Uppgiften att han 1593 blifvit lagman i södra Finland torde vara oriktig. 5. Horn, Henrik, riksråd, den föregåendes syssling, son af H. 2, f. 1578, blef 1605 guvernör för hertigarna Gustaf Adolf och Karl Filip. 1607 sändes han såsom legat till Tyskland och Nederländerna samt 1610 till Danmark, hvarefter han utnämndes till riksråd (1611) och riksmarskalk (1612). Vid fredsunderhandlingarna med Danmark i Ulfsbäck och Knäred (1612--13) biträdde han Axel Oxenstierna, och vid fredskongressen i Stolbova (1616--17) var han, jämte Jakob De la Gardie och Arvid Vildeman, Sveriges ombud. 1618 blef han lagman först i Norrland, derefter i södra Finland. Död d. 20 Maj s. å. i Stockholm. 6. Horn, Evert, krigare, den föregåendes broder, f. 1581, trädde, efter att hafva erhållit en ytterst vårdad uppfostran, tidigt i krigstjenst och förvärfvade under ryska kriget 1609--17 sitt hjelterykte. Han var Jakob De la Gardies närmaste man och trognaste stöd: förgäfves sökte förtalet lossa bandet, som förenade de båda hjeltarna. I De la Gardies första tåg till Ryssland, 1609, deltog H. och slog fienden vid Staraja Russa och Torsjok, men efter härens myteri och reträtten till Moldova återvände H. till Finland för att hemta förstärkningar. Den 20 Juni 1610 förenade han sig åter med De la Gardie, och 4 dagar senare blef han vittne till härens andra myteri och nederlag vid Klutsjino. Återkomna till svenska gränsen, samlade de båda vapenbröderna nya härar. Medan De la Gardie eröfrade Nöteborg (1612), bemäktigade H. sig Koporie, Jama, Gdov och Ivangorod. 1613 blef han ståthållare på Narva och Ivangorod, och 1614, då De la Gardie åtföljde Gustaf II Adolf till Sverige, utnämndes han till generalfältmarskalk öfver armén på den ryska krigsskådeplatsen. När konungen i Juli 1615 återkom till Narva, rustade sig han och H. till att angripa det vigtiga Pskov; men knappt hade de d. 30 Juli framkommit till staden, förrän H. i en obetydlig skärmytsling s. d. föll för en fientlig kula. "Segraren i så många träffningar, stormaren af så många fästen hade fallit liksom af en slump just framför det mål, hvarmed han trodde sig skola kröna sin segerbana, lemnande efter sig ett af Sveriges ädlaste hjelteminnen." 7. Horn, Klas, riksråd, den föregåendes broder, född i Narva 1583, vistades i sin ungdom utomlands samt tjenstgjorde i tre år (1600--03) hos kurfursten Kristian II af Sachsen. 1605 blef han hertig Gustaf Adolfs stallmästare, 1612 riksstallmästare, 1616 hofmarskalk och ståthållare öfver Stockholm, 1617 riksråd samt 1620 riksmarskalk. 1622--24 var han ståthållare öfver Eskilstuna, Ulfvesunds, Vesterås och Väsby län samt Skinnskatteberg och Vester-Dalarna och 1624--31 landshöfding i Upland samt ståthållare på Stockholms och Upsala slott. 1631 kallades han till residerande legat i Stralsund och generalguvernör i Vorpommern. Död d. 22 Aug. 1632 i Winsheim i Franken. 8. Horn, Gustaf, grefve af Björneborg, friherre af Marienburg, fältmarskalk, den föregåendes broder, föddes d. 22 Okt. 1592 på Örbyhus, erhöll under ledning af den lärde S. A. Forsius en vårdad uppfostran och företog 1609--12 en utrikes resa, under hvilken han besökte universiteten i Rostock, Jena och Tübingen. Efter återkomsten till Sverige deltog han under sin broder Evert i det ryska kriget, men begaf sig derefter 1614 till Holland för att i Morits' af Oranien här lära sig den högre krigskonsten. 1618 blef han kammarherre hos Gustaf II Adolf, hvilken till en början använde honom i diplomatiska ärenden: det var H., som 1620 afslöt giftermålskontraktet mellan Gustaf Adolf och Maria Eleonora. Utnämnd till öfverste för Norrlands regemente 1621, deltog han i det första livländska fälttåget (s. å.), men blef under Rigas belägring illa sårad. 1625--28 försvarade han jämte J. De la Gardie med tapperhet och framgång Livland mot polackarna. Då De la Gardie 1628 drog sig tillbaka, blef H., som redan 1625 utnämnts till riksråd, fältmarskalk och öfverbefälhafvare öfver de svenska trupperna i Livland. Den fältherreskicklighet han vid flere tillfällen och särskildt i slagen vid Wallhof (1626) och Wolmar (1628) lagt i dagen förmådde konungen att, då han 1630 blandade sig i det tyska kriget, kalla honom till sin närmaste man i befälet. I slaget vid Breitenfeld (1631) skar H. sina skönaste lagrar. Han förde der befälet öfver venstra flygeln, vid hvilken den sachsiska armén stod uppställd, och råkade efter sachsarnas flykt i den största fara. Men han räddade den svenska hären från nederlag genom den öfverlägsna rådighet och köld, hvarmed han förstod att uppehålla Tillys härmassor, tills konungen hann komma till undsättning. På tåget till Syd-Tyskland åtföljde H. Gustaf Adolf, men qvarstannade i Öfre Franken med 7,000 man ("den frankiska armén") samt eröfrade Tyska ordens' residensstad Mergentheim och biskopsstiftet Bamberg. I början af 1632 måste han dock öfvergifva Bamberg, då Tilly med sin nybildade här kastade sig öfver honom. Vid underrättelsen derom skyndade Gustaf Adolf till H:s bistånd, hvarefter de båda tillsammans öfver Donau och Lech ryckte in i Bajern. Då konungen derifrån tågade till Nürnberg, fick H. befälet öfver den i Bajern qvarlemnade truppstyrkan, men kallades inom kort derifrån till befälhafvare öfver svenska trupperna i Rhenlanden. Han intog Koblenz och Trier samt slog de kejserlige vid Wiesloch. Efter Gustaf Adolfs fall vid Lützen bildade H. af sina och J. Banérs trupper en Donau-armé, i spetsen för hvilken han tillbakadref bajrarna under general Aldringen. I April 1633 förenade hertig Bernhard af Weimar sig med H., men ett inom armén utbrutet myteri och de båda öfverbefälhafvarnas oenighet förhindrade under fyra månader alla krigsrörelser. Hertig Bernhard gjorde nämligen anspråk på öfverbefälet öfver de svenska arméerna, hvilket H., understödd af sin svärfader, A. Oxenstierna, motarbetade. I Aug. s. å. skildes de båda fältherrarna, hvarvid H. tågade till öfre Schwaben för att förekomma, att spanska hjelptrupperna under hertigen af Feria förenade sig med Aldringens här. Då detta misslyckades,