Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neapel. 2. Hufvudstad i nämnda provins - Neapel (Ital. Napoli), fordom konungarike i södra hälften af Italienska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romerska och äldre italienska antiqviteter. –
Humanitetsanstalterna äro ovanligt många. Stadens
största sjukhus, Casa Santa degli incurabili
(grundadt 1521), har omkr. 1,000 sängar och en
årlig inkomst af omkr. 560,000 kr. 1877 grundades
ett internationelt sjukhus af i staden bosatta
främlingar. Albergo de’ poveri l. Reclusorio
(fattighus) är en ofantlig byggnad, påbörjad 1751,
men aldrig fullbordad. – Staden har omkr. 20 teatrar,
bland hvilka San Carlo är en bland de största i
Europa. Den började byggas 1737, men ombyggdes nästan
fullständigt efter en eldsvåda 1816.
Neapolitanerna äro i allmänhet föga arbetsamma,
och förr var staden verldsbekant för massan af
fattiga sysslolösa dagdrifvare (lazzaroner, se
d. o.). Stadens industri är af föga betydenhet. Dess
vigtigaste alster äro bomullsvaror, siden- och
ylleväfnader, handskar, konfityrer, makaroner,
parfymer, korallarbeten och maskiner. Vigtigare är
handeln, i synnerhet bank- och vexelaffärerna. Från
centralbangården i stadens östra del utgå
jernvägslinier till Rom i n., Foggia i ö. och Taranto
i s.; förbindelsen inom staden underlättas genom
spårvägar. Af största betydelse för N:s handel är
handelshamnen, som genom Molo grande är skild från
krigshamnen. Den är näst Genuas den lifligaste
uti Italien. Tontalet af in- och utgående fartyg
1882 var 4,128,057, deraf, bland utländska fartyg,
de franska och engelska representerade de största
siffrorna. Importen och exporten hade s. å. ett
sammanlagdt värde af 145 mill. kr. – Staden har flere
goda källor och artesiska brunnar, en täckt kanal,
som förer vatten från Monte Somma (Vesuvius) till
stadens nedre delar, en aquedukt från 17:de årh.,
som går från ån Isclero vid Sant’ Agata dei Goti,
men likväl har vattentillgången varit otillräcklig,
tills den stora, 80 km. långa Serino-vattenledningen
öppnades i April 1885. Närmast med anledning af den
svåra koleraepidemi, som 1884 hemsökte staden, hafva
många andra, i sanitärt hänseende vigtiga arbeten
utförts. – N. är forntidens Neapolis (Grek., »nya
staden»), anlagdt af grekiska nybyggare från Cumae
i omedelbar närhet af ett redan förut befintligt
grekiskt nybygge, Parthenope, sedermera kalladt
Palaiopolis (Grek., »gamla staden»). De båda
städerna tyckas snart nog hafva sammansmält till
en enda med namnet Neapolis. År 327 f. Kr. kom
staden under samniternas och 290 under romarnas
välde. Dess grekiska författning lemnades dock
okränkt, och N. var länge en medelpunkt för grekisk
bildning och grekiska seder, hvilket i förening med
dess härliga klimat gjorde det till en af förnäma
romare synnerligen omtyckt vistelseort. I dess närhet
låg Lucullus’ berömda villa äfvensom Pollios villa
Pausilypon (»Sanssouci»), hvars namn ännu qvarstår
i det nuv. Posilipo. Under Titus’ regering (79–81)
ödelades N. nästan fullständigt af en jordbäfning,
men uppbyggdes å nyo af samme kejsare i romersk
stil. Vid sidan af Tarentum var N. den mest betydande
sjöstaden i södra Italien, men hade dock ej på långt
när så stor utsträckning, som det nuv. N.
Staden undgick ödeläggelse under folkvandringarnas
stormar, frånrycktes 536 östgoterna af Belisarius,
efter en lång belägring, återtogs af Totila 542, men
bragtes snart genom Narses åter under Östromerska
riket. I början af 8:de årh., sedan kejsar Leo
Isauriern utfärdat sitt edikt mot bilddyrkan,
lösslet N. sig, uppmuntradt af påfven Gregorius III,
och bildade en sjelfständig republik. Dess område
kringskars emellertid under de närmast följande
århundradena af det langobardiska hertigdömet
Benevent, och 1030 kunde republikens styresman,
hertig Sergius, befria det ur langobardiska
eröfrares våld endast med tillhjelp af en skara
normander. N. indrogs derefter i de normandiska
eröfringarna i södra Italien och erhöll från samma
tid större betydenhet såsom residens i syd-italienska
riken. Se följande art.
Neapel (Ital. Napoli), fordom konungarike i södra
hälften af Italienska halfön, var till en början
(1130–1282) en beståndsdel af konungariket Sicilien,
hörde äfven under senare skeden (1442–58, 1504–1707,
1720–1806) tillsammans med ön Sicilien och var
slutligen (1816–60) förenadt med denna till ett fullt
organiskt helt, konungariket Bägge Sicilierna. Dess
öden sammanhänga således på det närmaste med
Siciliens. Sedan midten af 6:te årh. inkräktades
Östromerska rikets välde uti södra Italien alltmer af
langobardiska hertigar och af stadsrepubliker. Från
det 9:de årh. inblandade sig i denna strid äfven
sarasenerna från Sicilien samt från det 10:de
påfvarna och de tyske kejsarna (i synnerhet Otto
II), hvilka sökte tillrycka sig öfverväldet äfven på
detta håll. Midt i dessa invecklade förhållanden
uppträdde i 11:te årh. ett nytt statsbildande
element i södra Italien, de ursprungligen såsom
legokrigare ditlockade normanderna. De fingo
1027 fast fot i Aversa och utvidgade efter hand
sina besittningar, under erkännande af påfvens
öfverhöghet. Sina yppersta höfdingar hade de i
Tancrède de Hauteville’s söner. Den märkligaste
af desse, Robert Guiscard, antog titeln hertig af
Apulien och Kalabrien samt tillerkände sig länsrätt
öfver Sicilien, hvilken ö eröfrades från sarasenerna
af hans broder Roger. Vid Roberts död (1085) voro
resterna af såväl det langobardiska som östromerska
väldet uti Italien tillintetgjorda. Största delen af
hans rike, bland hvars hufvudorter märktes staden
Neapel, tillerkändes hans son Roger (1085–1111),
hvaremot ett furstendöme Taranto tillföll hans på
mödernet lågättade äldre son Boemund – den sedermera
så bekante korsfararen – och ärfdes af dennes son med
samma namn. Sedan Rogers son Vilhelm (1111–27) aflidit
barnlös, samlades de normandiska besittningarna på en
hand under Robert Guiscards brorson Roger (d. 1154),
en son till Siciliens ofvannämnde eröfrare. Roger
antog konungatitel och fick 1130 konungariket
Sicilien erkändt af påfven, med förbehåll af dennes
öfverhöghet. De normandiska områdena på Italiens
fastland utgjorde derefter delar af denna monarki
under de normandiske konungarna (1130–94), den
hohenstaufenska dynastien (1104–1265) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
