inrättningarna. -- 2. Kap H., Syd-Amerikas sydligaste punkt, en till Eldslandets arkipelag (se Eldslandet) hörande klippa (under 55° 58' 50" s. br.), som kringseglades 1616 af W. C. Schouten från ofvannämnda holländska stad och af honom uppkallades efter densamma. -- Falska Kap H., den n. v. om Kap H. liggande sydligaste spetsen af Hoste-ön. Hoorn (Fr. Hornes; hårn), Philippe de Montmorency-Nivelle, grefve van H., nederländsk krigare och fosterlandsvän, f. 1522, var son af Joseph Montmorency, herre till Nivelle, och Anna af Egmont samt ärfde sin styffaders, grefve van H:s, namn och rikedomar. Såsom tillhörande en af Nederländernas rikaste adelsfamiljer blef han efter hvartannat kammarherre och gardeskapten vid spanska hofvet, chef för nederländska statsrådet, amiral samt guvernör i Geldern och Zutphen. Under grefve Egmonts befäl kämpade han mot Frankrike (1556--59), bl. a. vid S:t Quentin och Gravelingen. Bland dem, som på 1560-talet sökte skydda Nederländernas frihet för spanskt förtryck, intog H. vid sidan af Egmont och Vilhelm af Oranien ett af de främsta rummen och var på samma gång liksom desse verksam för ordningens upprätthållande gent emot de fanatiska bildstormarena och för oppositionens hållande inom laglighetens gränser. Efter hertigens af Alba ankomst till Nederländerna blef han svekfullt fängslad (1567) ock ställd inför "blodsdomstolen", som dömde honom till döden för majestätsbrott. Han afrättades i Bruxelles d. 5 Juni 1568. Hoorn, J. van der. Se Horn, J. von. Hophra. Se Apries. Hôpital [åpital]. Michel de L'H. och G. Fr. A. de L'H. Se L'Hôpital. Hopkins, Edward John, engelsk musiker, f. 1818, sedan 1843 organist vid "Temple church" i London, är i synnerhet känd genom sitt arbete The organ, its history and construction (1855). A. L. Hopkins' apparat, fys., tjenar till att åskådliggöra knutpunkterna i vibrerande luftkolonner. Den består af ett glasrör, som hålles öfver en ljudande kropp, och en membran, fäst inom en liten metallram, passande efter röret. På membranen strös fin sand. Om membranen är flyttbar längs röret, visar sig, att sanden i allmänhet är i rörelse, men på vissa punkter af röret i hvila; dessa äro knutpunkterna l. noderna. L. A. F. Hopliter (Grek. hoplitai, af hoplon, vapen) kallades det tungt rustade och i tätt sluten massa

kämpande fotfolket, som i det forna Grekland bildade krigshärens kärna och fällde utslaget i striderna. Hopliterna voro under den äldre tiden

burgne medborgare, hvilka sjelfve bekostade både sin dyrbara vapenrustning och sitt underhåll, hvarför äfven hoplit-tjensten var högt aktad. Från och med fjerde årh. f. Kr. började dock medborgarna alltmera att undandraga sig krigstjensten, och krigshärarna sammansattes i stället af legosoldater. Hopliternas beväpning, hvilken under tidernas lopp undergick några mindre förändringar, afseende att minska dess tyngd, utgjordes hufvudsakligen af den stora, ovala eller runda, skölden, hjelmen, bröstharnesket, benbrynjorna, det korta svärdet och den 2--2,7 m. (hos hopliterna i den macedonska falangen ända till 4,7 m.) långa lansen. A. M. A. Hopparesekten, en andlig rörelse, som uppstod i Vestbo härad i Småland på 1840-talet i samband med den s. k. predikosjukan. Sjelfve kallade sig medlemmarna "rösterna", enär de ansågo sig vägledas utom af bibeln äfven af en inre röst, som talade genom föreståndarnas mun. En äldre soldathustru var länge ledare för sekten; senare, omkr. 1880, stodo en bonddräng och en piga i Ås socken i spetsen för densamma. Hvarannan eller hvar tredje lördagskväll höllo de sina sammankomster turvis hos någon af medlemmarna och i största hemlighet. I samlingsrummet reglade man dörrarna och hängde täcken för fönstren, "för att undvika folks spe", såsom de sjelfve uppgåfvo. Vid sammankomsterna tillgick sålunda. Först upptogos nya medlemmar, då nykomlingen måste falla på knä inför föreståndaren, som piskade och slog honom på alla sidor för att utdrifva djefvulen. De öfriga medlemmarna knäböjde under tiden och ropade: "ve, ve!" samt slogo med käppar o. d. åt alla håll för att drifva djefvulen ut ur rummet, ja de kunde i sin fanatiska yra jaga ut efter honom bland stockar och stenar. Detta kallades att genomgå "kampen". När så fortgått en längre stund, höjde föreståndaren sina händer till tecken att djefvulen var borta och ropade: "Upp med lofvet!" Då reste sig alla och började ifrigt sjunga: "Lof och lof och lof". Snart ryckte det till i en och annan, som började hoppa allt högre och högre, och inom kort snurrade alla i ett slags polkett-takt omkring, dock hvar och en för sig. De fortsatte att dansa och hoppa, tills de alldeles uttröttade nedföllo om hvarandra. Föreståndarna förenade äfven medlemmarna i s. k. "andliga äktenskap" för en viss tid. Detta skedde äfven med barnen. Noggrann uppsigt hölls att intet ohöfviskt skedde, och den inbördes tukten var i allmänhet sträng. Hopparna ådagalade i sin vandel för öfrigt den största redbarhet och enkelhet. De bibehöllo i längden