gesammtkunstwerk vom standpunkte der formalen ästhetik (1877) samt Die lehre von den musikalischen klängen (1879). Sistnämnda intressanta skrift anknyter sig till den nyaste naturvetenskapliga skolan af harmoniker (Helmholtz, v. Oettingen, Riemann) och ger en lika enkel som förståndig förklaring af harmonilärans problem. A. L. Hostrup, Jens Kristian, dansk skald, född i Köpenhamn d. 20 Maj 1818, blef 1837 student och skref för "studenterforeningens" gillen sina första lyriska dikter, till största delen dryckessånger och skämtsamma visor. För samma förenings dramatiska föreställningar skref han sina första vådeviller eller, såsom han sjelf sedermera kallat dem, "sangspil": Den tredje (1840; "Den tredje", öfvers. af K. Almlöf, 1856), Den gamle elsker (1842), Gjenboerne (1844; fri bearb., under titeln "Lyckans galoscher", 1852), Intriguerne (1845) och En spurv i tranedans (1846; "Sparfven ibland tranor", 1852, "Armringen", bearbetning af F. Hedberg, 1854). H:s visor sjöngos snart öfver hela landet, och från 1847 funno flere af "studentkomedierna" vägen till den kungliga scenen. Under krigsåren skref han de muntra sångspelen Familietvist eller Det märkvärdige år (1848) och Soldaterlöjer (1849; "Soldatputs", 1852, "Ett skämt eller Flickan och soldaten", med kupl. af F. Hedberg, 1853). Grundtonen i alla dessa stycken är ett harmlöst skämt, försatt med ett starkt romantiskt element, samt framträder originellast och saftigast i "Gjenboerne", obestridligen H:s bästa arbete. Dock kan skämtet någon gång äfven blifva satiriskt riktadt mot ett eller annat tidslyte; särskildt gisslas den snobbiga penningearistokratien på ett lustigt och ganska skarpt sätt i "En spurv i tranedans". H. har emellertid sökt träffa djupare. Hans första försök, lustspelet Ästhetisk sands (1849), hvari han sökte blotta det högmod, som sätter estetisk bildning öfver sedligt värde, blef emellertid ej drabbande. Af vida större betydelse är sångspelet Äfventyr på foderejsen (1850; "Äfventyr på en fotresa", bearb, af J. Jolin, 1851), hvilket stycke, ehuru icke fritt från sentimentalitet, ännu behåller publikens gunst, under det att deremot det moraliserande skådespelet Tordenvejr (1850) aldrig lyckats tillvinna sig densamma. I Mäster og lärling (1852) äro romantik och satir, den senare mot den dåliga, demagogiska pressen, djerfvare och rikare blandade än i något annat af H:s stycken. Sedan H. gjort en resa i Norge och lärt känna Asbjörnsens "Huldreäventyr", skref han (1853) den vackra musikaliska idyllen En nat mellem fjäldene ("En natt bland fjällen", 1858). I Dröm og dåd (1854), ett skådespel på vers, som till byggnad och stil delvis erinrar om Shakspeares lustspel, återupptog han på ett hyper-romantiskt sätt den gamla Aladdinstypen; och i sångspelet Feriegästerne (1855) angrep han den lärda inbilskheten, men träffade endast helt ytligt sitt mål. Redan 1844 hade H. tagit teologisk ämbetsexamen, och 1855 blef han prest i Silkeborg, hvarifrån han 1862 förflyttades till Frederiksborg, der han verkade som en mycket omtyckt predikant -- en samling af hans predikningar är utgifven --, tills han 1882 på grund af sjuklighet tog afsked. Under denna tid utgaf han Viser og vers (senaste uppl. 1872). Som teolog och prest slöt H. sig nära till den grundtvigska riktningen, äfven sedan den politiska grundtvigianismen så godt som smultit tillsammans med den kristendomsfientliga radikalismen, hvilken inom literaturen framträdt i den sedan 1872 blomstrande s. k. realistiska poesien. Derigenom har H. på senaste tiden lockats att skrifva för teatern, nämligen det realistiska äktenskapsdramat Eva (1881; uppf. i Stockholm s. å.), som, oaktadt en ypperlig dialog och en vacker grundstämning, till följd af den mycket svaga karaktersteckningen knappt kan häfda sin plats vid sidan af H:s glada ungdomsarbeten. C. R. Hotagen. 1. Kapellförsamling i Jämtlands län, Lits tingslag. 665 innev. (1881). Församlingen hörer till Föllinge pastorat, Hernösands stift, Jämtlands norra kontrakt. -- 2. Lappförsamling i Jämtlands län. 168 innev. (1881). Församlingen, som icke bildar någon kommun eller del deraf, hörer till samma pastorat som den föregående. Hotchisskanon. Se Kulspruta, Hôtel [åtell], Fr. (af Lat. hospitalis, gästvänlig). Se Hotell. -- Hôtel de ville [-dö vill], Fr., "stadshus", rådhus. -- Hôtel Dieu [-djö], stort hospital och sjukhus i Paris. Hotell (Fr. hôtel, se d. o.), af en hög statsämbetsman eller en rik och förnäm familj bebodd byggnad i stad (t. ex. ministerhotell); (stort) värdshus; hus, som innehåller möblerade rum för resande (Fr. hôtel garni). Hothamisland. Se Ferdinandea. Hother kallas Balders baneman i den af Saxo Grammaticus framställda Balderssagan, och han motsvarar således norröna mytologiens Had (Isl. Höðr). Enligt Saxo var Hother dock icke en blind gud, utan en fager och i alla idrotter väl förfaren konungason, som vunnit sin fostersysters, Nannas, kärlek. H. fick dock snart en farlig medtäflare i halfguden Balder. Efter ett par drabbningar mellan dem och deras härar träffade H. en gång Balder helt allena och nedstack honom med svärdet Miming, det enda vapen, hvarmed Balder kunde såras. Oden aflade sedan med den ruthenske konungens dotter Rind en son, som skulle hämnas Balders dråp. Denne son heter Bo enligt Saxo och motsvarar eddornas Våle. Bo bekrigade H., som stupade i slaget, men Bo blef sjelf dödligt sårad och dog dagen derefter. -- Saxos berättelse afviker, såsom man finner, högst väsentligt från eddornas skildring af Balders död och dermed sammanhängande händelser. Th. W. Hotho, Heinrich Gustav, tysk konsthistoriker, f. 1802, d. 1873 i Berlin såsom direktör för det k. museets kopparstickssamling. Hans förnämsta arbeten äro Geschichte der deutschen und niederländischen malerei (1840--43), Die malerschule Huberts van Eyck (1855--58; ofullb.), Die meisterwerke der malerei vom ende des 3 bis anfang des 18 jahrhunderts in photo- und photolithographischen nachbildungen (börjadt 1865; ofullb.) och Geschichte der christlichen malerei (1867--72; ofullb.). H. utgaf