refbenen platta och benen i allmänhet grofva; jufver, mjölkådror och mjölkspegel äro ovanligt stora, huden mjuk och lös. Till färgen äro djuren svart- och hvitfläckiga. Denna ras, som har sitt hem på Hollands bördiga betesmarker, delar sig i tvänne afdelningar: marschboskap, i de utmed kusten belägna provinserna Groningen, Friesland, Nord- och Syd-Holland, samt geestboskap, hufvudsakligen i Drenthe, Overijssel, Gelderland, Nord-Brabant och Limburg. Den nordholländska boskapen, äfven kallad amsterdam-boskap, är den största. Tjurarna af detta slag hafva en höjd öfver manken af 1,47 m. och väga omkr. 1000 kg. Kornas vigt är dock mycket lägre. Mjölkafkastningen beräknas till omkr. 3,500 l. årligen per ko, hvaraf beredas 200--250 kg. fet ost (Edamer-ost). Man har dock äfven exempel på kor, som lemnat öfver 7,000 l. mjölk årligen. Sedan lång tid tillbaka hafva kreatur af denna ras införts till Sverige, och flere stammar af s. k. svensk herregårdsras, såsom Strömsholmsrasen m. fl., äro af holländsk härkomst. Till följd af sin storlek passa dock holländska djur endast på sådana egendomar, der stallfodring eger rum hela året om, eller der bördiga betesmarker finnas. C. A. L. Holländska språket l. nederländska språket tillhör den lågtyska språkgrenen och är närmast beslägtadt med plattyskan. Det holländska fornspråket kallas vanligen fornlågfrankiska (se Frankiska), stundom fornnederländska. Detta öfvergick till medelnederländskan, som herskade från omkr. 1200 till 1500. Derefter vidtog nynederländskan eller nyholländskan. Under medeltiden var namnet flamländska eller flämska det vanliga; sedan 1600-talet har holländska eller nederländska mest brukats. (Den nuvarande flamländskan är egentligen samma språk som holländskan; se Flamländska.) Namnet duitsch (utt. döits-ch), samma ord som deutsch, tysk, har ock nyttjats och nyttjas i vissa landsdelar än; deraf har det engelska namnet dutch kommit. Den nu lefvande holländskan utmärker sig för rikedom på diftonger samt för flere egna konsonantljud (se F och G). Det tyska sch-ljudet saknas, i det att s och ch uttalas hvartdera för sig. Mot högtyska alt, wald, holz svara Holl. oud, woud, houd (ou utt. nästan som öu). Ljudbeteckningen företer flere märkligare olikheter mot högtyskan. Det tyska ei skrifves i Holl. ij (äldre y); långa vokaler dubbelskrifvas, t. ex. aa (äldre ae) uu, eller tecknas <med två olika tecken: eu utmärker ö, ie i och oe det tyska u. Tyskt lent s skrifves z. Holländskan har, liksom nyisländskan, en mängd nybildade ord som öfversättning af utländska ord, i synnerhet för abstrakta begrepp; så är det holländska ordet för abstrakt: afgetrokken, för idé: denkbeeld, för filosofi: wijsbegeerte, för matematik: wiskunde, för kemi: scheikunde, för algebra: stelkunst. Äfven för många latinska grammatiska termer finnas inhemska ord, t. ex. för interjektion: tusschenwerpsel, för kasus: naamval, för verbum: werkwoord. Vigtigare minnesmärken af medelholländska språket äro det berömda djureposet "Reinaert" samt Maerlants dikter. Nyholländskan höjdes redan på 1500-talet till ett utbildadt skriftspråk i synnerhet genom Coornhert och Marnix. Sedermera utbildades prosaspråket af Hooft och det poetiska språket af Vondel (förra hälften af 1600-talet). Äfven Cats utmärker sig för ett rent språk. Se vidare Holländska literaturen. Den lexikaliska och grammatikaliska bearbetningen af holländskan började egentligen i slutet af 1500-talet (redan 1477 trycktes dock i Köln en holländsk-latinsk ordbok: "Teuthonista" af G. van der Schueren). De mest framstående äldre holländska språkforskare, som behandlat sitt modersmål, äro Cornelis van Kiel (Kilianus), som utgaf en för sin tid utmärkt holländsk-latinsk ordbok (1574) samt Lambert ten Kate, hvars "Aenleiding tot de kennisse van het verhevene deel der nederduitsche sprake" (1723) i spåkvetenskapens historia intager en hedersplats såsom en värdig förelöpare till Grimms "Deutsche grammatik". Redan 1584 hade den amsterdamska "rederijkkamer" In liefde bloeijende låtit utgifva en holländsk grammatik. Förtjenster om holländska språket hafva ock B. Huydecoper (d. 1778), J. A. Clignett m. fl. äldre forskare. P. Weiland utgaf en stor holländsk ordbok i 11 band (1799--1811). Af stor vigt för holländskans vetenskapliga bearbetning blef stiftandet af Maatschappij van Nederlandsche Letterkunde (1766 i Leiden). Bland berömdare nyare holländska språkforskare kan nämnas M. de Vries, professor i holländska språket och literaturen i Leiden, som bl. a. påbörjat utgifvandet af en medelholländsk ordbok (1864) samt, i förbindelse med de likaledes ansedde språkforskarna L. A. te Winkel (d. 1868) och P. J. Cosijn, en nyholländsk ordbok: "Woordenbock der nederlandsche taal" (1:sta bd och 2:dra bdets 1:sta h. hafva utkommit intill 1883). Oudemans har utgifvit "Bijdrage tot en middel- en oudnederlandsch woordenboek" (afslut. 1880), hufvudsakligen innehållande exempelsamling utan vetenskaplig bearbetning. Cosijn har utgifvit en mindre holländsk grammatik (4:de uppl. 1879). En utförligare sådan ("Nederlandsche spraakleer") har W. G. Brill utgifvit (4:de uppl. 1871). De holländska språkljuden hafva beskrifvits af den berömde fysiologen F. C. Donders i "De physiologie der spraakklanken" och af Land i "Over uitsprak en spelling". I tidskrifterna "De Taalgids", "Taalkundige bijdragen", "Noord en zuid" och "Taalstudie" finnas vetenskapliga uppsatser om holländskan. För bearbetning af de holländska landsmålen grundades 1882 en tidskrift, "Onze volkstaal". -- Den nyholländska rättskrifningen ordnades af Siegenbeek 1804 på regeringens uppdrag. Jfr Flamländska. Fr. L-r. Holm, gods i Öfver-Lännäs socken, Vesternorrlands län, med ett utomordentligt vackert läge vid Ångermanelfven. Tillsammans med Björkå jern- och sågverk samt en mängd underlydande hemman i Öfver-Lännäs, Sånga, Multrå, Eds och Skorpeds socknar omfattar godset omkr. 16 mtl, hvaraf H. utgör 5 43/48 mtl frälsesäteri, det enda i länet. Hela egovidden utgör öfver 20,000 har, till största delen skog.