äfven Hegels "Vorlesungen über die aesthetik" (2:dra uppl. 1842--43). Hotman [åtmang], François, fransk rättslärd, f. 1524 i Paris, öfvergick 1547 till protestantismen och var först lärare i vitterhet och historia i Lausanne, sedermera i juridik i Strassburg. 1560 tog han anställning hos Anton af Navarra och utförde flere grannlaga uppdrag från hugenottcheferna till tyska furstar. 1563 blef han professor i juridik i Valence och 1567 i Bourges. Hans lärjungar der räddade honom från att falla ett offer för katolikernas fanatism efter Bartolomeinatten (1572). H. flyttade derefter till Genève och 1579 till Basel, hvarest han dog 1590. De förnämsta af hans skrifter äro Franco-Gallia (1573), i hvilket han påstår, att Frankrike var en val-, icke en arfmonarki, och Papae Sixti V fulmen brutum in Henricum regem Navarrae (1586), en satir öfver påfven Sixtus V:s bannlysningsbulla mot Henrik IV. Hot Springs ("varma källor"), postby och badort i nordamerikanska staten Arkansas, vid en biflod till Washita river. 5,179 innev. (1880). Orten har omkr. 60 varma källor (34°--65° C.), hvilka gifva omkr. 2,250 hl. vatten dagligen. Antalet kurgäster är omkr. 20,000 årligen. Hotspur [håttspör], Henry. Se Northumberland, engelsk grefve- och hertigtitel. Hottentotter, den numera allmänt antagna namnformen för den inhemska folkstam, som vid tiden för Kapkoloniens grundläggande (1652) innehade största delen af Afrika söder om Oranjeflodens hela lopp, och som sjelf kallar sig khoi-khoin ("mennisko-menniskor", nom. pl. af khoi-p, "menniska"), men af de omgifvande Bantufolken (kafrer) benämnes ama-!eja l. ama-lau ("leja- l. lau-folket"). Khoi-khoin, hvilka jämte papua bilda en särskild ras, den tofvigt ullhåriga enligt Fr. Müllers indelning, omfatta egentliga khoi-khoin (hottentotter) och san ("ur-innevånare", buschmän). Enligt egna traditioner skola khoi-khoin förr varit bosatta i östra hälften af Syd-Afrika, men derifrån undanträngts först mot söder af kafrerna, sedan utmed vestra kusten åter åt norden af européerna. Hottentotterna indelas numera i tre tydligt skilda grupper: koloniala (i Kapkolonien bosatta) hottentotter, !kora och nama. De förstnämnde -- hvilka i Syd-Afrika alltid åsyftas med namnet hottentotter, då de bägge senare, ehuru af alldeles samma ras, alltid gå under sina ursprungliga namn -- hafva fullkomligt förlorat sin nationalitet och utgöra bastarder af ursprungliga hottentotter samt européer och indiska eller afrikanska negerslafvar. De tala en med alla möjliga främmande element uppblandad holländska och söka att i seder och klädedrägt alltmera likna de sedan flere generationer fullkomligt acklimatiserade européerna. Af de många stammar, hvilka de äldsta och vigtigaste källorna uppräkna, fortlefver ännu blott !gri-stammen, visserligen starkt uppblandad, men nationelt oberoende, i det norr om Oranjes mellersta lopp belägna Griqua-landet, (-qua, riktigare -gu-a, är pluraländelse i accus.; nom. plur. -gu). Något renare flyter hottentottblodet hos !kora, vanligen kallade !korana, hvilka förekomma spridda bland de koloniala hottentotterna och äro på väg att äfvenledes förlora sin nationalitet. Den enda återstående representanten af den äkta hottentott-rasen äro nama, vanligen, men olämpligt, kallade nama-qua, bosatta dels i det s. k. "Lilla Namalandet", s. om Oranjes mynning, dels såsom sjelfständig stam i det norr derom belägna "Stora Namalandet", utmed vestra kusten mellan Oranje- och Suakopfloderna. -- Om hottentotternas antropologiska och etnografiska förhållanden lemnas underrättelse af bl. a. svenskarna Sparrman och Anderson samt framförallt af Fritsch ("Die eingeborenen Süd-Afrikas", 1872). Kraniebildningen är dolikocefal, bakhufvudet starkt utveckladt, pannan liten, men hvälfd och framskjutande, ögonen små och djupt liggande, kindknotorna starkt framspringande, näsroten mycket bred samt näsans hela mellandel abnormt låg och afplattad. Det grofva håret växer i tofviga flockar; skägg och annan hårbeklädnad saknas nästan helt och hållet. Hudfärgen är smutsigt gulbrun, kroppslängden under europeisk medelstorlek, extremiteterna smala och spinkiga, men bålen, särskildt bäckentrakten, starkt utvecklad med den abnorma hypertrofi af bakdelen (i synnerhet hos qvinnor), som fått namn af steatopygi. En annan abnormitet hos den hottentottiska qvinnan, det beryktade "hottentott-skörtet", består i en 12--18 cm. lång, fliklikt nedhängande förlängning af labia minora. Numera bära alla hottentotter, t. o. m. nama, oftast en ylleskjorta och stundom skinnbyxor af europeisk tillverkning. Äfven de inhemska vapnen, hassagaj, båge och oxhudssköld, börja lemna rum för europeiska. Hottentotternas hyddor, hvilka uppföras rundt omkring en öppen plats och då bilda en !as (Holl. kraal), bestå af hudar eller mattor, spända öfver en halfsferisk ställning af trädgrenar (3--3,5 m. i diameter, 1,2 m. i höjd). Hottentotterna lefva till största delen af boskapsskötsel, buschmännen deremot af jagt. Deras religiösa föreställningar äro få och orediga. De religiösa bruken synas hufvudsakligen inskränka sig till dyrkan af de aflidnes andar. Det hottentottiska språket är ännu till sin byggnad allenastående. (Lepsius' påstående om dess sammanhang med hamitiska språk har visat sig ohållbart.) Framförallt karakteriseras det af s. k. "tungsmällar", "smackljud". (Holländarna, i hvilkas öron språket lät som en ständig upprepning af stafvelserna hott och tott, gåfvo hela folkstammen namnet hot-en-tot, d. v. s. "hott och tott"). I motsats till alla andra språks konsonanter, hvilka äro exspirationsljud, bildas smackljuden genom tungans ansättning mot olika ställen i gommen under inandning. Fyra sådana ljud finnas: ett dentalt (|), ett dentipalatalt (≠), ett mediopalatalt (!) och ett lateralt (||), hvilka alla kunna förekomma endast i ordets början framför vokal eller mediopalatal (k- och g-ljud). Dessutom eger hottentottiskan våra vanliga konsonanter (utom f och l) jämte några särskilda aspirator och frikativor. En annan karakteristisk egenhet inom ljudläran, hvari språket öfverensstämmer med kinesiskan, är att samma ord erhåller tre olika