Hofkleresiet (af Lat. clerus, presterskap), det till hofvet hörande och under hofkonsistorium subordinerande presterskapet, består af öfverhofpredikanten samt ordinarie och e. o. hofpredikanter, hvilka, efter tur, som af den förstnämnde bestämmes, uppehålla predikoskyldigheten i k. slottskapellet i Stockholm. Ingen kan till tjenstgörande hofpredikant utnämnas, förrän han aflagt pastoralexamen. Hofpredikanter ega rätt att omedelbart och utom förslag anmäla sig såsom sökande till regalt pastorat. Öfverhofpredikanten och ordinarie hofpredikanter bära sidenkappa, enl. k. cirkulärbref d. 16 Febr. 1778. Hofkonsistorium, den myndighet, som handhar kyrkostyrelsen inom hofförsamlingen, de tre lifgardesförsamlingarna, Svea artilleriregementes församling, och Skeppsholms församling, anses hafva blifvit inrättadt i sammanhang med den d. 20 Dec. 1662 utfärdade "Ordning, hvarefter öfverhofpredikanten och hofpredikanterna skulle sig rätta". Dess i hufvudsak ännu gällande instruktion är utfärdad d. 28 Juni 1681. Ordförande är öfverhofpredikanten, hvilken titel sedan midten af 1600-talet (1647--60) varit den brukliga för chefen för hofpresterskapet, förut benämnd förste hofpredikant och sedermera äldste hofpredikant. Ledamöter äro de ordinarie hofpredikanterna samt regementspastorerna vid ofvannämnda militärförsamlingar. Hofkrigsrådet (T. Hofkriegsrath) i Wien var 1556--1848 inom Österrike den högsta myndigheten för behandling af alla frågor rörande krigsmakten såväl i fred som i krig. 1565--1749 fanns ett särskildt hofkrigsråd (i Graz) för den ungerska kronans land. Genom sitt begär att från hufvudstaden vilja bestämma öfver förfaringssättet hos de i fält stående härarna inkräktade hofkrigsrådet mera än skäligt var på generalernas handlingsfrihet, hvaraf långsamhet i rörelserna och nederlag icke sällan blefvo följden. Hofkrigsrådets göromål öfvertogos 1848 af krigsministeriet. C. O. N. Hoflidanden, veterinärv., äro ganska allmänna hos hästar och förorsakas oftast genom felaktig afskärning af hofhornet samt af felaktig skoning. Man kan särskilja sådana tillstånd, som bero af inflammation i hof-läderhuden, och dem, som hufvudsakligen bestå i fel hos hofkapseln samt strålen. -- En allmän och utbredd inflammation af hofläderhuden i framhofvarna förekommer icke så sällan och benämnes fång. Sjukdomen uppkommer hastigt och yttrar sig genom tecken af feber samt svårighet att flytta frambenen, hvilka äro ställda framåt och icke lodrätt, hvarjämte bakbenen äfven befinnas flyttade framåt, för att djuret med dem må kunna uppbära så mycket som möjligt af kroppstyngden. Hofvarna kännas varmare än i normalt tillstånd, och vid tryck på främre delen af hornsulan visa djuren mycken smärta. Vid hög grad af ifrågavarande lidande kunna djuren ej stå, och hofkapseln å ena eller båda framfötterna kan genom uppkommen brand i hof-läderhuden affalla. I andra och flertalet fall inträder antingen helsa inom kort tids förlopp, eller ock kommer hofbenet, derigenom att djuret under sjukdomen företrädesvis stödjer kroppen på bakre delen af framhofvarna, att förändra sin ställning inom hofkapseln, så att dess främre kant kommer att stödja mot hornsulan, hvarigenom denna böjer sig nedåt. Å hofväggen uppstår derjämte en mängd ringformiga upphöjningar. Detta är det stadium af sjukdomen, som man kallar kronisk fång. En deraf lidande häst rör sig alltid med svårighet, i synnerhet på hård eller stenlagd väg. Orsaken till fång anses i allmänhet vara förkylning. Vid behandlingen söker man i början af sjukdomen att minska febern genom att ingifva pulver af kinabark, klorvätesyrad kinin, digitalisblad eller salpeter, blandade med mjöl och vatten till mos, och på hofvarna användas ihållande kalla omslag, eller, om djuret kan hållas upprätt, ställes det med framhofvarna i iskallt vatten under dagarna. Vid kronisk fång måste skoningen utföras med den största omsorg, och ofta är det nödigt att använda s. k. ringskor. Derjämte bör man hålla hornet mjukt genom att låta djuret stå med framhofvarna i vatten några timmar i hvarje vecka. Inflammation i hof-läderhuden till inskränktare omfång förekommer: då ett eller flere i hofväggen inslagna söm gått för nära intill eller i den s. k. köttväggen (sömtryck och sömstick); då hästen intrampat spikar eller andra spetsiga kroppar i strålen (spiktramp); då djuret med haken å motstående hof slitit loss en del af hofväggens inre och öfre del s. k. (krontramp); då en varbildning uppkommit i hofven och varet utträngt vid kronan af hofven samt der föranledt bildning af en fistel i yttre eller inre sidan af hofven (hofbroskfistel); då en inflammation jämte blödning uppkommit i den del af köttsulan, som betäckes af hornsulans inre och bakre del, emellan inre hofväggen och hörnstöden (s. k. stengalla). Orsaken till sistnämnda lidande är vanligen att af hornet å inre hörnstöden, bakre delen af sulan och bär-randen för mycket blifvit bortskuret vid skoningen. -- Vid sömtryck, sömstick och vid de genom intrampade spikar i strålen uppkomna skador i hofven haltar djuret; hofven är varmare än under normala förhållanden, och vid tryck med en tång ömmar djuret å de ställen, der skadan förefinnes. Behandlingen består uti att aflägsna det söm eller den spik, som föranledt skadan å hofvens inre delar, att utvidga öppningen, genom hvilken någon af nämnda kroppar inträngt i hofven, för att bereda det möjligen deraf uppkommande varet aflopp, samt att förtunna hornet deromkring, så att detta ej genom sitt tryck å det skadade stället må föröka djurets smärta. Under de första dagarna efter skadans uppkomst ställes djuret med den skadade och den motstående hofven i iskallt vatten; men om var uppkommit i hofven, bör i stället ljumt vatten användas. Vid krontramp och hofbroskfistel förtunnas hornet omkring såret, och det senare penslas dagligen med en 5%-lösning af renad karbolsyra i vatten. Vid krontramp bindes hampa omkring hofkronan för att förhindra orenlighet att inkomma i såret, och vid hofbroskfistel erfordras understundom att genom frätmedel utvidga eller att