. Fosterländska bilder" (1876--78; bihang till "Förr och nu"), och 1880 började han utgifva "Läsning i hemmet för hvar dag i året. Illustrerad familjebok". Hofbeslagskonst, konsten att, med kännedom om fotens byggnad och lifsverksamhet hos hästar, åsnor, muldjur och nötkreatur, tillreda lämpliga skor och med dessa beslå dem, så att djuren kunna användas för menniskans behof, utan att fotens normala funktioner hindras. Inom de skandinaviska landen är hufvudsakligen hästens fot föremål för denna behandling, i dagligt tal kallad skoning. Med skoning afser man att hindra bär-randens, eller hofväggens nedre kants, afnötning, att förhindra, att hästen halkar eller slinter, samt att upphäfva eller minska en del fel, som förekomma i hofven, i benen eller vid hästens rörelser. Konsten att genom en jernskålla eller hästsko, fastspikad vid hofven, förhindra hofhornets afnötning går ej längre tillbaka än till 300-talet. För att skydda hofhornet mot för stark afnötning nyttjade man i äldre tider sandaler af bast eller läder, hvilka bundos om hofvarna. För större hållbarhets skull fästes stundom plåtar af brons, silfver eller guld vid sandalerna. Vid skoning tillgår så, att man först aftager den gamla skon och bortskär det öfverflödiga hornet, sedermera förfärdigar eller utväljer skor, passande efter hofven och för de ändamål, till hvilka djuret användes, samt slutligen fäster den nya skon vid hofven. Skoningen kan utföras af en eller två personer, af hvilka den ene då håller upp foten. Utföres hon af en, står hästen mera stilla, och hofslagarens arbete ökas ej i nämnvärd grad. Då den gamla skon skall aftagas, upphuggas först nitarna, eller de på hofväggen befintliga omvikta ändarna af sömmen, hvarefter skon med hoftången brytes från hofven. Derefter afskäres med hofknif eller verkjern det öfverflödiga horn, som till följd af skons närvaro ej blifvit afnött. För detta ändamål kan man använda hofknif eller ock s. k. verkjern, men i händelse hofslagaren sjelf håller upp foten under skoningen, kan han ej begagna det senare verktyget. Genom hofvens utvidgning under djurets rörelser kommer bär-randen, eller hofväggens nedre kant, att baktill gnida emot skon, hvarför från dessa delar af bär-randen vanligen är mindre horn att afskära än å tå-delen deraf. Sedan man af hofsulan afskurit det lösa och murkna hornet, nedskäres bär-randen så mycket, att den, då foten hålles upp, kommer i jämnhöjd med yttre kanten af hofsulan. Derefter borttages endast det lösa hornet å strålen. Att bortskära det hela och friska hornet från strålen är skadligt, emedan denna bör, då hästen står på foten, vara i beröring med marken, ty då blifver rörelsen mera elastisk, än om strålen icke når marken. Likaså närma sig de bakre delarna af hofväggarna hvarandra småningom alltmer och mer, om man afskär det friska hornet från strålen och från hörnstöden, eller de från hofväggen baktill emot sulan omvikta delar, hvilka äro att betrakta såsom sträfvor, som förhindra nämnda sammandragning. Genom afskärning af det friska hornet å strålen och hörnstöden vid skoning af hästar uppstår småningom den form hos framhofvarna, som kallas hoftrång, och genom hvilken hästens användbarhet i icke ringa grad minskas. Enär med hästskon, som skall passas till och fästas vid hofven, i främsta rummet afses att förhindra bär-randens afnötning, bör den hafva samma form som bär-randen, eller vara, om vi så få säga, en konstgjord bär-rand. Bredden bör dock i det närmaste vara dubbelt så stor som bär-randens och tjockleken ungefär 1--1,5 cm. Å tå-delen af skons öfversta yta l. hofytan brukar man urskåla hälften af skons bredd, på det att ej foten vid sulans sänkning, då djuret stöder på foten, skall tryckas emot skon eller stenar fastna emellan hofven och skon. Nedre ytan eller markytan förses nära yttre randen med en fåra eller fals, i hvilken 6 till 8 hål göras för sömmen. Under den årstid, då is ej gör det nödvändigt att förse hästskon med hakar, böra sådana ej anbringas, emedan hofven genom dem får en onaturlig ställning, strålen kommer på makadamiserade eller stenlagda vägar ej i beröring med marken, skon ryckes genom hakarna lättare lös och skorna ega ej den varaktighet eller prisbillighet som hästskor utan hakar. Då hästen skall användas på is eller frusen mark, är det deremot nödigt att förse skorna med hakar; den yttre af dessa brukar då hvässas, och större söm, s. k. broddar, fästas i de främsta sömhålen. Bättre är dock att fästa en hvässad hake, s. k. grepp, i tån på skons markyta, emedan man derigenom undviker att sönderspika hofven. Skor med lösa hakar, hvilka kunna inskrufvas i skon, äro det bästa s. k. vinterbeslag, ehuru tämligen dyrt. Sedan skon passats till hofven, fästes den med 6--7 söm, hälst valsade, s. k. amerikanska hästskosöm, hvilka i allmänhet blifva billigare än de hittills vanligen begagnade hästskosömmen.