Halland. S. å. erhöll han befallning att såsom öfverste för Drottningens lifregemente deltaga i polska fälttåget. Vid belägringen af Marienburg utmärkte han sig, och efter stadens eröfring blef han dess kommendant. 1656 utnämndes han till generalmajor och guvernör i Estland. Om detta lands försvar mot ryssarna inlade han stora förtjenster, på samma gång som han nitiskt arbetade på förbättrandet af det utplundrade folkets ekonomiska tillstånd. Han ledde sedermera äfven underhandlingarna med Ryssland och afslöt freden i Kardis, 1661. Af Karl X Gustaf utnämndes han till riksråd (1660). Under Karl XI:s förmyndareregering (1660--72) slöt H. sig till M. G. De la Gardies parti och understödde med sin röst regeringens slöseri med statens tillgångar. H. och hans sterbhus fingo också vid förmyndareräfsten vidkännas ganska betydliga efterräkningar. 1672 blef H. generalguvernör öfver Estland och 1674 president i Svea hofrätt. 1677 erhöll han i uppdrag att såsom fältmarskalk anföra den expedition, som från Livland skulle bringa det af danskar och brandenburgare belägrade Stettin undsättning. Men i stället för att genast åtlyda denna befallning qvarstannade han flere veckor i Stockholm, der han skötte sina egna angelägenheter och bl. a. firade sitt tredje bröllop. Först i Nov. s. å. afreste han, men blef vinddrifven till Finland och måste landvägen begifva sig till Riga, dit han ankom d. 27 Jan. 1678, en månad efter Stettins fall. Karl XI blef högeligen uppbragt öfver detta dröjsmål och fråntog H. befälet. Denne afled i Riga redan d. 7 Febr. s. å. till följd af en förkylning, som han ådragit sig under den långa resan. 12. Horn, Arvid Bernhard, grefve af Ekebyholm, kanslipresident, en af Sveriges ypperste statsmän, härstammade i fjerde led från H. 1. och föddes på Vuorentaka gård i Finland d. 6 April 1664. Han var son till Gustaf Henriksson H. (död såsom öfverste för Nylands infanteri 1673) och Anna Helena von Gertten samt tillhörde en familj, som väl hade ett lysande namn, men en ingalunda lysande förmögenhet. Sedan H. någon tid åtnjutit undervisning vid Åbo universitet, måste han vid 18 års ålder såsom musketerare (1682) vid konungens garde börja arbeta för sin utkomst. 1685 befordrades han till fänrik och gick 1687 i utländsk krigstjenst. Han kämpade först i kejsarens här och var med vid Mohacz (1687), der prins Eugene vann sin ryktbara seger öfver turkarna; sedermera (1690--95) deltog han såsom generaladjutant hos fursten af Waldeck och grefve de Nogell i holländska härens fälttåg mot fransmännen. Under dessa år avancerade han hemma till löjtnant (1688) och kapten (1693). Slumpen påskyndade hans befordran, om det nämligen ligger någon sanning i det ryktet att han fick fullmakten som kaptenlöjtnant vid drabantkåren (1696) till belöning derför att han hejdat de skenande hästarna för enkedrottning Hedvig Eleonoras vagn. Genom sin nya ställning kom han i närmare beröring med Karl XII, och det synes hafva varit hans bestämda föresats att genom blind lydnad och genom att fullt gifva sin person åt den unge envåldskonungen bryta sig en väg till makt och ekonomiskt oberoende. Ty eljest låter det sig knappast förklara, att den några och trettio år gamle mannen kunde så lifligt taga del i konungens barnsligt ystra lekar och halsbrytande vågstycken. Han vann emellertid sin herres ynnest samt blef 1700 generalmajor och friherre. I spetsen för Karl XII:s drabantkår fick han sedan tillfälle att på Själland, vid Narva, vid Dünas öfvergång (1701) och Klissov (1702) under konungens egna ögon stärka sitt rykte för dödsföraktande hjeltemod. I Jan. 1704 utnämndes H. till generallöjtnant och fick straxt derefter i uppdrag att, jämte diplomaten Wachschlager, förmå polackerna afsätta konung August och välja en infödd till konung. Ärendet var förknippadt med ansenliga svårigheter, ty August stod med en här i landet och räknade der ett betydande anhang; de svensksinnade polackerna ville dels icke sätta en landsman på piasternas tron, dels önskade de, förrän något annat afgjordes, en betryggande traktat med svenskarna, under hvilkas hårda utpressningar landet dignade. Barskt och beslutsamt och, der ej annat hjelpte, medelst mutor dref H. sin herres vilja igenom. Den 25 Jan. 1704 kom han till Varsjav, den 6 Febr. afsattes August och d. 2 Juli s. å. valdes Stanislaus Leczinski till dennes efterträdare. H. stannade i Varsjav hos den nyvalde konungen såsom Karls sändebud och den ännu vacklande tronens stöd. Och stöd behöfdes. Med omkr. 6,000 sachsare ryckte August mot hufvudstaden. H. öfvertog ledningen af försvaret, och i spetsen för endast 480 svenskar och "någre ynkelige polska soldater" trotsade han fienden. Han måste dock snart draga sig tillbaka till slottet, och när detta började skjutas i brand, uppmanade han de sina att såsom "redelige svenskar" hällre söka döden i lågorna än gifva sig. Hans förtviflade plan, i hvilken afspegla sig det karolinska berserkamodet och kanske ej minst fruktan att i konungens ögon synas pligtförgäten, vann ej de andres bifall. H. måste d. 26 Aug. 1704 gifva sig fången, men utvexlades i början af 1705 samt upptog ånyo i det af kung Karl återeröfrade Varsjav de afbrutna underhandlingarna med polackerna. Vid konung Stanislaus' kröning (d. 24 Sept. 1705) uppträdde han såsom Karl XII:s representant på ett sätt, som visade, att han för väl kände sin persons vigt och betydelse: medan ceremonien pågick, råkade han i tvist med polackerna om hvem som skulle ledsaga drottningen ned från tronen och tog myndigt försteget framför sjelfve polska kyrkans primas, som gjorde anspråk på denna rättighet. Först i Nov. 1705 blef traktaten mellan Polen och Sverige en verklighet. Det hade således lyckats H. att, såsom Karl XII önskade, bringa till stånd en laglig och till tacksamhet mot Sverige förpligtad samt genom fördrag med detta bunden styrelse i Polen. Den statsmannaduglighet H. lagt i dagen föranledde konungen att nyttja honom på ett annat fält än krigets. Han utnämndes 1705 till kungligt råd och kansliråd, 1706, då han äfven