Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scaria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härstammade från Sverige, en mening, som
sedermera vunnit erkännande. S. var, jämte
sin efterträdare J. Bilmark, H. G. Porthans
föregångare på den finska historieforskningens fält.
M. G. S.
Scaria, Emil, österrikisk sångare, f. 1840 i
Graz, studerade under Gentiluomo och Levi i
Wien och debuterade 1860 i Pest såsom S:t Bris
i »Hugenotterna». Efter att ytterligare hafva
utbildat sin röst under Garcia i London engagerades
han 1862 i Dessau, 1863 i Leipzig, 1864 i Dresden
och 1872 vid hofoperan i Wien. Död 1886. S. ansågs
som en af nyare tidens förnämste bassångare. Hans
roller omfattade såväl den tragiska arten (Kasper,
Marcel, Bertram) som den komiska (Leporello,
Dulcamara, Falstaff); framförallt var han en utmärkt
Wagner-sångare (Wotan, Hans Sachs, Gurnemanz).
A. L.
Scarlatti. 1. Alessandro S., italiensk tonsättare,
f. 1659 i Trapani, var enligt Quanz elev af Carissimi
i Rom. 1680 gafs hans första kända opera, L’onestà
nell’amore, hos den svenska drottning Kristina,
hvilken efter sin tronafsägelse vistades i Rom,
och på libretton till Pompeo (1684) kallar han
sig denna drottnings kapellmästare. 1694 bar
han titeln af kapellmästare hos vicekonungen af
Neapel, 1703–09 var han anställd vid kyrkan Santa
Maria Maggiore i Rom, och derefter återvände
han till Neapel, hvarest han bl. a. verkade vid
flere konservatorier. Död derstädes 1725. S. var
grundläggaren af den s. k. neapolitanska skolan. Bland
hans lärjungar voro Logroscini, Hasse, Leo, Durante,
Greco, Feo och Porpora. Hans produktivitet var
ofantlig. Som prof på hans lätthet att skrifva
berättas, att han under en månad 1704 komponerade
en kantat om dagen. Utom en oräknelig mängd dylika
kantater skref han 115 operor (bl. a. Teodora
1693, Laodicea e Berenice 1701, Tigrane 1715),
öfver 200 mässor samt åtskilliga oratorier,
kyrkokonserter, psalmer, madrigaler, serenader,
duetter, toccator, m. m. Genom operan »Teodora» fick
den visserligen förut försökta dacapoarian häfd (se
Aria), och i samma opera användes första gången det
fullständigt ackompanjerade recitativet, »recitativo
obligato». Äfven operaorkestern riktades af S.; i
»Tigrane» anlitas, utom stråkqvartetten, 2 oboer, 2
fagotter och 2 horn. S:s kyrkomusik säges af Hauptmann
förhålla sig till Palestrinas ungefär som Virgilius
till Homeros. Få af hans verk äro tryckta. I nyare
tid är en del af hans stycken utgifven i samlingar
af Rochlitz, Proske, Commer m. fl.
2. Domenico S., italiensk tonsättare, den förres son,
f. 1683 i Neapel, var elev af sin fader och Gasparini
samt gjorde sig tidigt bemärkt som operatonsättare,
på samma gång som han vann berömmelse genom sin
klavérspelning. När kardinal Ottoboni 1708 i
Rom anställde en täflan mellan Händel och S. på
orgel och klavér, erkände S. sig besegrad endast
på det förstnämnda instrumentet. År 1715 blef han
kapellmästare vid Peterskyrkan i sistnämnda stad, 1719
kom han till London, der han uppförde sin Narciso,
1721 blef han hofcembalist
i Lissabon, och 1729 fick han anställning som
musiklärare för prinsessan af Asturien. Död 1757. Abbé
Santini egde 349 klavér- och orgelkompositioner
af S.; sjelf utgaf denne endast ett fåtal Pièces
pour le clavecin och Essercizi per gravicembalo. I
nyare tid äro flere af hans sonater och sviter
utgifna af Czerny, Farrenc, Bülow m. fl. S. är,
så till komposition som exekution, den egentliga
utgångspunkten för den modernare klavérstilen hos
Emanuel Bach och Josef Haydn. För sonaten såsom
helhet, d. ä. såsom cyklisk följd af flere satser,
vanns genom honom visserligen ingenting nytt,
enär alla hans sonater äro ensatsiga, men deremot
bidrog han väsentligt, i modulation, anordning och
genomföring, till utbildningen af den företrädesvis
s. k. »sonatformen» (allegrosatsen), genom att
befria den från polyfoniens fjättrar och bringa
den i öfverensstämmelse med instrumentets natur.
A. L.
Scarpa, Antonio, berömd italiensk anatom och kirurg,
f. 1747, var anatomie professor först i Modena
(1772–80) och sedan i Padua (1784–1812) samt verkade
reformerande på bägge dessa ställen. Napoleon utnämnde
honom till sin förste lifmedikus. En upplaga af hans
samlade arbeten utgafs af Vacconi 1836.
Scarpe [skarp], flod i norra Frankrike, biflod till
Schelde, upprinner vid Berles i depart. Pas-de-Calais,
blir segelbar vid Arras, flyter åt ö. n. ö. genom
depart. Nord och mynnar ut från v. i Schelde, nära
belgiska gränsen. Längd 112 km.
Scarron [-rå’ng], Paul, fransk skald, f. 1610 i
Paris, började sin bana som en lättsinnig slösare med
goda utsigter för framtiden. Derigenom att fadern
skaffade honom en styfmoder, en egennyttig qvinna,
förmörkades emellertid hans förmögenhetsutsigter,
och till denna motgång sällade sig den olyckan att
han genom en sjukdom förlorade sina lemmars bruk och
blef karrikaturrnässigt vanställd. Hans beryktade
giftermål med m:lle d’Aubigné, då en fattig flicka,
sedermera som m:me Maintenon Frankrikes egentliga
drottning, säges hafva varit lyckligt. Hans förnämsta
arbeten utgöras af komedier, som förebåda Molière,
och parodier öfver mytologiska ämnen: Typhon ou la
gigantomachie (1644), Virgile travesti (1648–51)
m. fl., som ådagalägga stor komisk kraft i kontrasten
mellan det högtrafvande språket och det lumpna
ämnet. I sin Roman comique (1651, öfvers. 1787;
förebilden för Blanches »En tragedi i Vimmerby») som
mäktigt inverkade på franska språkets utbildning,
lemnade han en skildring af de kringvandrande
landsortsaktörernas lif och seder. S. dog 1660. En
samling Oeuvres burlesques de S., dédiées à sa chienne
utgafs 1668, hans Oeuvres complètes 1737, senast 1877.
H-n L.
Scartazzini, Johann Andreas, schweizisk
skriftställare, f. 1837, pastor i Aargau, har utgifvit
åtskilliga literaturkritiska arbeten: Giordano Bruno
(1867), Dante Alighieri, seine zeit, sein leben und
seine werke (1869, ny uppl. 1879), Dantes Divina
commedia, med omfattande kommentarier (1874–82),
Abhandlungen über Dante (1880) m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
