Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och var ärkebiskop af Toul, då han 1049 valdes
till påfve på ett kyrkomöte i Worms, till stor del
genom sin frände kejsar Henrik III:s inflytande. Han
utmärkte sig för sitt nit om lärans och det kyrkliga
lifvets renhet, i det han bekämpade simonien och
presternas äktenskap. I strid mot normanderna blef
han vid Benevento tillfångatagen (1053), men lösgafs,
sedan han bekräftat dem i deras rätt till nedre
Italien. L. dog 1054 och blef kanoniserad. – 10. Leo
X, f. i Florens d. 11 Dec. 1475, hette egentligen
Giovanni de’ Medici och var andre son af Lorenzo de’
Medici. Redan vid 17 års ålder (1492) blef L. kardinal
och påflig legat i Toscana. Emedan han motsatte sig
Alexander VI:s val till påfve, måste han s. å. lemna
Rom, och då hans familj 1495 fördrefs från Florens,
sökte han en tillflykt i Bologna; sedermera begaf han
sig på resor till Tyskland och Frankrike, hvarefter
han en längre tid uppehöll sig i Rom, egnande sig åt
literatur och konst. Af påfven Julius II utnämndes
han 1511 till legat i Bologna och ställdes i spetsen
för den påfliga kontingenten af deri "heliga ligans"
här mot fransmännen, men blef af dem tillfångatagen
vid Ravenna (1512). Det lyckades honom dock att
undkomma till Florens, der mediceerna 1512 återkommit
till makten, och i Mars 1513 valdes han till
påfve. Såsom regent åstadkom L. många förbättringar i
den inre förvaltningen, hvilka gjorde hans styrelse
omtyckt af folket, men han hade sin blick ännu mer
riktad på den yttre politiken; hans mål var dels
att utvidga kyrkostaten och öka dess makt, dels att
höja mediceernas furstemakt i mellersta och öfre
Italien. De främmande makter, som gjorde anspråk
på herraväldet i Italien, sökte han hålla i
jämvigt. Med diplomatisk skicklighet förmådde han 1515
Frans I af Frankrike att sluta ett konkordat, hvilket
ökade det påfliga inflytandet inom den gallikanska
kyrkan. Några år derefter, 1521, slöt han förbund med
kejsaren mot Frankrike med syfte att återinsätta huset
Sforza i Milano. Med tillhjelp af en besoldad här af
schweizare intogos och införlifvades med Kyrkostaten
Parma och Piacenza, hvarjämte Milano och hertigens
af Ferrara område besattes af de förbundne. Midt
under sina framgångar afled L. plötsligt i Rom d. 1
Dec. 1521. Mest minnesvärd blef L. genom sin nitiska
befordran af vetenskapen (bl. a. återupprättade
han Roms universitet), literaturen och i synnerhet
konsten. På den sistnämndas område är hans namn
förbundet med dess mest berömda utöfvares – en
Michel Angelos, en Rafaels –, och ett varaktigt
minnesmärke af hans tidehvarf är den under hans
regering fullbordade S. Peterskyrkan i Rom. Detta
storartade företag står i ett visst sammanhang med
den verldshistoriska tilldragelse, reformationen,
vid hvilken L:s minne inom den protestantiska verlden
hufvudsakligen är fäst. Anskaffandet af de ofantliga
summor, som behöfdes i synnerhet för nämnda storartade
byggnadsföretag, gaf nämligen anledning till det
upprörande aflatskrämeriet och derigenom stöten till
den kyrkliga rörelsen. Den fint bildade
man dennen, mera hängifven konsten än religionen,
betraktade i början med ett föraktligt löje den
upplågande kyrkostriden, i hvilken han såg endast
en vanlig munkträta, och först 1520 förmåddes han
att slunga bannlysningen mot Luther. – 11. Leo XI,
f. 1535, hette egentligen Alessandro de’ Medici och
var ärkebiskop af Florens, då han den 1 April 1605
valdes till påfve. Han afled redan d. 27 April s. å. –
12. Leo XII, f. 1760, hette egentligen Annibale
della Genga. Han blef 1793 ärkebiskop af Tyrus,
1794 nuntius i Tyskland, 1807 och 1814 i Frankrike
samt 1816 kardinal. Den 28 Sept. 1823 valdes han till
påfve. Han fördömde frimureriet och bibelsällskapen
(i bullan vid sin tronbestigning), återgaf
jesuiterna deras kollegium i Rom (1824), men var för
öfrigt en duglig regent, som införde ändamålsenliga
reformer i förvaltning och rättskipning, äfvensom i
uppfostringsväsendet. Död d. 10 Febr. 1829. – 13. Leo
XIII föddes d. 2 Mars 1810 i Carpineto i Kyrkostaten
och heter egentligen Vincenzo Gioacchino, af den
grefliga ätten Pecci. Han fick sin första utbildning
i jesuitkollegiet i Viterbo och studerade derefter
vid det äfven af jesuiter ledda Collegio romano i
Rom i synnerhet kemi och fysik, i hvilka ämnen han
1828 vann första priset. Han kastade sig derefter på
teologien, blef 1831 teol. doktor, studerade sedan vid
Roms universitet juridik och blef 1837 juris utriusque
doktor. Sedan han samma år prestvigts, trädde han i
tjenst hos påfven Gregorius XVI, hvars förtroende
han vann i hög grad. 1843 utnämndes han till biskop
(in partibus) i Damiette och sändes s. å. såsom
nuntie till Belgien, der han stannade i tre år. 1846
utnämndes han till ärkebiskop af Perugia och blef
1853 kardinalprest. Såväl den kyrkliga som den civila
förvaltningen inom sitt stift skötte han förträffligt,
han gjorde slut på röfvareväsendet derinom och
kunde bibehålla det goda förståndet med italienska
regeringen. 1877 blef L. "camerlengo", och det ålåg
honom i denna egenskap att anordna valkonklaven efter
Pius IX:s död. Efter 36 timmars sammanträde blef
L. vid tredje omröstningen d. 20 Febr. 1878 utsedd
till Pius’ efterträdare och kröntes d. 3 Mars s. å. –
L. öfverträffar vida sin företrädare såväl i allmän
och särskildt teologisk bildning som i förmågan att
skickligt begagna sig af omständigheterna. En tid
mottog man på god tro hans försäkringar att fred och
enighet med andra samfundsmakter voro hans enda mål
och att han var fjärran från all hersklystnad. Men
såväl hans förhållande till främmande regeringar som
hans rundskrifvelser visa, att han icke uppgifvit ett
enda af den påfliga absolutismens anspråk. Han har
t. ex. icke ingått någon försoning med Preussen efter
den brytning, som framkallades genom de s. k.
majlagarna af 1873, han afbröt (1880) de diplomatiska
förbindelserna med Belgien, derför att uppsigten
öfver folkskolorna i detta land 1878 undandrogs
presterskapet, och han har flere gånger fördömt
1880 års s. k. marsdekret i Frankrike, genom hvilka
jesuiterna utvisades och alla ej erkända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
