hornmusiken angifver hvarje instrument blott en ton. A. L. Hornormslägtet. Se Huggormarna. Hornpaddorna, Ceratophrys, zool., ett till vattenpaddornas familj bland de stjertlösa amfibierna hörande slägte, hvars arter hafva utomordentligt stort och bredt hufvud, öfverkäkens kant ytterst fint tandad, bred kropp, baktårna förenade genom kort simhud, ögonlocken utdragna till höga spetsar samt vårtiga kammar på hufvudet och ryggen. Horngrodan, brasilianernas Itannia, C. cornuta, blir ända till 20 cm. lång samt är lifligt tecknad med brokiga band och fläckar. Hon är hemma i hela södra Brasilien äfvensom i Paraguay och Guyana samt förtär möss, grodor och andra smärre djur. C. R. S. Hornpipe [hårnpajp], engelsk dans, sannolikt uppkallad efter ett föråldradt instrument, som numera är kändt endast till namnet. Hornpipes skrefvos mycket under 1700-talet; Stainer och Chappel gifva prof med olika data mellan 1700--1800. De äldre äro skrifna i 3/2 takt, de yngre i 4/4. Exempel på en konstnärligt behandlad hornpipe finner man i den sjunde af Händels 12 grand concertos. Ett populärt exempel åter är "The college hornpipe", i Sverige mera bekant under namn af "Sailor boy's-dansen" och använd af Bellman i "Bacchanaliskt häroldskapitel" nr 4. A. L. Hornrockan. Se Djefvuls-rockor. Hornsbjerge. Se Blåvandshuk. Hornsherred, halfö i norra delen af Själland, mellan Isefjorden och Roskildefjorden. Arealen 200 qvkm. Der ligger Jägerspris slott. E. Ebg. Hornsilfver, miner., ett af klorsilfver, Ag Cl, sammansatt, i reguliära systemet kristalliserande, hvitgrått mineral, som förekommer företrädesvis i Amerikas silfvergrufvor, men äfven på flere ställen i Europa. P. T. C. Hornsimpan. Se Simpslägtet. Hornskator. Se Hornfoglar. Hornslut, log. Se Disjunktiv slutledning. Hornsrev. Se Blåvandshuk. Hornstedt, Klas Fredrik, läkare och naturforskare, föddes i Linköping d. 12 Febr. 1758 och blef student i Upsala 1777. Genom vetenskapliga forskningsresor i olika delar af Sverige och Finland väl förberedd, företog H. 1783--85 en vetenskaplig färd till Kap, Java och Azoriska öarna samt gjorde rika samlingar af alla slags naturalier. 1786 vann han i Greifswald medicine doktorsgrad på grund af en afhandling, Fructus Javae esculentae eorumque usus cum diaeteticus tum medicus. 1787 utnämndes han till intendent vid naturaliekabinettet på Drottningholm och till lektor i naturalhistoria vid Linköpings gymnasium. Denna tjenst tillträdde han emellertid icke förr än 1792, emedan han under finska kriget var anställd såsom fältläkare vid flottan. 1796 befordrades han till amiralitets-medicus vid eskadern på Sveaborg, tillfångatogs vid Sveaborgs kapitulation (1808) och förestod sedan någon tid ett ryskt hospital invid Helsingfors. Död derstädes 1809. Utom ofvannämnda disputation offentliggjorde H. i "Uppfostringssällskapets tidningar" (1785) bref från sin utländska resa samt meddelade i Vet. akad:s handl. och annanstädes naturalhistoriska rön. Han invaldes till ledamot af Vetenskapsakademien 1788. R. T-dt. Hornsten, miner., en icke kristalliserad, oren, tät och matt varietet af qvarts, hvilken förekommer som psevdomorfos efter kalkspat eller som försteningsmedel för trä. Hornstensvandlade trästycken och koraller träffas på den Vestindiska ön Antigua. P. T. C. Hornufslägtet, Otus, zool., hör till nattugglornas underfamilj och ugglornas familj inom ordningen roffoglar. Pannan är försedd med kortare eller längre örontofsar. Öronöppningarna äro mycket högre än skallen; andra vingpennan är längst, dock föga längre än den första, båda inskurna i fanet, och stjerten kortare än vingarna. Hufvudet är vanligtvis stort, ögonen stora och föga hvälfda, fötterna tätt befjädrade. -- Dithörande foglar äro mindre nattliga i sitt lefnadssätt än de öfriga inom samma underfamilj. I Sverige finnas två arter, jordugglan och hornugglan, af hvilka den förra är flyttfogel och häckar på marken samt den senare strykfogel och häckar i träd. Jordugglan l. kortörade ufven, O. brachyotus, har ögonkretsarna i midten svarta, framåt hvita, med svarta hår, föröfrigt rostbruna, med små svarta fläckar och hår, samt omgifna med hvita, af svart och rostgult finspräckliga fjädrar. Iris är gul, örontofsarna ljusgula, utåt svarta, små och nästan otydliga. Hufvudet och halsen äro ofvan rostgula, med svarta längdfläckar; ryggen, skuldrorna och vingarna äro fläckiga af svart, rostgult och hvitt, handpennorna rostfärgade, utåt med svartbruna tvärband. Undre delarna äro ljust rostgula, med svarta längdstreck på bröstet och magen; stjerten har rostfärgade och bruna tvärband samt hvit spets, och kroppslängden stiger till 33 cm. Jordugglan vistas hälst på slätter, på lågland mark eller nära vatten. Hon häckar allmänt i Sveriges nordligare, sparsamt i dess sydligare delar. Under flyttningarna håller hon sig om dagen vanligtvis på marken. Hon förtär en betydlig mängd fjällmöss och andra råttarter. -- Hornugglan l. Skogsufven, O. albicollis, har ögonkretsarna grå, vid ögat svarta, framtill hvita, baktill spräckliga af rostfärg samt omgifna med täta, af hvitgult och brunt spräckliga fjädrar. Iris är gul, örontofsarna svarta, i inre kanten hvita, i den yttre rostgula, stora och tydliga; öfre kroppsdelarna äro fint spräckliga af brunt, rostgult och grått samt försedda med smala, bruna spolfläckar. Skuldrorna och vingtäckarna hafva hvita fläckar; handpennorna äro rostfärgade, utåt med svartbruna tvärband; undre delarna äro rostgula, med bruna, vattrade längdfläckar på bröstet och magen. Stjerten är försedd med rostfärgade och bruna tvärband äfvensom hvit spets; kroppslängden stiger till 34,5 cm. Hornugglan häckar tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige, i täta skogar; om vintern begifver hon sig ut på öppnare ställen. Hennes föda består af råttor och möss af allahanda slag. C. R. S. Hornugglan. Se Hornufslägtet.