Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hyllning - Hyllos - Hylning - Hylobates - Hylobatidæ - Hylozoism - Hylsa - Hylst - 1. Hyltéen (Hylten), Anders von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Bajern, Würtemberg m. fl.) besvärjes högtidligen
tro- och huldhetsförbindelsen gent emot en ny regent
af alla statsborgare, som uppnått viss ålder; i
andra åter (t. ex. England) aflägges hyllningsed af
folkrepresentationens medlemmar. Hyllningen skall i
allmänhet föregås af den nye regentens besvärjande af
författningen. - Hvad Sverige angår, mottog konungen
af ålder folkets hyllning i de olika landskapen på sin
eriksgata (se d. o.), och äfven sedan denna förlorat
sin betydelse, skulle hans ed besvaras af folkets
tro- och huldhetsed (M. E. L. L. Kg. B. 5). Detta
afläggande af tro- och huldhetsed till en ny
konung har sedermera bibehållits, och denna hyllning
har inledts af ständerna å folkets vägnar. Att
hyllningseden ansågs betydelsefull framgår deraf
att folket eller dess representanter under vissa
omständigheter förbehöllo sig att rättsligen
betraktas såsom lösta från eden (Kalmar recess 1483
§ 9, Fredrik I:s konungaförsäkran 1720). Äfven nu
gällande Successions-ordning talar i ingressen derom
att Karl Johan skulle efter Karl XIII:s död till
Sveriges konung krönas och hyllas, men grundlagarna
hafva icke något uttryckligt påbud om afläggande af
tro- och huldhetsed vid regentombyte. Emellertid
plägar den svenske konungen vid tillträdet till
regeringen personligen emottaga sådan ed af de
kungliga prinsarna, statsrådets ledamöter och
andra tillstädesvarande ämbetsmän. Andra manliga
statsborgare aflägga samma ed inför de myndigheter,
som erhållit den nye konungens uppdrag att densamma
mottaga. Formulär för denna ed är utfärdadt den 29
Juni 1866. Tro- och huldhetsed aflades förr jämväl
vid inträde i statens tjenst, men detta edgående
har numera inskränkts. K. H. B.
Hyllos, Grek. hjeltes., äldste sonen af Herakles
och Deianeira samt mytisk stamfader för hylléerna,
en af de tre grenar (de båda öfriga hette "dymaner"
och "pamfyler"), i hvilka den doriska stammen af ålder
var delad, och i inskränktare mening för heraklidernas
till denna gren hörande fursteslägt. Efter Herakles’
död flydde H. och hans bröder undan Evrysthevs’
förföljelser och sökte skydd först i Athen hos
Thesevs, derefter i Tessalien, der den doriske
konungen Aigimios åt dem afträdde en tredjedel af
sitt land. Med understöd dels af athenare, dels
af dorer företog H. upprepade gånger härnadståg
till Peloponnesos för att återvinna detta land,
på hvilket han och hans bröder gjorde anspråk såsom
sitt fädernearf. Under ett af dessa fälttåg dödade
han Eurystheus, under ett annat stupade han sjelf
i tvekamp med den arkadiske konungen Echemos. Den
föregifna frändskapen med H. och herakliderna hade
för dorerna betydelsen att rättfärdiga eröfringen
af Peloponnesos, hvilket enligt sagan utförts under
ledning af H:s sonsöner: Temenos, Kresfontes och
Aristodemos, från hvilken sistnämnde Spartas båda
konungahus ledde sina anor. A. M. A.
Hylning, i orgeln det obehöriga fortklingandet af
en ton, beroende på att kancellventilen icke sluter
till. Orsakerna kunna vara mångahanda och ligga på
olika ställen i mekaniken alltifrån tangenterna ända
till ventilerna. A. L.
Hylobates. Se Gibbonerna.
Hylobatidae. Se Gibbonerna.
Hylozoism (af Grek. hyle, ämne, materia, och zoos,
lefvande), filos., den inom den Joniska skolan
förefintliga riktning, som fattade det kroppsliga
urämnet såsom omedelbart lefvande och betraktade det
som en sjelfständigt verkande eller rörande kraft
(hvaremot den motsatta riktningen: den mekaniska,
föreställer sig detsamma såsom påverkadt af en för
urämnet sjelf mer eller mindre främmande sådan). Ur
det så fattade urämnet skall verlden hafva uppkommit
genom dess qvalitativa förändring, d. v. s. ej endast
genom dess söndring och sammansättning eller dyl.,
utan genom dess öfvergång i något till sin art och
sitt väsende annat, än hvad det sjelf är. - Huru
otillfredsställande ett sådant betraktelsesätt,
enligt hvilket det absoluta skulle upphöra att vara
hvad det ursprungligen varit och öfvergå till något
annat än detta, än måste förefalla den mer utbildade
reflexionen, så har likväl denna vid sjelfva början
till filosofiens historia oss mötande åsigt, såsom ett
första försök att på begreppsmässigt sätt förklara
verlden, sitt historiska berättigande. Man varsnar
här ännu icke den dualism emellan kraft och materia,
med hvilken all materialism förgäfves kämpar, och
såsom ett, visserligen alldeles misslyckadt, försök
att undvika denna har hylozoismen ett visst
berättigande äfven emot högre former af materialistisk
verldsåskådning. De vigtigaste representanterna
för riktningen voro Thales, Anaxagoras,
Herakleitos och Diogenes från Apollonia.
L. H. Å.
Hylsa, bot., är i botaniska handböcker den
vanliga benämningen på en stjelken omgifvande
bladslida, hvars tillhörande bladskifva icke blifvit
utvecklad. Dylika hylsor finnas t. ex. hos medlemmar
af nat. fam. Hydrocharideae. Hylsa och hylsefrukt
tagas någon gång såsom lika med fröhylsa (se d. o.).
O. T. S.
Hylst, mek., den grofva jernring eller ögla,
som fastkilas på bakre änden af skaftet till en
vattenhammare, och som genom sina åt ömse sidor
utgående armar förmedlar hammarens rörelse. Vid
stångjernshammare är den ena armen lång och den
andra kort; vid stjerthammare äro båda armarna lika
långa. De vid ändarna tillspetsade armarna inpassas
i motsvarande fördjupningar i de i hammarstolarna
fästa lagren, de s. k. hylstbössorna. Se Hammare 1
och Hammarställning. C. A. D.
1. Hyltéen (Hylten), Anders von (hans fader skref
sig Hylthén), ämbetsman och politiker, född i
Stockholm 1669, blef 1691 notarie i Svea hofrätt, 1693
riddarhusfiskal, 1704 Stockholms stads sekreterare
och 1705 dess justitieborgmästare. I sistnämnda
egenskap var han borgareståndets sjelfskrifne talman
såväl vid utskottsmötet 1710 som vid riksdagarna
1713-14 och 1719. H. var en af de män, som, missnöjda
med enväldet och dess följder, redan tidigt yrkade på
fred och uppgjorde planen för ett nytt statsskick. Så
t. ex. var det han, som vid riksdagen 1714 formligen
väckte förslag att Sverige skulle lemna Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
