drog H. sig tillbaka för att försvara Schwaben och Elsass. I början af 1634 kastade sig hertig Bernhard, som återvände från ett tåg fram emot Eger, under plundringar in i H:s vinterqvarter i Schwaben, och det såg ut som skulle det komma till öppna fientligheter mellan de båda fältherrarna. Det af de kejserlige hårdt ansatta Regensburgs fara framtvang slutligen en förlikning, men då var det redan för sent att bringa undsättning åt staden. De måste i stället skynda att försvara Nürnberg, mot hvilket de kejserlige efter Regensburgs fall (d. 14 Juli) vände sig. Framkomna till stadens närhet (d. 12 Aug.), funno de framför sig en kejserlig här af 34,000 man, mot hvilken de hade att uppställa blott 23,000. Icke dess mindre ville hertig Bernhard anfalla, hvaremot den mera försigtige H. yrkade, att man skulle invänta förstärkningar. H. måste emellertid gifva efter för Bernhards och flertalets af de tyske krigsöfverstarnas vilja och låta det komma till strid (d. 27 Aug.); men segern stannade på de kejserliges sida, och H. sjelf blef krigsfånge. Han behandlades af fienden med mycken aktning, men qvarhölls i fångenskap öfver sju år, hvilken tid han använde till studier. 1642 utvexlades han emot tre kejserliga generaler. Öfver Schweiz, Spanien, Frankrike och Holland återvände han till Sverige, der han 1643 blef vicepresident i Krigskollegium. 1644 utsågs han till öfverbefälhafvare öfver den armé, som skulle infalla i Skåne, och eröfrade under årets lopp detta landskap med undantag af Malmö och Kristianstad. En 1645 påbörjad belägring af Malmö afbröts genom freden vid Brömsebro s. å. Af Kristina erhöll han 1651 Björneborg (i Finland) till grefskap och det honom förut donerade Marienburg (i Livland) till friherreskap. 1652 utnämndes han till generalguvernör i Livland, men lemnade redan 1653 denna post för att såsom riksmarsk och generalfältherre öfvertaga presidentskapet i Krigskollegium. Vid början af polska kriget 1655 uppdrog Karl X Gustaf åt H. ledningen af försvarsanstalterna i det egentliga Sverige. Död i Skara d. 10 Maj 1657. H. var en af Gustaf II Adolfs bäste fältherrar, dock i snille underlägsen Johan Banér. Hans styrka låg mera i försvaret än i anfallet; få förstodo så väl som han att draga fördel af en vunnen seger. Han var äfven en framstående ämbetsman. Både vänners och fienders aktning förvärfvade han genom sina stora kunskaper och sin ädla, rena karakter. Gustaf II Adolf hyste för honom stor tillgifvenhet och kallade honom sin högra hand. Af soldaterna var han deremot för sin stränga disciplin mindre omtyckt. V. K-r. 9. Horn, Henrik, friherre af Marienburg, riksråd, krigare, den föregåendes brorson, son af H. 5, född d. 22 Maj 1618, två dagar efter faderns död, blef 1643 öfverste för det kurländska regementet och 1645 för ett finskt kavalleriregemente. Tillsammans med sin kusin Gustaf Evertsson H. upphöjdes han 1651 i friherrligt stånd och utnämndes 1654 till generalmajor vid kavalleriet. I Karl X Gustafs polska krig utmärkte han sig vid flere tillfällen och befordrades 1657 till generallöjtnant. 1660 blef han riksråd och hofrättsråd i Svea hofrätt, 1665 fältmarskalk och 1666 generalguvernör i Bremen och Verden, men tillträdde icke denna post förrän 1668. Efter krigets utbrott med Brandenburg (1674) och Danmark (1675) öfversvämmades Bremen af brandenburgska och danska trupper, mot hvilka H. var för svag att strida. Den 3 Aug. 1676 måste han uppgifva Stade, hvarefter hela Bremen var i fiendens händer. Sjelf begaf han sig till Sverige, der han 1677 såsom generalamiral erhöll befälet öfver stora flottan. Den i sjömansyrket fullkomligt oerfarne H. uppsökte, enligt konungens befallning, den danska flottan, som anfördes af den utmärkte sjöhjelten Nils Juel, och blef d. 1 Juli s. å. i grund slagen i Kjögebukt. På hösten s. å. ryckte H. med en truppstyrka in i Jämtland och fördref norrmännen derifrån. Ett försök att på vintern infalla i Trondhjem misslyckades deremot till följd af vägarnas usla beskaffenhet. 1678 förordnades han till öfverbefälhafvare öfver den armékår, som från Livland skulle göra en diversion i Preussen. Med en illa utrustad här af 8,000 man inryckte han på senhösten s. å. i Preussen, men nödgades af kurfursten Fredrik Vilhelm att i största oordning draga sig tillbaka genaste vägen till Riga, dit han ankom i början af Febr. 1679. 1680 blef han åter generalguvernör i Bremen och Verden. Död i Stade d. 22 (ej 28) Febr. 1693. 10. Horn, Krister, friherre af Åminne, riksråd, krigare, guvernör för Karl XI, sonson till H. 4, föddes d. 13 Nov. 1622 på Vik hus i Upland. Efter att på den militära banan hafva avancerat till öfverste och varit guvernör i Riga 1654--57 samt generalguvernör öfver Ingermanland och Keksholms län 1657--59 blef han 1660 riksråd och 1661 assessor i Svea hofrätt. 1663 utnämndes han till guvernör för Karl XI, "utan tvifvel mera för sin egen skull än för den späde furstes, hvars maktpåliggande utbildning åt honom anförtroddes". Ehuru framstående såsom krigare och icke utan kunskaper, var han nämligen genom sina föga fina seder och sin beqvämlighet ingalunda lämplig att sköta detta värf. Många af ständerna och rådet ville också 1668 skilja honom från konungens person, men genom rådets eftergifvenhet och enkedrottning Hedvig Eleonoras ynnest fick han behålla sin plats. 1669 utnämndes han till lagman i Karelen och befordrades vid konungens myndighetsförklaring 1672 till fältmarskalk. 1674 blef han lagman i Värmland och generalguvernör i Livland, men lemnade 1686 sistnämnda tjenst. Död på Vik hus d. 26 Maj 1692. 11. Horn, Bengt, friherre af Åminne, riksråd, krigare, den föregåendes broder, född på Vik hus d. 10 Nov. 1623, uppfostrades för den civila ämbetsmannabanan, men beslöt vid 23 års ålder att i stället egna sig åt krigareyrket. Han begaf sig 1646 till K. G. Wrangels armé i södra Tyskland och blef genast utnämnd till kapten vid Blå regementet (1647). Befordrad till öfverstelöjtnant (1648), återvände han 1651 till Sverige och utnämndes till löjtnant vid Lifgardet och öfverste. 1654--55 var han guvernör i