Ett ofördelaktigt inflytande på den holländska literaturen utöfvades mot slutet af 1600-talet af de många från Frankrike, till följd af nantesiska ediktets upphäfvande (1685), till Nederländerna invandrade protestanterna. Dessa införde smaken för de store franska skalderna jämte förakt för den inhemska skaldekonsten. Den nationella tonen förstummades småningom, och den franska klassiciteten kom på modet. Hvad som ytterligare bidrog till den holländska literaturens förfall var att nationens handlingskraft slappades under den långa freden 1713--80. Den holländska literaturen har således att för denna tid framvisa högst få utmärkta namn. Några skalder, såsom H. C. Poot (1689--1733) och Jan van Broekhuizen (d. 1707), representerade ännu en mera nationel riktning gent emot de förfranskade skriftställarna Lukas Rotgans (d. 1710), Arnold Hoogvliet (1687--1763), med hans tråkiga epos "Abraham de aartsvader", Sybrand Feitama (1694--1758), öfversättare af Voltaires "Henriade" och Fénelons "Télémaque" samt författare till tragedier efter franskt snitt. N. S. van Winter (1718--95) och hans hustru, Lucretia Wilh. van Merken (1722--89), skrefvo tragiska dramer och episka dikter; Willem van Haren (1710--68) skref ett romantiskt epos, "Gevallen van Friso" (1741), oden och lyriska dikter, brodern Onno Zwier van Haren (1713--79) den episk-lyriska dikten "De geuzen"; Pieter Langendijk (1683--1756) utmärkte sig i lustspelet. Genom Justus van Effens (1684--1735) "Hollandsche Spectator" (1731--35), efter engelskt mönster, utbildades den nyare prosan. Efter 1780 kom en svår tid för Nederländernas folk; krig och öfversvämningar rubbade nationens välstånd, främmande härar tumlade om i det af partier splittrade landet. Men under det växande trycket framträdde minnet af fädernas bragder och eldade skalder att väcka den slumrande nationalandan. Verkningarna visade sig tydligt först efter freden 1814. Den tyska literaturens uppblomstring under sista tredjedelen af det 18:de årh. framkallade äfven i Nederländerna sträfvan efter natursanning och originalitet, senare gjorde sig ock engelskt inflytande gällande. Härolder för den nyare riktningen äro lyrikerna H. van Alphen (1746--1803), Jakobus Bellamy (1757--86) och Rhijnvis Feith (1753--1824), Beetjen (Elisabet) Wolff (född Bekker; 1738--1804) och Aagjen (Agathe) Deken (1741--1804) skrefvo i samarbete i slutet af 1700-talet genreromaner dels efter Richardsons, dels efter Göthes mönster. Historieskrifningen fick utmärkta representanter i Jan Wagenaar (1709--73), författare till "Vaderlandsche historie", och S. Stijl. A. Kluit utgaf 1802--05 "Historie der hollandsche staatsregeering"; van Kampen och W. Bilderdijk behandlade historien från en konservativ-aristokratisk synpunkt. Den sistnämnde gaf sin mångsidiga och originella förmåga uttryck i alla diktarter. Bland utmärkta lyriker under förra hälften af 1800-talet må nämnas J. F. Helmers (1767--1813), J. Kinker (1764--1845), Adrian Loosjes (1761--1818), som äfven försökte sig i dramat och romanen, och i synnerhet Hendrik Tollens (1780--1856), hvilken författade den nederländska folksången "Wien nederlandsch bloed" och förvärfvade stor popularitet som folkskald, särskildt genom sina fosterländska romanser, sina lyriska dikter och sin stora beskrifvande dikt "De overwintering der hollanders op Nova-Zembla" (1819), samt Isaak da Costa (1798--1860), Bilderdijks lärjunge och loftalare. En äkta naturskald och en af de få humorister den holländska literaturen har att uppvisa var A. C. W. Staring (1767--1840). Striden mellan klassicitet och romantik, som i slutet af 1700- och början af 1800-talet upprörde den europeiska literaturen, började slutligen, ehuru sent, att göra sig märkbar äfven i den holländska. Den ovanligt begåfvade Jacob van Lennep (1802--68) upptog i Holland romantikens strid mot den franska smaken. Hans förebilder på de områden, inom hvilka han lyckades bäst, nämligen den poetiska berättelsens och den historiska romanens, voro W. Scott och Byron, men han gjorde sig icke skyldig till slafvisk efterhärmning. Jämte Lennep hafva på den historiska romanens område med stor framgång uppträdt: J. F. Oltmans (psevdonymen van den Hage, d. 1854), fru Bosboom-Toussaint (f. 1812), H. J. Schimmel (f. 1824), hvilken äfven författat dramer och bynoveller, samt A. Bogaers (1795--1870), äfven lyriker. En tendensroman af stor betydelse är E. Douwes Dekkers (f. 1820) mästerverk "Max Havelaar" (1860), som i de lifligaste färger skildrar de sociala missförhållandena i de holländska kolonierna. Ännu rikare är den nuv. holländska literaturen på författare af novellistiska skisser (bynoveller), utmärkta af en sund, ofta humoristisk realism, bl. a. N. Beets (f. 1814), författare till "Camera obscura", J. P. Hasebroek, E. J. Potgieter (1808--75), Jan Cremer (1827--80), som genom sina "Betuwsche en over-betuwsche novellen" förvärfvat sig benämningen Hollands Auerbach, samt Jan ten Brink (f. 1834), hvilken i sina "Oostindische dames en heeren" tecknat bilder ur lifvet bland de holländska kolonisterna i Ostindien. Historien har flitigt bearbetats af bl. a. G. van Prinsterer, de Jonge, van den Bergh och Bakhuizen van den Brink; äfven i biografi och literaturhistoria finnas förträffliga arbeten. I Belgien har under de sista årtiondena en rad skalder och skriftställare bemödat sig att upprätthålla och till literär betydelse bringa modersmålet och inhemskt åskådningssätt (se Flamländska) gent emot det franska inflytandet. Företrädesvis framstående bland dessa äro Karel Ledeganck (1805--47), J. Th. van Rijswijk (1811--49) och den europeiskt ryktbare Hendrik Conscience (f. 1812). Holländska nötboskapsrasen, veterin., verldens måhända förnämsta mjölkboskapsras, utmärker sig genom små, framåt riktade horn, långt, groft hufvud med något fördjupad panna, rak rygg, ovanligt bredt kors och starkt utvecklad bakdel. Bröstkorgen är djup, men