främsta är sågad på framsidan liksom en fil, hvarför hithörande arter af engelsmännen kallas file-fishes ("filfiskar"). Några och trettio arter äro kända från de varma hafven. Ett par af dessa, B. capriscus och B. maculatus, äro vanliga i Atlanten och anträffas någon gång, fastän sällsynt, vid Englands och Frankrikes kuster. Balistesarterna lefva af koraller och hårda musslor, af hvilka de förtära stora massor, och anses derigenom skada perlfiskerierna. De hafva starka tänder, medelst hvilka de afbryta korallgrenarna och äta sig in genom musselskalen. Deras kött har föga värde och skall stundom hafva visat sig vara giftigt, beroende på den föda de förtärt. Af det närstående slägtet Monacanthus, med blott en tagg i ryggfenan, finnas många (öfver 50) arter i de varma hafven. R. L. Hornfoglarna l. Hornskatorna, Bucerotidae, zool., bilda en familj inom skärrfoglarnas ordning och igenkännas derpå att de stora framtårna vid basen icke äro förenade genom hud, utan sammanvuxna. Armpennorna äro tämligen långa och räcka utom stjertens bas, benen äro stora, med tämligen långa eller medelmåttiga tarser. Näbben är lång, mycket tjock, mer eller

mindre böjd och mestadels försedd med egendomliga utväxter (s. k. horn), hufvudet jämförelsevis litet, vingarna korta och starkt afrundade; stjerten består af tio pennor, och kroppen är långsträckt samt ofvantill klädd med tämligen små och på undre sidan med hårlika fjädrar. Hos många arter äro strupen och ögontrakten nakna. Icke blott den oerhördt stora näbben, utan äfven de flesta benen bestå af mycket stora, ytterst tunnväggiga celler, hvilka innehålla luft. Södra Asien, Malajiska öarna, mellersta och södra Afrika äro hornfoglarnas hemorter. Man känner femtio arter, hvilka öfverensstämma mycket i utseende och vanor. De förekomma från hafskusten till en höjd af 3,000 m., vanligen i täta och högstammiga skogar. Alla arterna lefva parvis, men förena sig äfven i flockar. De uppehålla sig mestadels i träd, mera sällan på marken, der de hafva svårt att röra sig. Till sin natur äro de försigtiga, varsamma och kloka. De flesta hornfoglar lefva af små ryggrads- och leddjur, och alla utan undantag förtära frukter och frön; några äro allätare. De hornfoglar, hvilkas fortplantningssätt man känner, häcka i trädhål, i hvilka hannen inmurar den rufvande honan och blott lemnar en liten öppning, hvarigenom han förser henne och ungarna med mat. Medan honan ligger i boet, ruggar hon. I fångenskap blifva dessa foglar mycket tama. Tok, Buceros erythrorrhynchus, finnes från 17° n. br. söder ut öfver största delen af Afrika. Han är brungrå, under smutshvit, med hufvudet och halsen gråhvita; vingtäckarna äro svarta, med hvitgula fläckar, vingpennorna svarta och hvitbrokiga samt stjärtpennorna mörka, med hvit spets. Kroppslängden utgör 47 cm.; på näbben finnes icke någon utväxt. Artens namn är bildadt efter det ljud, som han flitigt utstöter. Han är mycket nyfiken och uppmärksam samt synes med sitt skrik varna andra djur för kringsmygande fiender. Homray, Dichoceros bicornis, utmärker sig genom en stor, hög och bred utväxt på näbben. Färgen är svart med hvita tvärband på hals, vingar, buk och stjert; näbben är röd och gul. Kroppslängden stiger till 1,2 m., och näbben är 26 cm., med en 20 cm. lång utväxt, hvilken dock sträcker sig ett godt stycke upp på pannan. Arten bebor Indiens skogar ända till 1,500 m. öfver hafvet. I Afrika lefver Abbagamban l. Hornkorpen, Bucorax abbyssinicus, som är svart, med hvitgula handpennor, naken och lifligt färgad strupe och ögontrakt, samt når en längd af öfver 1 m. På pannan och näbbroten har han en kort utväxt; benen äro starka, med tämligen höga tarser. Han vistas oftare på marken än de öfriga hornfoglarna samt lefver af insekter och kallblodiga ryggradsdjur. C. R. S. Horngrodan. Se Hornpaddorna. Hornhinnan (Lat. cornea), anat., kallas den genomskinliga främre sjettedelen af ögongloben. Den har en nästan cirkelrund omkrets och står vid denna i sammanhang med ögats senhinna. Till sin anatomiska byggnad utgöres hornhinnan af fyra skilda lager, nämligen, framifrån räknadt: 1) ett epitel, bestående af i flere rader på hvarandra ställda celler; 2) den egentliga hornhinnan, som är byggd af ett stort antal i vinkelrät riktning hvarandra korsande hvarf af bindväfsbundtar med inströdda celler (cornea-kroppar); 3) en tunn elastisk hinna (Descemets hinna), som periferiskt upplöser sig i ett antal trådknippen, hvilka fortsättas dels i iris, dels i ögats åder- och senhinna; 4) ett enkelt epitel-lager. I normalt tillstånd eger hornhinnan inga blodkärl annanstädes än vid sin omkrets, hvarest bindehinnans och senhinnans kärl sluta i slyngor. Deremot är hon rikt försedd med nerver, hvilka med små uppsvällningar ändas vid hennes fria yta. R. T-dt. Hornindal (Fornn. Hornvinjardalr), socken i Nordfjord, i Bergens stift (Norge). Areal (tillsammans med Eids socken) 663,26 qvkm. 1,699 innev. (1875). Der ligger, 56 m. öfver hafvet, det 57 qvkm. stora och 432 m. djupa Hornindalsvandet, som genom Hornindalselven har sitt aflopp till hafvet. Längre uppe i dalen ligger det 1,590 m. höga, egendomligt formade fjället Hornindalsbrokken. O. A. Ö. Horniserad kautsjuk. Se Ebonit. Hornkorpen. Se Hornfoglarna. Hornmusik, en af endast bleckinstrument utförd musik -- I den s. k. ryska