klagomål öfver hofveriets alltför tryckande börda hafva de hofveriskyldiga kronohemmanen och torpen l. gatehusen genom flere olika kungliga beslut under 1800-talet erhållit rätt att aflösa hofveriet emot en viss, på olika sätt bestämd, årlig afgäld. Emellertid kan aflösningssumman i vissa fall blifva en tyngre börda än hofveriet sjelf, och 63 63/64 hemman och 28 gatehus hafva också vägrat ingå på aflösningen. Hofwyl. Se Fellenberg. Hogarth, William, engelsk tecknare och målare, född i London d. 10 Nov. 1697, död d. 26 Okt. 1764, var den förste målare af mera betydande originalitet i England och trädde i medveten opposition mot det maniererade, falskt idealistiska måleri, som i början af 1600-talet representerades af Kent. Son till en landtman, hade han i sin ungdom kämpat med armodet och sökt sitt uppehälle med att teckna. Först arbetade han hos en metallgravör, hvarvid han fick skära namn, adresser och vapen på metallplåtar. Derefter kom han i tillfälle att utföra några vignetter till Butlers "Hudibras" och till Appulejus' roman "Den gyllene åsnan", hvilka väckte någon uppmärksamhet. Men första gången H. verkligen gjorde uppseende var, då han karikerade en öfverdrifven altartafla af Kent, hvilken han också lyckades störta från den tron han usurperat. Under tiden hade han som en äkta angelsachsare studerat lifvet omkring sig och småningom uppfostrat sig sjelf till det värf han skulle uppfylla, nämligen att blifva "den kraftfulle, ofta nog brutale satirikern, den moraliserande, ofta nog cyniske målaren i Englands 18:de årh., den häftige motståndaren mot affekterad konvenans och falsk elegans i konsten, till och med mot den stora och ideala stilen" (Philarète Chasles). Efter sin seger öfver Kent upptogs H. i Thornhills atelier, men han kunde icke gilla sin lärares åsigter, utan hånade dem öppet. Deremot fann han behag i dennes dotter, med hvilken han ock gifte sig utan faderns tillstånd. För att föda sin familj, medan han i två år lefde på spänd fot med svärföräldrarna, slog han sig på porträttmålning; men då han icke förskönade sina original, utan snarare framdrog i ljuset alla deras ofullkomligheter och karakteristiska svagheter, råkade han snart i ogunst hos allmänheten. Detta tvang honom slutligen öfver till hans sanna sfer, nämligen satiren, med hvilken han först gjort uppseende, och till hvilken hela samtiden kände sig dragen. Äfven de förnämsta literatörerna Addison, Swift och Fielding utmärkte sig på samma område, i det de upptogo och framhöllo det omgifvande lifvets svaga sidor. Detta vardt nu inom konsten H:s uppgift, för hvilken han lefde och dog, under en hårdnackad strid mot den menskliga lasten och fåfängan, och han skaffade sig dermed en mängd fanatiska motståndare. Så uppträdde han genast mot den i England efter Karl II:s tidehvarf florerande otukten med en serie af 6 gravyrer, i hvilka han utan barmhertighet skildrade dess drag. Denna serie var The harlot's progress (en glädjeflickas utveckling), med hvilken han grundlade sin lycka och äfven försonade sig med sina svärföräldrar. Derpå följde snart en ny serie af 8 gravyrer, som framställde en rumlares utvecklingshistoria, The rake's progress, hvilken väckte en storm af ovilja, emedan den klass af unge män, som dermed bränmärktes, länge varit ansedd såsom den förnämsta i samhället. Derefter kom Äktenskap på modet, hvilken, utförd i olja, nu finnes i Londons Nationalgalleri, Dagens fyra tider, Nomadiserande skådespelerskor m. m. Inom denna gräns var och är H. en mästare. Försökte han sig deremot inom någon mera ädel och gratiös genre, misslyckades han (såsom i Moses, funnen af Faraos dotter), likasom han äfven å andra sidan kunde åstadkomma endast öfverdrifna karikatyrer och parodier utan värde, ofta obegripliga och rebusartade, såsom Lättrogenhet, Fanatism och vidskepelse, England och Frankrike m. fl. Andra serier, såsom Tuppfäktningen, Parlamentsvalen, Flit och lättja, hvilka särskildt slogo an på folket, förde honom till höjdpunkten af anseende och popularitet. Genom dessa sina arbeten hade H. vunnit ära och äfven en oberoende ställning. Emellertid hade han icke dess mindre många vedersakare, hvilka sade, att han saknade system och upphöjdhet i sina åsigter, att han icke hade förstånd om det sköna. För att tysta ned dessa kritiska stämmor sammanskref H. sitt berömda arbete Analysis of beauty (1753), i hvilket han sammanfattade sina idéer, framställde principerna för skönheten och, i opposition mot den äldre ideala skolans användande af den räta linien, framhöll betydelsen af den ormlika våglinien såsom nödvändig för all sann skönhet. En mängd målare och estetiska författare reste sig emot honom med beskyllning att han rubbade konstens grundvalar. Striden, som vardt häftig, fördes af H. med både penna och ritstift. Men konstnären, som nu blifvit gammal, tröttades af kampen och drog sig tillbaka till sin konst, sysselsatt under de sista månaderna af sitt lif med att retouchera sina planscher, bibehållande till det yttersta sitt goda lynne och sin naturliga glädtighet. -- H:s satiriska verk hafva framkallat mångfaldiga literära arbeten, i hvilka de utläggas och förklaras; i detta afseende hafva tyskarna åstadkommit det bästa arbetet, nämligen G. Chr. Lichtenbergs "Ausführliche erklärung der hogarthischen kupferstiche" (1794 --1809). På svenska finnas bl. a. "W. Hogarths caricaturer efter originalen lithographierade och utgifne af C. F. Vougt" (1834--39; 14 pl. med text) och "W. Hogarths teckningar i stålstick efter originalerna. Med fullständig förklaring efter G. C. Lichtenberg och Fr. Kottenkamp" (1840--41; 20 pl.). C. R. N. Hogdal. 1. Socken i Göteborgs och Bohus län, Vette härad. Arealen 7,239 har. 1,432 innev. (1881). Annex till Näsinge, Göteborgs stift, Vikornas norra kontrakt. Sydvestra udden af det här liggande Rustningsfjället utgör Sveriges fastlands vestligaste spets, 6° 57' 11" vester om Stockholms observatorium. -- 2. Ytter H., socken i Herjedalen (jfr Helsingland), Jämtlands län, Svegs tingslag. Arealen, med inräkning af Ängersjö kapell,