Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schlegel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
husitiska rörelserna och reformationen, hvilka vunnit
en mängd anhängare inom S., bekämpades med kraft
af de tyske kejsarna. Under striden mellan kejsar
Rudolf och dennes broder Mattias lyckades det dock
schlesierna att genom det s. k. majestätsbrefvet
(1609) erhålla fullständig religionsfrihet. Men då de
vid trettioåriga krigets utbrott anslutit sig till
Fredrik af Pfalz och åter kufvats genom slaget på
Hvita berget (1620), gjordes stora inskränkningar i
de beviljade privilegierna. Nästan alla protestantiska
kyrkor stängdes, och de evangeliske ledo efter
westfaliska freden ett allt hårdare förtryck. Det
af trettioåriga krigets härjningar ödelagda landet
miste tillika all politisk sjelfständighet,
då piasternas gamla fursteslägt utdog med
Georg Vilhelm af Brieg 1675; äfven Brandenburg
frånträdde sina arfsanspråk 1686, i det att det
erhöll kretsen Schwiebus, som det likväl redan
1695 måste återlemna. Någon lindring erhöllo dock
protestanterna, då Karl XII under sitt uppehåll
i Sachsen aftvang kejsar Josef I konventionen i
Altranstädt (1707), hvarigenom 121 kyrkor å nyo
öppnades och tillträde till offentliga ämbeten
blef protestanterna beviljadt. 1720 underskrefvo de
schlesiska ständerna den pragmatiska sanktionen,
men då Fredrik II i Preussen år 1740 framdrog sina på
arfförbrödringen 1537 grundade anspråk och inföll
i Schlesien, helsades han som en befriare från
det katolska förtrycket. Genom freden i Breslau
1742 (se Schlesiska krigen), bekräftad i Dresden
(1745), erhöll Preussen öfre och nedre Schlesien
med undantag af Teschen, Troppau, Jägerndorf och
ett litet område på andra sidan Oppa, hvilka enligt
1849 års författning bilda ett österrikiskt kronland
under titeln hertigdömet Schlesien. De preussiska
områdena bilda f. n. jämte den af Sachsen år 1815
afträdda delen af markgrefskapet Oberlausitz och några
böhmiska enklaver den preussiska provinsen Schlesien.
Schlesinger, Ludwig, böhmisk historieskrifvare,
född 1838, sedan 1876 direktor för ett lyceum för
flickor i Prag, har gentemot tsjecherna försvarat
den tysk-böhmiska stammens betydelse for Böhmens
kulturutveckling. Bland hans skrifter märkas:
Geschichte Böhmens (2:dra uppl. 1870) m. fl.
Schlesiska krigen kallas de tre krig, som 1740–63
fördes mellan Preussen och Österrike om besittningen
af den österrikiska provinsen Schlesien. Första
schlesiska kriget (1740–42). Orsaken till detta krig
var den att Fredrik II i Preussen (1740–86) vid
kejrsarinnan Maria Teresias trontillträde, i strid
med den af honom antagna pragmatiska sanktionen,
framställde anspråk på, icke blott hertigdömena
Jülich och Berg, utan äfven de schlesiska områdena
Jägerndorf, Liegnitz, Brieg och Wohlau. Då dessa
fordringar afslogos och Österrike samtidigt angreps
af andra fiender, inföll Fredrik utan krigsförklaring
i Schlesien d. 16 Dec. 1740 och eröfrade inom kort
nästan hela landet. Det oaktadt tillbakavisade Maria
Teresia hans fredsanbud och lät en här under Neipperg
rycka honom till mötes, men denna
här blef i grund slagen vid Mollwitz
(1741). Preussarna eröfrade derefter Brieg
samt öfverrumplade Breslau, och när samtidigt
August af Sachsen och den bajerske kurfursten Karl
Albrecht, understödd af en fransk här, inbröto i
Böhmen och Österrike, tvangs Maria Teresia att sluta
ett hemligt fördrag i Klein-Schnellendorf 1741,
hvarigenom hela nedre Schlesien och en del af öfre
Schlesien afträddes till Preussen. Stilleståndet
blef emellertid af kort varaktighet, ty Fredrik, som
fruktade för de framgångar Österrike vann öfver sina
återstående fiender, grep på nytt till vapnen. Ehuru
nära att blifva öfverrumplad vid Chotusitz (1742) af
prinsen af Lothringen, tillkämpade han sig en vigtig
seger och slöt derefter freden i Breslau d. 12 Juni
1742. Genom denna preliminärfred, som stadfästes
i Berlin s. å., erhöll Preussen grefskapet Glatz,
nedre och öfre Schlesien med undantag af Teschen,
Troppau och Jägerndorf. – Andra schlesiska kriget
(1744–45). Då Fredrik II såg sin nyförvärfvade
besittning hotad, bl. a. genom det förbund, som
ingåtts i Worms 1743 mellan Österrike, England,
Nederländerna, Sardinien och Sachsen, bröt han
freden i Aug. 1744, eröfrade Prag och framträngde ända
till ärkehertigdömet Österrike. Han måste dock snart
draga sig tillbaka för att samla förstärkningar, men
bröt sedan å nyo in i Schlesien samt besegrade Karl
af Lothringen vid Hohenfriedberg (1745) och Sorr
(s. å.). Den plan, som österrikarna uppgjort att
genom Sachsen rycka på Berlin, omintetgjorde han
genom segern vid Hennersdorf (1745) och genom det
af fursten af Dessau vunna slaget vid Kesselsdorf
(s. å.). Omedelbart derefter slöts fred i Dresden,
d. 25 Dec. 1745, på samma vilkor som i Breslau. –
Om tredje schlesiska kriget se Sjuåriga kriget.
Schlesiska skolan, den första och andra, kallas
i Tysklands literaturhistoria tvänne skaldeskolor,
hvilkas stiftare och förnämste män voro födda och egde
sin verksamhet i Schlesien. Den första schlesiska
skolans hufvudman var Martin Opitz (1597–1639). Den
andra schlesiska skolan hade sina förnämste
representanter i Kr. Hofmann von Hofmannswaldau
(1618–79). D. K. von Lohenstein (1635–83) och
H. Assmann von Abschatz (1646–99). Den första af dessa
skolor utmärkte sig för en torr, förståndsmässig
uppfattning, men hade stora förtjenster i rent
språkligt och prosodiskt hänseende. Den andra deremot,
i grunden lika fantasilös, sökte ersätta denna
brist genom en svulst och lascivitet, som i onatur
och smaklöshet lemnade intet öfrigt att önska. Jfr
Tyska literaturen.
Schlesisk-mähriska bergen. Se Sudeterna.
Schleswig, D. Slesvig (»Schleisvik»), hufvudstad
i preussiska provinsen Schleswig-Holstein,
säte för provinsialregering, öfverpresident
och generalsuperintendent, ett landtråd och en
amtsgericht, ligger i en vacker trakt vid Schleis
vestra ände samt vid Neumünster–Vamdrup- och
S.–Angeler-banorna. 15,187 innev. (1885). Dess trenne
stadsdelar, Altstadt med den i Schlei liggande,
af fiskare bebodda Holmen, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
