dock af en efemerisk natur och hafva redan upphört att läsas. Hook [huck], James Clarke, engelsk målare, f. 1819 i London, medlem af konstakademien derstädes, målade först historiebilder, såsom en cykel framställningar ur Venezias historia (1849--54) m. fl., men har sedermera med stor teknisk färdighet utfört företrädesvis landskap och sjöstycken. Hooke [huk], Robert, engelsk naturforskare, f. 1635, egnade sig tidigt åt mekaniken och anställdes 1655 såsom medhjelpare hos fysikern Robert Boyle. 1665 utnämndes han till professor i geometri vid Gresham College i London samt anställdes efter Londons brand (1666) såsom inspektor vid stadens återuppbyggande och samlade såsom sådan stor förmögenhet. Död 1703. H:s vetenskapliga forskningar utmärkte sig genom mycken originalitet, men han saknade sinne för att fullt genomföra sina idéer. Hans optiska undersökningar ledde honom till en ofullkomlig form af undulationsteorien för ljuset; han hade en aning om ljusets interferens och iakttog, oberoende af Grimaldi, dess diffraktion. Han var den förste, som klart uttalade, att himlakropparnas rörelser måste uppfattas såsom ett mekaniskt problem, och redan före Newton tyckes han hafva varit på god väg att finna gravitationslagen. Vidare undersökte han ljudets natur, luftens betydelse vid andning och förbränning o. s. v. H:s förnämsta skrifter äro Micrographia (1664) och Lectiones cutlerianae (1674--79); hans efterlemnade arbeten utgåfvos af Waller (1705). Hooker [huker], Richard, engelsk teolog, f. 1553, blef prest 1581 och dog 1600 såsom kyrkoherde i Bishopsbourn. I det stora arbetet The laws of ecclesiastical polity (1593--97; ofullb.) söker han att filosofiskt utveckla förhållandet mellan stat och kyrka samt gör ett kraftigt inlägg till försvar för den engelska episkopalkyrkans grundsatser. Boken väckte på sin tid stort uppseende, och H. vann anseende såsom en bland den nämnda kyrkans djupsinnigaste och lärdaste teologer. H. utgaf äfven en mängd smärre afhandlingar och predikningar. Hooker [huker]. 1. Sir William Jackson H., engelsk botanist, f. 1785, d. 1865, företog 1809 en vetenskaplig forskningsresa till Island och utgaf deröfver en beskrifning: Journal of a tour in Iceland (1811). Sedan han utgifvit flere betydande botaniska arbeten (British Jungermanniae, 1816; Muscologia britannica, i förening med Taylor, 1818; Musci exotici, 1818--20, m. fl.), kallades han till professor i botanik vid universitetet i Glasgow och vann der innan kort stort anseende såsom akademisk lärare. Under de tjugo år han innehade denna plats offentliggjorde han det ena stora verket efter det andra, såsom Exotic flora (1822--27), Icones filicum (i förening med Greville, 1829--31), British flora (1836, flere uppl.) och Flora boreali-americana (1840). Derjämte grundlade han 1827 "Botanical magazine". 1841 kallades han till direktor för den botaniska trädgården i Kew, hvilken under hans ledning utvecklade sig på ett storartadt sätt. Bland hans under denna tid utgifna arbeten märkas Icones plantarum (10 bd, 1837--54), Genera filicum (1842), Species filicum (5 bd, 1846--64) och The british ferns (1861--62). Dessutom redigerade han "The London journal of botany" (1842--48) samt "Journal of botany and Kew garden miscellany" (1849--57). -- 2. Joseph Dalton H., den föregåendes son, f. 1816, medföljde 1839--43, såsom läkare och botaniker, kapten James Ross på dennes expedition till Södra Ishafvet och offentliggjorde sina studier öfver dessa trakters flora i Flora antarctica (1844--47). År 1847 företog han en forskningsfärd till Ostindien, från hvilken han med rika samlingar återvände 1851. Resultaten af denna resa nedlade han i sin resebeskrifriing Himalayan journal (1854) och i flere rent vetenskapliga afhandlingar: The rhododendrons of Sikkim Himalaya (3 bd, 1849--51), Illustrations of Himalayan plants (1855) m. fl. 1855 anställdes han såsom biträdande direktor vid Kew garden och efterträdde 1865 sin fader såsom föreståndare för denna inrättning. Till Marokko gjorde han 1871 en botanisk resa, hvarvid han besteg Atlasbergets topp. Utom ofvannämnda skrifter må bland hans större arbeten nämnas Flora Novae Zelandiae (1853--55), Flora Tasmaniae (1855--60), The students flora of the british islands (1870) och Flora of british India (1874). Hooker [huker], Joseph, nord-amerikansk general, f. 1814, deltog 1846--48 i mejikanska kriget, under hvilket han avancerade till öfverstelöjtnant men tog 1853 afsked ur krigstjensten. Vid inbördeskrigets utbrott 1861 erbjöd han dock Nordstaterna sin tjenst, blef s. å. brigadgeneral och 1862 generalmajor vid de frivillige i Potomac-armén samt deltog med sådan tapperhet i denna armés strider, att han af soldaterna vanligen kallades "Fighting Joe" (Den fäktande Josef). Efter general Burnsides nederlag vid Fredericksburg (d. 13 Dec. 1862) utnämndes H. till hans efterträdare i befälet öfver Potomac-armén, men han var olycklig i striden: han blef af Lee slagen vid Chancellorsville och Fredericksburg (Maj 1863), hvarefter han nedlade befälet. Han erhöll då kommandot öfver den till Cumberland-armén hörande 20:de armékåren och kämpade under U. Grant vid Chattanooga (Nov. s. å.). Derefter följde han sin nye chef, Sherman, på tåget mot det befästa Atlanta. 1865 blef han generalmajor i den reguliera armén, och 1868 lemnade han den aktiva tjensten. De sista åren af sitt lif tillbragte han i trakten af New York. Död 1879. Hoopah. Se Hupah. Hoorn [hårn]. 1. Stad i nederländska prov. Nord-Holland, n. ö. om Amsterdam, vid en vik af Zuiderzee (kallad Hoornsche hop), som bildar en god hamn. 10,200 innev. (1879). Stadens forna vallar hafva nedrifvits eller förvandlats till promenader. Under 16:de och 17:de årh. dref H. en vidsträckt utrikes handel, men denna har nu i det närmaste upphört. Omsättningen med orter inom landet är dock ännu ganska stor, särskildt med boskap och ost. Sågar och båtbyggeri äro de förnämsta industriella