i början buntmakare. Han slöt sig med hänförelse till reformationens radikala riktning ("svärmeandarnas" och anabaptisternas) samt vandrade 1523 och 1524 omkring i Rhenlanden såsom predikant. Jämte Melchior Rink (lärjunge af Thomas Münzer) och Bernhard Knipperdolling kom han sedan till Sverige, der han blef predikant vid tyska församlingen i Stockholm, men förvisades derifrån af Gustaf I, då hans och hans medbröders föredrag föranledde oroligheter. Efter en kort vistelse i Dorpat och i Wittenberg begaf H. sig till Holstein och utnämndes af danske konungen Fredrik I till predikant i Kiel. Genom sina anabaptistiska åsigter och sitt stormande nit mot hvarje qvarlefva af de gamla kyrkobruken ådrog han sig de andra presternas ovilja. Slutligen medförde hans förnekelse af Kristi lekamliga närvaro i nattvarden hans aflägsnande, i synnerhet sedan han på religionssamtalet i Flensburg (April 1529) försvarat sina satser mot bl. a. wittenbergteologen Bugenhagen. Han flyttade sedermera till Strassburg, der han föll ett offer för den allmänna förföljelse, som efter undertryckandet af upproret i Münster drabbade anabaptisterna. Han kastades 1533 i fängelse, der han försmäktade ännu på 1540-talet. Efter den tiden omtalas han ej mera. H. utgaf flere skrifter, bl. a. Auslegung der heimlichen offenbarung Johannis. Hoffmann, Friedrich, tysk läkare, född i Halle 1660, väckte såsom praktiserande läkare i Jena, genom det stora bifall han rönte, professorernas afund. Efter ett besök i England (1684--85), der han trädde i nära beröring med Robert Boyle, praktiserade han i Minden och Halberstadt samt utnämndes 1693 till medicine professor vid universitetet i Halle, der han med undantag af åren 1709--12, då han vistades såsom hofläkare i Berlin, verkade till sin död, d. 12 Nov. 1742. H. hörde till sin tids mest betydande medicinska skriftställare. Hans teori gick ut på att genom beaktande af lifsprocessernas materiella och dynamiska sida hålla en medelväg mellan Boerhaves och Stahls läror och sålunda tillfredsställa alla partier; men i synnerhet vinnlade han sig om den praktiska sidan af läkarevetenskapen. Ett särskildt erkännande förtjena hans sorgfälliga uppmärksamhet på sjukdomarnas orsaker och på patienternas dietetiska förhållande, hans naturtrogna och klara beskrifning af många sjukdomar, hans anmärkningar öfver urinens förändringar under sjukliga tillstånd o. s. v. Med stor omsorg studerade H. äfven de genom sjukdomarna uppkomna förändringarna af kroppens organ. Vid sjukdomars behandling använde han endast få läkemedel, undvek våldsamma ingrepp och anordnade en lämplig diet för den sjuke. Stora förtjenster inlade han slutligen genom undersökning och beskrifning af mineralkällor. Bland H:s skrifter märkas De inflammatione ventriculi (1706); Idea fundamentalis universae medicinae ex sanguinis mechanismo (1707); Fundamenta physiologiae (1718); Medicina rationalis systematica (9 bd, 1718--40); Opuscula physico-medica (1725--26) och Medicina consultatoria (12 bd, 1721-39). Hans samlade arbeten, Opera, utgåfvos 1748. Efter H. äro Hoffmanns droppar (se d. o.) uppkallade. R. T-dt. Hoffmann, Christoph Ludwig, tysk läkare, f. 1721, d. 1807, var en tid direktör för medicinska kollegiet i Münster, men flyttade 1787 öfver till Mainz, der han blef kurfurstligt geheimeråd. Han vann ett namn i medicinens historia genom sitt medicinska system, hvilket skulle sammansmälta kemiatrernas teorier med de af Haller funna resultaten öfver nervsystemets förrättningar. I H:s terapi spela jämte dieten syror, alkalier och stimulerande medel hufvudrolen. Han författade bl. a.: Abhandlung von der empfindlichkeit und reizbarkeit der theile (1779, flere uppl.) och Vermischte medicinische schriften (4 bd, 1790--95). R. T-dt. Hoffmann, Johann Gottfried, tysk nationalekonom, f. 1765, var 1792--98 styresman för Pinnaufabriken vid Wehlau och 1807--08 professor i praktisk filosofi i Königsberg. 1808 blef han afdelningschef ("staatsrath") för handel, fabriker och handtverk inom preussiska inrikesministeriet och 1810 derjämte professor i statsvetenskap vid Berlins universitet samt direktör för den af honom mönstergiltigt inrättade statistiska byrån. Efter att 1817--21 hafva varit föredragande råd inom utrikesministeriet återvände han till sin lärostol, hvilken han lemnade 1838. Död 1847. H. författade åtskilliga statistiska och nationalekonomiska arbeten, bl. a. Die lehre vom geld (1838) och Die lehre von den steuern (1840). Hoffmann, Ernst Theodor Amadeus (det sist anförda namnet upptog han af beundran för Mozart, i st. f. sitt ursprungliga, Wilhelm), tysk romantisk skald och musiker, f. 1776 i Königsberg, studerade 1792--1800 juridik vid universitetet derstädes och hade beklädt åtskilliga poster på den civila tjenstemannabanan, då han 1804 utnämndes till regeringsråd i Varsjav. Då fransmännen 1806 inryckte i Varsjav och upplöste den preussiska regeringen derstädes, miste H. sin tjenst, och för sitt uppehälle nödgades han taga sin tillflykt till sin musikaliska talang samt blef 1808 musikdirektör vid den nya teatern i Bamberg. När denna kort derefter stängdes, kom H. i stor nöd. Han uppehöll lifvet medelst musiklektioner och artiklar i en musiktidning, till dess han 1813 blef musikdirektör vid ett teatersällskap, som spelade i Dresden och Leipzig. Han komponerade och arrangerade åtskilliga sångspel, bland annat bearbetade han Fouqués "Undine" såsom opera. 1816 blef han råd i kammarrätten i Berlin. Han dog derstädes d. 24 Juli 1822. -- Det är egentligen H:s författareverksamhet, för det mesta under märket E. T. A. H., som gjort honom ryktbar. Phantasiestücke in Callots manier (1814--15), Elixire des teufels (1815--16; "Djefvulens elixir, 1875; 2:dra titeluppl., "Trolldrycken", 1877); Die nachtstücke (1817), Meister Martin der küfer und seine gesellen (1819--21, "Mäster Martin tunnbindare och hans gesäller", 1874); Die serapionsbrüder (1819-- 21); Die lebensansichten des Katers Murr nebst fragmentarischer biografie des kapellmeisters