- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1395-1396

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hogendorp ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rheinfels-Rotenburg hertigdömet Ratibor, hvarefter Chlodwig af konungen af Preussen 1840 upphöjdes till prins och Victor till hertig af Ratibor och Corvey. -- Af ättens medlemmar äro följande de märkligaste: 1. Friedrich Ludwig, furst von H.-Ingelfingen, preussisk general, f. 1746, var 1788 öfverste och anförde i 1792--93 års fälttåg mot Frankrike med mycken framgång en division samt vann 1794 den lysande segern vid Kaiserslautern. 1796 blef han generallöjtnant och erhöll befälet öfver neutralitetskordongen vid Ems. S. å. efterträdde han sin fader såsom regerande furste af H.-I. 1804 utnämndes han till guvernör i de frankiska furstendömena. Han förde befälet öfver den preussiska armékår, som d. 14 Okt. 1806 besegrades vid Jena. Sedan hertigen af Braunschweig samma dag blifvit dödligt sårad vid Auerstädt, öfvertog H. högsta befälet och förde spillrorna af de båda preussiska härarna till Oder, men nödgades d. 28 Okt. s. å. att kapitulera med 17,000 man, vid Prenzlau. Då han ej kunde rättfärdiga denna kapitulation, måste han lemna den preussiska tjensten och bosätta sig i Schlesien, men nödgades af fransmännen att flytta till Frankrike, hvarifrån han dock 1813 återvände till Tyskland. Död 1818. 2. Ludwig Aloysius, furst von H.-Waldenburg-Bartenstein, marskalk och pär af Frankrike, f. 1765, d. 1829, blef 1792 öfverste i franska emigrant-armén och värfvade för densamma ett regemente, men öfvergick i holländsk och derefter i österrikisk tjenst samt gjorde fälttågen mot Frankrike 1794--98 såsom öfverste och 1799 såsom generalmajor. 1806 blef han fältmarskalkslöjtnant och 1807 ståthållare i Galizien. Efter Napoleons fall (1814) gick han i fransk tjenst samt blef generallöjtnant och befälhafvare för ett af honom sjelf värfvadt regemente, med hvilket han deltog i 1823 års spanska fälttåg. H. blef derefter naturaliserad fransk undersåte, marskalk och pär. 3. Chlodwig Karl Victor, furst von H.-Waldenburg-Schillingsfürst, prins af Ratibor och Corvey, tysk statsman, f. 1819, var 1842--45 i preussisk statstjenst, men öfvertog s. å. förvaltningen af Schillingsfürst och blef på samma gång medlem af bajerska landtdagens första kammare (riksrådet), i hvilken han slöt sig till det nationalliberala partiet. Han visade prof på stora kunskaper och en fast karakter, men spelade dock icke någon betydande politisk rol förr än 1866, då han kraftigt uppträdde emot utrikesministern von der Pfordtens österrikiska politik. I Dec. s. å. kallades han till von der Pfordtens efterträdare såsom utrikesminister, minister för det kungliga huset och konseljpresident. Såsom mål för sin utrikespolitik uppställde H. de sydtyska staternas förening med de nordtyska till ett statsförbund. Han sökte derför förmå Würtemberg, Baden oeh Hessen att efter preussiskt mönster omorganisera sitt militärväsende samt genomdref i bajerska landtdagen 1868 en sådan omorganisation af bajerska hären. Trots starkt motstånd från partikularisternas sida lyckades han 1867 bringa till stånd en tullförening mellan Nordtyska förbundet och de tyska sydstaterna samt blef den förste vice-presidenten i "Tullparlamentet". H:s inrikespolitik var utprägladt liberal, och ehuru katolik sträfvade han efter att skilja skolan från kyrkan samt förmå de katolska makterna att gemensamt uppträda emot de ultramontanes sträfvanden. Men ultramontanerna lyckades vid nya val till deputeradekammaren flere gånger besegra det ministeriella partiet, och H. nödgades i Mars 1870 afgå från sin ministerpost. I riksrådet röstade han s. å. för Bajerns deltagande i kriget mot Frankrike och arbetade för Tysklands politiska enhet. Han blef också efter Tyska rikets upprättande (1871) medlem af tyska riksdagen och dess förste vice-president. Sedan 1874, då han utnämndes till H. von Arnims efterträdare, har han varit tyskt sändebud i Paris. Hohenmauth, stad i östra Böhmen, vid Elbes biflod Lautschna. 7,019 innev. (1880). Hohenschwangau, kungligt slott i bajerska regeringsområdet Schwaben-Neuburg, 3 km. s. ö. från Füssen. Slottet, bygdt 1538--47, var i början af 1800-talet nästan en ruin, men kronprins Maximilian (sed. Maximilian II), som 1832 förvärfvade det, lät fullständigt restaurera och på det praktfullaste pryda det. Hohenstaufen (Hoher Stauffen), en 683 m. hög, brant bergkägla i würtembergska Donaukretsen, nära Göppingen, med ruiner af den hohenstaufenska kejsareslägtens stamborg, som uppfördes 1080 och förstördes i bondekriget 1525. Hohenstaufen (Staufer), tysk fursteätt, som 1138--1208 och 1212--54 innehade tyska konungatronen. Dess stamfader var Friedrich von Büren (d. 1094), hvilkens son, Fredrik I (d. 1105), 1079 erhöll hertigdömet Schwaben i förläning. Denne byggde borgen Stauffen l. Hohenstaufen, efter hvilken ätten fick sitt namn. Fredrik I hade två söner, af hvilka den äldre, Fredrik II (1105--47), blef hertig af Schwaben, och den yngre, Konrad III, af sin morbroder, kejsar Henrik V, 1115 erhöll hertigdömet Fran-en. Vid Henrik V:s död, 1125, gjorde Fredrik II anspråk på tyska konungatronen, men hierarkien, som fruktade, att han skulle fortsätta den saliska ättens mot påfvemakten fientliga politik, genomdref Lothars af Sachsen val till konung. En häftig och långvarig strid utbröt då mellan de båda bröderna och Lothar, hvilken sökte och vann understöd af welfiska ättens hufvudman, hertig Henrik den stolte af Bajern, som fick Sachsen i förläning. Den makttäflan, som genom denna strid väcktes till lif mellan det schwabiska och det sachsiska furstehuset, blef en omedelbar orsak till den månghundraåriga kampen mellan guelfer (welfer) och ghibelliner (hohenstaufer). Konrad valdes i Mainz 1127 till motkonung, men de båda bröderna måste 1135 underkasta sig Lothar, hvilken lät dem behålla sina besittningar. Då Lothar, 1137, afled, blef Konrad, med förbigående af Henrik den stolte, vald till tysk konung (1138), och han efterträddes 1152 af sin brorson, den berömde Fredrik I Barbarossa, hvilken i sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0702.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free