och hade varit kanik i Châlons-sur-Marne och kardinal, innan han d. 2 April 1285 valdes till påfve efter Martin IV. Död d. 3 April 1287. Honos l. honor, Lat, heder, ära; romersk gudomlighet, som vanligen dyrkades i förening med gudomligheten Virtus (hjeltemodet). Båda hade i Rom tempel. R. Tdh. Honourable [onnörebböl], Eng. (förk. hon.), egentl. hedervärd, predikat, som sönerna af engelska viscounter och baroner äro berättigade att hafva framför sitt namn. Vanligen är det förbundet med most (most h.) eller right (right h.). Hont, komitat i Ungern, i kretsen på denna sidan Donau, omgifvet af komitaten Zólyom, Nógrád, Pest-Pílís-Sólt-Kis-Kun, Gran och Bars. Arealen 2,645 qvkm. 115,787 innev. (1880), hälften magyarer, hälften slaver. Hufvudfloden är Ipoly (Eypel). På södra gränsen flyter Donau. Rik tillgång på silfver, koppar, bly, svafvel m. m. Hufvudstad Ipolyság vid Ipoly; största staden är Selmecz-es-Belabánya, med 15,265 innev. (1880). Hontheim, Johann Nikolaus von, tysk katolsk teolog, född 1701 i Trier, i hvars jesuitskola han uppfostrades, studerade juridik vid universiteten i Trier, Louvain och Leiden och blef juris doktor 1724. Derefter inträdde han i det andliga ståndet och fullkomnade i Rom sina studier i kanonisk rätt samt gjorde sig förtrogen med den påfliga kurians former. Under vistelsen i verldsstaden fick han ögonen öppna för de kyrkliga missbruken, hvilket skulle utöfva ett betydelsefullt inflytande på hans senare författareverksamhet. 1728 utnämndes han af kurfursten-ärkebiskopen i Trier till andligt konsistorii-råd och 1732 till professor i juridik. 1748 blef han stiftets koadjutor, med titel af biskop (in partibus infidelium). Död på Montquintin, i Luxemburg, 1790. -- Sedan H. 1750 utgifvit Historia trevirensis diplomatica och 1757 en Prodromus (inledning) dertill, utgaf han 1763, under psevdonymen Justinus Febronius den märkvärdiga boken De statu ecclesiae, i hvilken han försvarade den gallikanska åsigten att den högsta kyrkliga myndigheten icke tillhör påfven utan ett allmänt kyrkomöte. Han dedicerade denna bok till påfven Clemens XIII, hvilken lät i Rom bränna densamma. I stället för att återtaga sina satser, hvartill man sökte förmå honom och 1778 verkligen för ett ögonblick lyckades förmå honom, framhöll H. dem i nya arbeten Febronius abbreviatus et emendatus (1771) och Febronii Commentarius (1781). Honthorst, Gerard van, holländsk målare, född i Utrecht 1590, död derst. d. 27 April 1656, var lärjunge först af Abraham Bloemaert och sedermera i Rom af Michelangelo da Caravaggio, med hvars riktning hans egen i det hela är beslägtad. H. tyckte om att sätta sina figurer i ett skarpt och bjert infallande ljus samt derigenom åstadkomma en slående verkan, hvarför han af italienarna erhöll tillnamnet Gherardo dalle notti. Detta sätt att uppfatta sina ämnen och framställa dem tillämpade han äfven på religiösa och historiska stoff, med figurer i naturlig storlek, såsom Kristus inför Pilatus (målad i Rom, nu i England), i hvilken ljuseffekten är bländande, och som väl kan anses vara H:s mästerverk, likaså i Johannes döparens halshuggning (i S. Maria della scala i Rom), ett af hans yppersta arbeten. I Sveriges nationalmuseum finnes af honom en tafla: Gubbe med ett brinnande ljus. -- H:s broder, Willem H. (f. 1604, d. omkr. 1683), var äfvenledes målare. Han vistades en längre tid vid hofvet i Berlin och målade der företrädesvis porträtt, C. R. N. Honung. Se Honing. Honved (Ung., af hon, fädernesland, och ved, försvarare), namnet på landtvärnet i Ungern. Det organiserades 1848 och omfattade då endast infanteri. Sedan har det blifvit betydligt ökadt och består f. n. (1883) på krigsfot af 124 infanteribataljoner, hvaraf 92 bataljoner i första uppbådet, 9 husar- och 1 ulanregemente samt, i reserv, 94 kompanier infanteri och 20 halfsqvadroner kavalleri. Alla dessa trupper äro i fredstid indelade på 4 brigader. H. W. W. Hooch (Hoogh; håch), Pieter de, holländsk målare, föddes, enligt nyaste forskningar, i Rotterdam 1632 (ej 1643). År 1655 finnes han intagen såsom mästare i målaregillet i Delft, hvilken stad han synes hafva lemnat mot slutet af 1657. Hvar han sedan vistades känner man lika litet som hans dödsår, hvilket gissningsvis antages hafva varit 1675. Oafgjordt är äfven huruvida han varit lärjunge af Berchem. -- Det egendomliga i H:s uppfattning är den märkvärdiga ljusverkan, som han på ett oefterhärmligt sätt förstod anbringa i sina taflor. Förgrunden utgöres vanligen af ett halfdunkelt rum, der man genom en öppen dörr i bakgrunden eller genom ett fönster blickar in i ett ljusare gemak och så vidare genom ännu en dörr eller ett fönster har utsigt ut i den solbelysta naturen eller ytterverlden. Graderingen af ljusverkan i det för detta ändamål särskildt ordnade perspektivet är framställd med stort mästerskap. Om han af intresse för ljus och luftperspektiv stundom något åsidosätter sina figurer, hindrar detta likväl icke, att han äfven i skildringen af dem är en mästare, och att han förstår förläna dem en egen, karakteristisk typ. I detta hänseende är H. i sina bästa arbeten lika originel som i sina interiörer och sitt ljusdunkel. Arbeten af H. finnas i de flesta större museer. Sveriges nationalmuseum eger tre taflor, som tillerkännas honom. C. R. N. Hood [hudd], Robin. Se Robin Hood. Hood [hudd], Samuel, viscount, engelsk amiral, f. 1724, började vid 16 års ålder sin militära bana som skeppsgosse och blef 1754 kapten. Såsom sådan eröfrade han 1758 franska fregatten Bellona. Under nord-amerikanska kriget (1776--83) befordrades han 1780 till amiral och besegrade (Jan. 1782) genom en förträfflig manöver fransmännen under amiral de Grasse samt tog i April s. å. två franska linieskepp och två fregatter. Efter krigets slut blef H. 1784 ledamot af underhuset samt 1788 lord af amiralitetet. Vid krigets utbrott mot franska republiken 1793 fick H. befälet öfver medelhafsflottan och eröfrade Toulon samt satte