Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muridæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
luftrötter uppklättrande buskar, hvars läderartade blad
äro spiralställda och dels handflikiga, dels (närmast
blommorna) hela. Blommorna äro helt små, grönaktiga,
sittande i skaftade flockar, utgående från grenarnas
spetsar. Kronbladen äro likformiga, ståndarna 5, fria
(kl. Pentandria L.. nat. fam. Araliaceae Dum.). Bären
äro klotrunda. I Sverige upp till Södermanland
förekommer, mest i kusttrakterna, klättrande å
berg, stenar och trädstammar den vanliga murgrönan,
H. helix L., som i södra Sverige och på Gotland
emellanåt finnes planterad vid husväggar, hvilka till
sist alldeles öfverklädas af dess ständigt grönskande
refvor. Blomningen eger rum i Sept. och Okt. En annan
art, H. poëtarum L., tillhör sydliga Europa. Murgrönan
afsöndrar ett harts, förr officinelt under namnet
resina hederae. Man känner jämväl flere fossila
murgrönor såväl från Europas som från polartrakternas
tertiära aflagringar. O. T. S.
Muridae. Se Mössdjur.
Muridism (af Arab. murid, »åstundande»;
»lärjunge»; »sökare efter Gud») var namnet på en
stark religiös rörelse, som på 1820-talet uppstod i
Kaukasuslanden. Utgången från den persiska sufismen
(se d. o.), åsyftade den ett fullständigt mystiskt
uppgående i religiösa betraktelser och fordrade,
att alla sociala förhållanden skulle underordnas
det religiösa lifvets kraf, särskildt att de urgamla
feodala institutionerna skulle lemna rum för en allmän
borgerlig jämnlikhet. Under ledning af den fanatiske
profeten Kasi Molla Muhammed antog rörelsen snart en
öfvervägande politisk karakter, som gjorde ryssarnas
utdrifvande till den första religiösa pligten. Sin
höjdpunkt nådde muridismen (1834) med den store
Sjamyl. Efter dennes fall (1859) försvann den snart
under trycket af Rysslands energiska åtgärder. H. A.
Murillo [-ri’ljå], Bartolomé Estebán, Spaniens mest
berömde målare och en af de störste i verlden,
föddes i Sevilla 1617 (han döptes nämligen d. 1
Jan. 1618). Han hade först till lärare Juan del
Castillo, af hvars torra framställning han intet
lärde, men vaknade till insigt om konstens fordringar,
då Pedro de Moya efter van Dycks död återkom till
Sevilla och på grund af den flamske mästarens
inverkan började sprida ett mera vekt och mildt
framställningssätt. M. begaf sig då till Madrid,
der han genom Velasquez’ bemedling fick tillfälle
att studera Tizians, Rubens och van Dycks verk i de
kungliga slotten, hvarjämte den store spanske mästaren
sjelf genom sin öfverlägsna teknik hade det största
inflytande på honom. Han återkom till Sevilla 1645
och fick der genast stora uppdrag, hvilka han utförde
på ett glänsande sätt. M. gifte sig 1648, bosatte
sig för framtiden i sin fädernestad och grundade der
1660 en akademi, hvars direktör han vardt. I början
af år 1682 reste han till Cadiz för att utföra en
altartafla i der varande kapucinkyrka. Taflan lär
hafva fallit ned från ställningen och mästaren genast
vändt om hem. Efter hemkomsten sjuknade han och dog
d. 3 April 1682.
M. har efterlemnat ungefär 400 arbeten, hvilka icke
äro daterade och derför omöjliga att
fullt ordna; men för en del af hans hufvudarbeten är
uppkomsttiden känd genom offentliga handlingar, hvadan
man genom dem kan följa mästarens utveckling. Det
är en kort öfversigt af dessa, som här lemnas efter
Woermanns skildring i »Geschichle der malerei» (1885),
stödd på nyaste forskningar. – I sina första arbeten
följde M. Juan del Castillos torra manér (af dessa
före 1642 utförda bilder finnas blott 2 i behåll). Då
han återkom från Madrid, fick han 1646 uppdrag att
med en större cykel af målningar smycka »Porteria»,
en korsgång till klostret S. Francisco i Sevilla, och
han framställde der franciskanordens underhistoria
i 11 bilder (med figurer i kroppsstorlek), hvilka
nu äro spridda öfver verlden (hit hör Änglarnas
kök, i Louvre). År 1655 målade han tvänne helgon
i katedralen samt Marias födelse (nu i Louvre),
uppfattad som en realistisk verklighetsbild, men med
en inblandning af vision, som på det underbaraste
sammansmälter med verkligheten. I detta ligger en
stor del af M:s märkvärdiga konst förebildad. En
sådan visionsbild, och en af de mest berömda, är
den 1656 utförda S. Antonius’ syn (Kristusbarnet,
som ur en sky af änglar ilar helgonet till mötes),
som 1874 hade det ödet att sönderskäras (S. Antonius’
gestalt utskärs och såldes i New York, men köptes
tillbaka af regeringen och återinsattes 1875 på sin
plats i baptisteriet till Sevillas katedral). 1665
utförde han en del målningar i S. Maria la Blanca
i Sevilla, bland dem 4 stora, af hvilka en är en
s. k. Concepcion, d. v. s. en framställning af den
obefläckadt aflade jungfrun, som i salig hänryckning
sväfvar i en änglagloria, stående på halfmånen och
alltid klädd i hvitt med blå mantel. Två andra af
dessa bilder hafva afseende på grundläggandet af
basilikan S. Maria Maggiore i Rom och visa mästarens
hela underbara förmåga att sammansmälta frisk realism
med en fullt ideal framställning. Med 1670 hade
M. nått höjden af sin utveckling, och det derpå
följande årtiondet räknas för hans glanstid. Hit
hör hans bildcykel i kyrkan till Caridadhospitalet
i Sevilla, målad 1670–74. De två största målningarna
finnas ännu på sin plats, nämligen La sed (Törsten),
som skildrar Mose, då han i öcknen skaffar Israels
barn vatten, och Jesus bespisar fem tusen män, bägge
utmärkande sig genom konstnärens förmåga att beherska
massor. Fyra mindre taflor togos bort, liksom så
många andra, af franske marskalken Soult och befinna
sig nu på spridda ställen i verlden. Ännu ett par
stora dukar höra hit, af hvilka den ena framställer
S. Elisabet (sysselsatt med att sköta, tvätta och
trösta de fattige och lidande) och nu utgör en af
hufvudprydnaderna i akademien i Madrid. Det är ett
af M:s yppersta verk genom en »storartad realism,
som icke ens ryggar tillbaka för osköna detaljer,
men också genom kompositionens adel och framförallt
genom den höga andliga stämning, som M., understödd
af hela trollmakten i sin lugna färgharmoni, förstått
utbreda öfver den enkla, ja i sig sjelf oestetiska
handlingen». Derefter komma (1676) målningarna i
Sevillas kapucinkloster: 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
