samt, med få undantag, utgörande öfversättningar af franska original. Till de mera betydande bland dem höra "Roman van Lancelot", "Karel ende Elegast", "Roman van Karel den grooten", "Walewein" och berättelsen om "Floris ende Blancefloer", af Dieteris van Assenede. Vida öfver dessa riddaredikter står djureposet "Reinaert de vos", den enda kända produkten af holländsk folkdiktning från denna tid. Dessa episka dikter fingo emellertid snart lemna rum för lärodikter samt verldsliga och andliga rimkrönikor. Huvudrepresentanten för denna diktart var J. van Maerlant (d. omkr. 1291), och de förnämste af hans lärjungar voro Jan van Boendale (1280--1365), författare till tvänne rimkrönikor, "Brabantsche yeesten" och "Van den derden Edewaerd", samt tvänne lärodikter, "Der leken spieghel" och "Teesteye", Jan de Weert (d. 1362), som skref en lärodikt, "Spieghel der sonden", Jan van Heelu, som författade "Slag van Woeronc", samt Melis Stoke, hvars "Rijmkronijk van Holland" (till 1305) är en bland de bästa källorna för prov. Hollands äldsta historia. Det gamla riddareväsendets korta uppblomstring vid midten af 14:de årh. alstrade äfven i den holländska literaturen åtskilliga romantiska riddaredikter, såsom romanen "Heinric en Margriete van Lemborch" af Hein van Aken och "Der minnen loop" af Dirk Potter. Den holländska prosan utbildade sig i 14:de årh. förnämligast genom Jan van Ruisbroek (1293--1381). Vid denna tid uppstodo äfven i st. f. de stora lärodikterna och rimkrönikorna ett slags korta, sententiösa, ofta improviserade dikter, författade och framsagda af s. k. "sprooksprekers", kringvandrande konstnärer, som merendels uppehöllo sig vid de stores hof. Den berömdaste bland dessa är Willem van Hildegaersberch (1350--1408), som författade ett hundratal smärre berättelser och moraliska betraktelser. Liksom i Tyskland och Frankrike framträdde äfven i Nederländerna genom de andliges inflytande andliga skådespel; men jämte dessa andliga dikter utvecklade sig äfven ett verldsligt skådespel, som behandlade gamla riddaresagor eller komiska scener ur folklifvet. Sällskap, som uppförde dylika teatraliska föreställningar, slogo sig ned i städerna; till dem sällade sig borgare såsom dilettanter, och på detta sätt bildades under loppet af 15:de årh. de s. k. rederijkkamers, föreningar, hvilkas medlemmar, af såväl andligt som verldsligt stånd, samlade sig på bestämda tider för poetiska öfningar och föredrag, men i synnerhet för uppförande af skådespel. Dessa föreningar voro af stor betydelse, i synnerhet som de i sina skådespel äfven behandlade politiska och religiösa frågor. För sistnämnda orsaks skull blefvo de ock midt i sin blomstring undertryckta i de södra provinserna af den spanska regeringen, medan de i de norra egde bestånd in i 18:de årh. Den första af dessa "kamrar" grundades i Ypern 1398; den berömdaste och inflytelserikaste var "Eglantine" i Amsterdam (stiftad 1496), med motto "In liefde bloeijende" (se Holländska språket). Genom inverkan af det burgundiska hofvet, som tidtals residerade i Bruxelles, uppblandades dessa "rederijkers" språk med tusentals franska ord och uttryck. Att rensa modersmålet från dessa främmande tillskott blef förnämsta omsorgen för Filips van Marnix (1538--98), författare till den bitande satiren "Bijenkorf der heiliger roomscher kerken", Dirk Coornhert (1522--90) samt hans vänner Roemer Visscher (1547--1620) och Hendrik Spieghel (1549--1612), de tre sistnämnda medlemmar af Amsterdam-kammaren. -- Emellertid ingöto renaissancen, reformationen samt frihetskrigen nya andliga krafter i nationen. Medan det redan 1426 grundade universitetet i Löwen (Louvain) var säte för den ortodoxa katolicismen och för humanistiska studier, blef Leidens universitet (stiftadt 1575) den holländska protestantismens högskola. J. J. Scaliger, som från Frankrike 1593 blifvit kallad till Leiden, bröt nya, friare vägar för de klassiska studierna. Icke blott inom klassisk språkforskning och fornkunskap utan äfven i matematik, rätts- och naturvetenskap samt medicin glänste den holländska literaturen, särskildt på 1600-talet, med verldsberömda namn. Man började äfven bearbeta fäderneslandets historia; skalden Hooft skref "Nederlandsche historien" på ett rent och kärnfullt språk; Huig de Groot (1583--1645) skref sitt epokgörande verk "De jure belli et pacis" samt "Annales et historiae de rebus belgicis"; Geeraerdt Brandt (1626--85) skildrade reformationens förlopp, Pontanus (1517--1640) "Historiae Geldiciae" o. s. v. -- Tidehvarfvets klassiska författare blefvo den ofvannämnde P. C. Hooft (1581--1647), som, bildad genom ett mångsidigt studium af den italienska poesien, gaf sina lyriska och dramatiska dikter formskönhet och välklang i förening med ett tankerikt innehåll, dock icke utan inverkan af Marinis concettimanér; Joost van Vondel (1587--1679), med ringare bildning, men rikare naturanlag än Hooft, full af kraftig och djup känsla i sina dramer, satirer och lyriska dikter; Constantijn Huygens (1596--1687), som skref lyriska, satiriska och didaktiska dikter, hvilka mindre vittna om hans poetiska begåfning än om hans qvickhet och stora kunskaper, samt J. Cats (1577--1660) från Dordrecht. Bland deras samtida märkas systrarna Anna (1584--1651) och Maria Tesselschade Visscher (1594--1649), Jakob van Westerbaen (1599--1670), lyrikern J. Janssen Starter (f. 1594), Jan van Hemskerk (1597--1656), författare till den första holländska originalromanen, "Batavische Arkadia" (1637), samt Jan Luiken (1649--1708). Andliga sånger författades af Dirk Kamphuisen (d. 1626). Såsom dramatiker utmärkte sig G. A. Brederôo (1585--1618), författare af burleska lustspel, Sam. Coster, en bland stiftarna af den nationella teatern, G. Brandt, J. A. van der Goes (1647--84), äfven bekant genom sin beskrifvande dikt "De Jjstroom", J. Oudaen (1628--92) och Jan Vos (d. 1667). Af det 17:de årh:s store vetenskapsmän må nämnas filologen D. Heinsius (d. 1655), matematikern Christian Huygens (1629--95) och filosofen Baruch Spinoza (1632--77).