förekommas helt enkelt genom omsorgsfull tvättning eller borstning af huden med kalitvål. R. T-dt. Hudmuskler, sådana muskler, som helt och hållet eller delvis äro fästa vid huden och åstadkomma rörelser i denna. Af det förra slaget finnas hos menniskan otaliga små, af glatta muskelceller bestående muskler, hvilka tillhöra dermis (se Hud) och vanligen förekomma i hårens granskap; de åstadkomma vid sina ofrivilliga sammandragningar (t. ex. till följd af köld) den egendomliga knottrighet, som fått benämningen "gåshud". Det senare, viljan underkastade slaget af muskler omfattar dels rynkmuskler (sphincteres), som ligga kring och sammansnörpa hudöppningar, dels och företrädesvis de s. k. mimiska musklerna (se Ansigte). Äfven dessa viljan underkastade muskler kunna uteslutande tillhöra huden, men de flesta hafva, åtminstone delvis, sitt ursprung från ben. G. v. D. Hudporer, en folkbenämning på de små prickar, som man der och hvar med blotta ögat kan se på huden, och hvilka förmodas vara hål på och igenom huden samt bilda fria kommunikationer mellan luften och under huden befintliga delar. Huden tänkes dervid såsom ett fint såll, och man anser högst angeläget att hålla dessa porer öppna. Hudporer i denna mening finnas emellertid icke. Det man ser är mynningarna af de i huden belägna, inåt fullständigt slutna svett- och talgkörtlarna. Äro prickarna mörka, såsom fallet t. ex. ofta är på näsan, tillhöra de vanligen talgkörtlarna, i hvilkas afsöndring dam fastnat (se Hudmaskar). Oaktadt således den gängse föreställningen om hudporer är falsk, är det dock vigtigt att genom renlighet hålla dessa körtelmynningar öppna. G. v. D. Hudrespiration (af Lat. respiratio, andning, utdunstning), fysiol. Hvarhälst blodet under sitt omlopp i kroppen kommer i närheten af den yttre luften eller lufthaltigt vatten, sker ett utbyte emellan blodet och det omgifvande mediets gaser sålunda, att kolsyra afgifves och syre upptages af blodet. Hos menniskan och de öfriga däggdjuren eger detta gasutbyte rum hufvudsakligen genom lungorna; hos lägre djur spelar deremot andningen genom hud och tarm en mycket stor rol. Så t. ex. kunna grodor, från hvilka lungorna borttagits, fortfara att lefva, om blott den yttre temperaturen icke stiger utöfver +12° C. De högre ryggradsdjuren kunna deremot icke lefva under sådana förhållanden; hos dem utgör också den genom huden afskilda kolsyremängden endast en obetydlighet (0,35--1,7 % hos hund, kanin, höns) i jämförelse med den genom lungorna bortgångna kolsyran. Dess mängd är beroende af flere olika omständigheter; den stegras bl. a. genom muskelarbete, genom högre yttre temperatur och genom alla slags inverkningar, som draga blodet till huden. Hos menniskan stiger den under 24 timmar genom huden afskilda kolsyran till omkr. 4 gr.; den samtidigt upptagna syrevolymen är antagligen lägre. R. T-dt. Hudretningsmedel, Rubefacientia, med., kallas de medel, hvilka, använda å huden, framkalla rodnad i denna genom att, medelst inverkan å de vasomotoriska nerverna (se d. o.), förslappa hårrörskärlen i läderhuden och sålunda föranleda ett ökadt blodtillopp till det ställe, der det hudretande eller hudrodnad framkallande medlet nyttjats. De vanligaste hudretningsmedel äro terpentin, senapssprit och senapsdeg. En uppvärmd torr yllelapp genomdränkes med terpentin eller senapssprit och lägges öfver det ställe af huden, der man önskar framkalla en retning, samt får qvarligga, tills svedan icke längre kan uthärdas eller huden blifvit högröd. En sådan starkare hudretning kan verka afledande från underliggande inre organ, hvarför dessa medel ofta med fördel användas mot "håll och styng", d. v. s. antingen muskelreumatism i bröstkorgens väggar eller möjligen börjande inflammation i endera lungsäcken eller lungan; vidare mot akuta mag- och tarmkatarrer (kräkningar och diarré) o. s. v. Vill man, såsom nödigt är hos barn, hvilkas hud är ömtåligare, mildra verkan af ofvannämnda hudretningsmedel, så blandas terpentinet med matolja (lika delar), eller dränkes yllelappen först i matolja, hvarefter terpentinet eller senapsspriten stänkes på densamma. Alla flyktiga oljor äro mer eller mindre hudretande. Åtskilliga harts- och gummihartssorter, t. ex. prustkåda, samt, i mer och mindre grad, af dem beredda plåster eller salvor äro skarpt hudretande. O. T. S. Hudsjukdomar finnas af många slag. Redan engelsmannen Villan sökte i 18:de årh. ordna dem i ett system, grundadt på hudutslagets grundform, i makulösa, papulösa, vesikulösa, pustulösa utslag m. m. Ett mera naturligt, på patologisk-anatomisk grund hvilande och ännu i allmänhet herskande system infördes på 1840-talet af den ryktbare dermatologen F. Hebra (d. 1880) i Wien. Men många hafva dock på senare åren funnit äfven detta otillfredsställande och skapat andra system. Hudens olika delar (se Hud) kunna hvar för sig eller i de mest olika kombinationer i större eller mindre utsträckning blifva på mångfaldigt sätt angripna. Öfverhuden kan afskafvas (excoriation, hudlöshet) eller förtjockas, än öfver en stor yta, bildande liksom fiskfjäll (ichtyosis), än i små knölar (liktornar), eller skiljas från underhuden genom blodvatten och upplyftas i små blåsor (sudamina, herpes m. m). De ytliga kärlen i underhuden kunna utvidgas af kongestion och inflammation, som gifva anledning till röda fläckar (roseola, rash) eller stora röda ytor (erythem), såsom vid förfrysning och förbränning, ros (erysipelas) m. m. Kärlen kunna brista eller utan bristning genomsläppa blod och blodfärgämne i fläckar (petechier). Talgkörtlar kunna tilltäppas, så att hudmaskar och finnar uppstå. Huden kan inflammeras på en inskränkt fläck, bildande varbölder, spikbölder, karbunklar. Genom hämmadt afflöde i lymfbanorna och bindväfsnybildning kunna stora hudpartier, särdeles på nedre extremiterna, förvandlas till tjocka, knöliga massor liknande elefanthud (elephantiasis arabum). Genom utträdande af blodserum uppstår en svullen, blek, degig hud, hudvattusot (hudödem). Huden kan