Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minerva ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och folk, och bekänna sig numera till
den grekisk-ortodoxa kyrkan. Deras språk,
mingreliska, bildar, med georgiskan, lasiskan
(se Laser) och suanskan en särskild språkfamilj,
som har några få morfologiska drag gemensamma med
den nordkaukasiska språkfamiljen (tsjerkessiska,
avariska, tsjetsjensiska m. fl.), men för öfrigt är
fullkomligt sjelfständig och isolerad från hvarje
annan språkstam. Denna sydkaukasiska språkfamilj
karakteriseras i fonetiskt hänseende af rikedom på
konsonanter och förkärlek för hårda konsonanthopningar
(chns-, phsth- o. dyl.) samt i formelt afseende
af en rikt och egendomligt utvecklad nominal-
och verbalflexion, men öfverträffas dock i bägge
afseendena af den nordkaukasiska språkstammen. Mycket
nära befryndade, bilda georgiskan, mingreliskan
och lasiskan en grupp, hvaremot suanskan intager en
något olika ställning. – Jfr F. Müller: »Grundriss
der sprachwissenschaft» (3:dje bandet, 1885).
H. A.
Minho [mi’njå]. 1. (Sp. Miño, Lat. Baetis och Minius),
en af Pyreneiska halföns hufvudfloder, upprinner på
nordöstra Galiciens berg, har först sydvestligt,
derefter ett nästan sydligt och nedanför Orense
åter sydvestligt lopp samt faller ut vid Caminha
i Atlantiska hafvet. I sin nedre del bildar den
gräns emellan Spanien och Portugal. Ända till
Orense strömmar floden mellan branta stränder
i en smal, af klippor uppfylld bädd. Vid Orense
vidgar sig floddalen. Först vid Salvatierra, 40
km. från mynningen, blifver den farbar med mindre
fartyg. Större fartyg kunna ej passera den vid
mynningen liggande barren. Flodens längd utgör 253
km., dess flodområde 17,000 qvkm. Den enda betydande
bifloden är Sil (från venster), som upprinner på
bergsknuten Peña Rubia i Kantabriska bergen samt
är längre och vattenrikare än hufvudfloden. –
2. (Fullständigt Entre Douro e Minho.) Provins i
Portugal, nordvestligaste delen af konungariket,
gränsar i n. till Galicien (Spanien), i ö. till
prov. Traz os Montes, i s. till prov. Beira och i
v. till Atlantiska hafvet. Areal 7,213 qvkm. Omkr. 1
mill. innev. Provinsen ligger, såsom namnet antyder,
mellan floderna Douro och Minho. Den genomdrages
af kustfloderna Limia, Cavado och Ave samt Douros
biflod Tamega. Prov. är den folkrikaste och bäst
odlade i konungariket, ehuru den är bergig och
af naturen ej synnerligen bördig. Den producerar
i synnerhet majs, råg och grönsaker samt vin och
kastanjer. Mycket boskap uppfödes och exporteras till
England. Prov. delas i distrikten Porto, Braga och
Vianna do Castello. Dess hufvudstad var Braga.
Miniator, Lat., miniaturmålare. Se nästa art.
Miniatur, miniaturmålning (Fr. miniature, af
Lat. minium, mönja, röd färg) betecknar egentligen
en med »minium» utförd målning eller teckning. Det
var sedan långt förflutna tider, men i synnerhet
under medeltiden, brukligt att pryda de handskrifna
böckerna med röda begynnelsebokstäfver; stundom
utfördes första raden å en sida eller i ett kapitel
i rödt (jfr Rubrik), ja hela sidan infattades med röda
ränder (ursprunget till de sedan så omtyckta
randteckningarna), och förklarande bilder, utförda
i rödt och svart, insattes på lämpliga, ställen i
texten. Ett sådant slags manuskriptprydnad kallades
miniatura; skrifvåren eller konstnären, som utförde
den, benämndes miniator l. miniaturista. Namnet
bibehölls, äfven sedan det enkla framställningssättet
i två färger hade utbytts mot brokiga, mångfärgade
bilder, rikt förhöjda med guld och silfver. Sedan
de med dylika teckningar prydda handskrifterna
undanträngts af tryckta böcker, illustrerade med
träsnitt, öfverflyttades namnet miniatur på smärre,
i gouache på pergament, tunna elfenbensskifvor,
kartong o. d. utförda målningar (mestadels porträtt),
och det är företrädesvis sådana konstalster, som
nutiden kallar miniaturer. – Genom en visserligen
oriktig, men nära till hands liggande härledning
från Lat. minus (mindre) har ordet miniatur slutligen
kommit att beteckna något, som i allmänhet är utfördt
i mindre format än vanligt, med ett bibegrepp af
det smånätta, sirliga (Fr. en miniature). Man talar
ur denna synpunkt t. ex. om en miniatur-almanack,
ett skåp en miniature o. s. v.
Miniatur- eller manuskriptmålningen, som ingalunda var
okänd för de klassiska folken, nådde under medeltiden
en hög utveckling. Konsten att illustrera böcker med
målade bilder var, liksom all annan lyx, högt skattad
i Östromerska rikets hufvudstad, det praktälskande
Bysans. Den utöfvades der ej endast af andliga
och munkar, utan äfven af yrkesmässigt utbildade
bokhandlare och kalligrafer (skönskrifvare). Denna
bysantinska konst fortlefde, ehuru med ett tynande
lif och ständigt aftagande konstnärlig förmåga, ända
till rikets fall (1453), och dess traditioner spåras
ännu i dag i den ryska helgonbildsfabrikationen. –
Ett högst egendomligt miniaturmåleri blomstrade
ifrån 500-talet på Irland, der kristendom och
fredlig odling under dessa aflägsna och oroliga
tider funnit en fristad. Detta måleri står helt
och hållet på kalligrafisk grund. Sjelfständiga
figurframställningar, afsedda att belysa texten,
förekomma sällan och äro då af en mycket schematisk,
otymplig karakter, snarare skrifna än tecknade. Den
irländska miniaturkonsten går hufvudsakligen ut på
att framställa stora, prydliga initialbokstäfver
och ornamentala randteckningar. I dessa framträder
i all sin egendomlighet den gamla irländska
ornamentiken, med sin blandning af lineära
motiv, af flätverk (»valknutar») och stiliserade
djurbilder, hvilkas lemmar upplösa sig i fina,
invecklade bandslingor. Färgbehandlingen är liflig
och smakfull. Den irländska konsten inverkade
under de närmaste århundradena, på konsten i andra
vesteuropeiska land, så t. ex. på det angelsachsiska,
det merovingiska, det karolingiska och det forntyska
bokmåleriet. Inflytelser af dess ornamentik skönjas
jämväl i nordiska arbeten från den yngre jernåldern,
liksom i de svenska runstenarnas s. k. drakslingor. –
Under det romanska skedet uppblomstrade
miniaturmåleriet kraftigt, framförallt i Tyskland
och der först under kejsarnas af det sachsiska
huset skydd. Bysantinska förebilder voro till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
