vacker fransk-katolsk kyrka, ett barnhus, högre och lägre skolor, ett naturhistoriskt museum, flere boktryckerier (från hvilka utgifvas två engelska och två havaiiska tidningar) samt åtskilliga industriella anläggningar. Stadens hamn, den bästa i ögruppen, anlöptes 1881 af 212 fartyg med 146,112 tons drägtighet. Honorariedoktor. Se Doktor. Honorarium, Lat. (af honor, hedersbevisning, ämbete), hedersgåfva. I den romerska republiken voro ämbetena lönlösa hedersposter, och de gåfvor, vanligen bestående i naturprodukter (säd, vin o. d.), som t. ex. innevånarna i en provins plägade öfverlemna åt ståthållaren, betraktades derför som frivilliga hedersgåfvor, honoraria. Under republikens sista tid blef det dock ganska vanligt, att ämbetsmännen gjorde anspråk på, ja till och med utkräfde dylika gåfvor. -- Numera betecknar man med honorarium det arvode, som lemnas skriftställare, läkare m. fl., och hvars storlek det ofta är öfverlemnadt åt den betalande sjelf att bestämma. -- Honorarie-, i sammansättningar, heders-, t. ex. honorariedoktor, honorariegrad. Honoratiores, Lat. (af honorare, hedra), de mest ansedda medlemmarna af ett samhälle. Honorera (af Lat. honorare, hedra), betala honorarium; infria, betala (en vexel, en skuld o. s. v.), fullgöra (en förbindelse). Honorgan, växternas, bot., det organ hos en växt, hvilket emottager befruktningen af hanorganets sädesceller eller frömjöl, hvaraf följden blifver utvecklingen af sporer eller frön. Hos en del af Carposporeae, den högsta gruppen inom bålväxterna, uppstår sporfrukten utan känd föregående befruktning; men hos andra eger befruktning rum, som gifver upphof till i första hand en sporfrukt, i hvilken långt efter befruktningen sporer utvecklas. Honorganen hos mossorna kallas arkegonier (jfr Archegonium). De äro flaskformiga och innesluta i sin nedre, vidgade del den rundade äggcellen. Arkegoniets hals är bildad af ett lager celler, hvilka omsluta några s. k. kanalceller. Dessas mellanväggar upplösas till slem, hvilket genom att upptaga vatten sväller och spränger toppen på halsen samt uttränger till en del genom den sålunda bildade mynningen på arkegoniet. I detta slem fastna och upptagas hanorganets, antheridiets (se Antheridium), sädesceller (spermatozoider), hvarigenom befruktningen inledes. Hos Gymnospermeae bland fanerogamerna är honorganet mindre utveckladt än hos öfriga fanerogamer, i det att äggcellerna (fröämnena) äro nakna, icke omgifna af ett skyddande frögömme. Cycadeerna närma sig i detta hänseende, likasom i sitt yttre, till de trädartade ormbunkarna, och hos barrträden (Coniferae) är förhållandet ungefär detsamma som hos lycopodiaceerna. Hos öfriga fanerogamer omslutas äggcellerna af frögömmen, bildade af fruktblad (omgestaltade blad), och denna form af honorgan kallas pistill. Pistillen består af fruktämnet, som innesluter äggcellerna (fröämnena), och stiftet l. den smalare, utsträckta del, som uppbär märket. Stiftet saknas stundom, och i detta fall sitter märket omedelbart på fruktämnet. Då märket är könsmoget, eller färdigt att emottaga frömjölet från ståndarna, blir dess yta klibbig af slem från cellerna i "den ledande väfnaden", som genomgår stiftets inre, och genom hvilken frömjölets förlängning ("pollenröret") nedtränger för att inom frögömmet befrukta äggcellerna. Jfr Befruktning, Frukt, Hanorgan. O. T. S. Honoris causa, Lat., för hederns skull. Honorius, romersk kejsare, var son af Theodosius I och föddes 384 e. Kr. Efter sin faders död blef han 395 kejsare öfver det Vestromerska riket och fick till förmyndare den kraftfulle Stilicho, till börden en vandal. Denne skötte regeringen, medan kejsaren, hvilkens uppfostran försummats, lefde i slö overksamhet. H. blef förmäld med Stilichos två döttrar, den ena efter den andra, men det oaktadt förmåddes han af falska rådgifvare att låta döda Stilicho (408). Derefter blef riket ett rof för barbarerna, hvilka inföllo i dess olika provinser och med Alarik i spetsen till och med intogo och plundrade Rom (410). Under tiden var H. vid hofvet i Ravenna sysselsatt med att mata höns -- hans älsklingsnöje. -- 421 måste han till medkejsare antaga fältherren Constantius, som hade äktat hans syster Placidia. H. dog 423. R. Tdh. Honorius, namn på fem påfvar. -- 1. H. I, reg. 625--38, bördig från Kampanien, uttalade sig till förmån för kejsar Heraclius' försök att återförena monofysiterna med den ortodoxa kyrkan genom den medlande, s. k. monoteletiska, åsigten att hos Kristus finnas endast en vilja och ett verkningssätt. Denna sats förkastades på det sjette ekumeniska mötet, i Konstantinopel 680, då H. äfven förklarades för kättare H. byggde många vackra kyrkor och stiftade Korsupphöjelsens fest. -- 2. H. (II) hette förut Peter Cadalus och var biskop af Parma, då han d. 28 Okt. 1061 på ett möte i Basel af det kejserliga partiet valdes till motpåfve mot Alexander II. Han öfvergafs dock snart af de tyske furstarna och afsattes d. 31 Maj 1064. Död 1072. -- 3. H. II hette förut Lambert af Fagnano och var kardinalbiskop af Ostia, då han d. 15 (16) Dec. 1124 valdes till påfve efter Calixtus II. Han bestämde de tyske furstarna för att välja till kejsare Lothar af Supplingenburg, hvilken deremot måste förbinda sig att lemna de kyrkliga valen i full frihet. Död d. 14 Febr. 1130. -- 4. H. III hette förut Cencio Savelli. Han var romare till börden och kardinal, då han d. 18 Juli 1216 valdes till Innocentius III:s efterträdare. Han sökte på allt sätt egga Europas furstar att återeröfra Jerusalem och lyckades förmå kejsar Fredrik II att genom fördraget i San Germano 1225 förnya sitt redan 1214 afgifna löfte om ett korståg. H. dog d. 18 Mars 1227. Han var en mild och hofsam man samt en stor gynnare af de s. k. tiggareordnarna. 1216 bekräftade han dominikan-ordens och 1223 franciskan-ordens regler. H. var den förste, som utdelade aflat vid helgonförklaringar. Skriften Conjurationes adversus principem tenebrarum (1629) uppgifves vara författad af H. -- 5. H. IV hette förut Giacomo Savelli, till börden romare