Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammarexpeditionen. Hunnen till myndig ålder, lemnade
han emellertid 1837 plötsligt ämbetsmannabanan och
inköpte egendomen Thamstorp i Skaraborgs län. Då han
snart fann sig hafva nedlagt alltför stora kostnader
på denna egendom, sålde han hufvudgården, bildade
en mönsterfarm af underlydande hemman och lefde der,
gift med en bonddotter, ett från nästan allt umgänge
skildt lif. I slutet af 1850-talet trädde han åter i
beröring med slägten, biträdde fadern i förvaltningen
af dennes vidsträckta besittningar och blef en af de
mest framstående personligheterna i Elfsborgs län, der
han slagit sig ned. Nämnda län valde honom 1867 till
representant i Första kammaren. S. »slöt sig genast
till eller kanske snarare blef ledare af den falang,
som under denna riksdag bestämde utskottsvalen liksom
situationen i öfrigt i kammaren». Han deltog föga
i riksdagens offentliga förhandlingar, men utöfvade
på grund af sin karaktersfasthet och sina upphöjda
tänkesätt ett stort personligt inflytande. Från början
var han ledamot af statsutskottet. Han afled på Hede
gård d. 1 Maj 1869.
Silfverstolpe, svensk adlig ätt, hvars stamfader,
benämnd Mascol, under Erik XIV:s tid som
legoknekt öfverflyttade från Skotland till
Sverige. Dennes sonson, Bryngel Andersson,
blef 1641 kyrkoherde i Hesselskogs församling
i Dalsland, i anledning hvaraf hans barn antogo
namnet Hesselgren. Gudmund Hesselgren, sonson till
den sistnämnde, kammarrevisions-råd, blef för sin
ämbetsmannaverksamhet och sitt nitiska deltagande
i de kommissioner, som efter Karl XII:s död hade
att utreda rikets gäld, adlad 1751 med namnet
Silfverstolpe och introducerad 1752.
1. Silfverstolpe (skref sig Silverstolpe), Fredrik,
numismatiker, den ofvannämnde Gudmunds son, född
d. 19 Sept. 1732, blef protonotarie i riksbanken
1756 och sedermera bankokommissarie, från hvilken
befattning han år 1800 tog afsked. Död i Stockholm
d. 22 Aug. 1812. Vid ordnande af bankens myntkabinett
utarbetade S. Supplement och fortsättning till
C. R. Berchs beskrifning öfver svenska mynt och
skådepenningar (tryckt 1809–12 i »Journal för
svensk litteratur»). Han efterlemnade derjämte i
handskrift en »Berättelse om bancoinrättningen
i Sverige», hvilken 1802 framlemnades till
bankofullmäktige.
2. Silfverstolpe (skref sig Silverstolpe),
Axel Gabriel, skald, politiker, den föregåendes
son, föddes i Stockholm d. 10 Aug. 1762. Efter
att 1780 i Upsala hafva aflagt kansliexamen
utnämndes han 1782 till förste riddarhuskanslist och
kopist i krigsexpeditionen, från hvilken sistnämnda
befattning han afgick 1789 för att inträda som
auskultant i Svea hofrätt. Med nit och skicklighet
hufvudsakligen egnande sig åt det första af
dessa ämbeten, blef S. år 1795 befordrad till
riddarhussekreterare, hvarjämte han från 1792
tjenstgjorde som enkedrottningens hofjunkare och
handsekreterare. Redan tidigt gjorde S. sig bekant
som minnestalare. 1787 vann han Svenska akademiens
accessit för ett Äreminne öfver Birger Jarl samt
1791 och 1792 dess stora pris för Äreminne öfver Sten
Sture d. y. och för Skaldebref till dem, som söka
ett odödligt namn. Tillika ådrog han sig allmänhetens
uppmärksamhet som medarbetare i »Stockholmsposten» och
sedermera i »Läsning i blandade ämnen». 1794 invaldes,
han i Svenska akademien. De från frihetstiden ärfda
politiska grundsatser, hvilka han vid upprepade
tillfällen frimodigt uttalade, hade emellertid å
högre ort gjort honom misstänkt för jakobinism. I
sitt inträdestal öfver Axel v. Fersen d. ä. uppdrog
han äfven en för det dåvarande regeringssättet föga
gynsam historik af seklets politiska utveckling
och åsamkade sig derigenom de maktegandes och
särskildt Reuterholms ovilja samt framkallade Svenska
akademiens suspension (1795). Sjelf bestraffades han
med förlusten af sin hofsyssla, hvilken han likväl
återfick 1796. Efter det nya systemets införande
utnämndes han 1811 till kammarherre. 1793 hade
han blifvit ledamot af Musikaliska akademien och
1798 af Vetenskapsakademien. Han dog i Stockholm
d. 5 Sept. 1816. Som, politiker framträdde S. i
synnerhet efter statshvälfningen 1809. Medlem af
konstitutionsutskottet från 1809 och af hemliga
utskottet 1810, deltog han i utarbetandet af våra
grundlagar, särskildt af tryckfrihetsförordningen,
samt offentliggjorde politiska broschyrer, Hvad
synes allmänna opinionen önska till en, om
möjlig, förbättring af svenska stats-författning
en (1809), Försök till utveckling af svenska
regeringssättet (1812) m. fl., som hos samtiden
väckte stör uppmärksamhet. 1812 invaldes han i komitén
för uppfostrings- och undervisningsanstalternas
förbättrande och arbetade der nitiskt bl. a. för
Lancastermetodens införande. Hans offentliga
verksamhet såväl som hans enskilda lif vittna om en
aldrig för egna intressen vacklande sjelfständighet
samt en varm kärlek till frihet och fosterland. Ehuru
af efterverlden föga läst, är S. dock mest bekant
som skald. Hans begåfiiing och encyklopedistiska
bildning göra honom till en representant för sitt
tidehvarf. En fullkomlig klarhet i formen, en fast
och sund lifsåskådning äro hufvudförtjensterna
i hans skaldskap, hvilket å andra sidan, liksom,
större delen af tidens literatur, röjer brist på
rikare fantasi och djupare originalitet. Inom, den
didaktiska poesien framträdde S. med flere oden och
skaldebref, hvilka troget följa den franska skolans
smaklära. Ett större värde ega dock hans genom sin
enkla innerlighet utmärkta, elegier: Den åldriges
minne, Ode till Melpomene m. fl. Med synnerlig
förkärlek egnade han sin penna åt moralsatiren
och fabeln, i, hvilka han likväl ingalunda uthärdar
jämförelse med Leopold eller fru Lenngren. Till hans
bästa alster höra de versifierade sagorna, Den snåle
presten, Djurkretsen o. a., hvilka röja ett godmodigt,
men på samma gång lifligt och lekande skämt, samt
de allmänt sjungna dryckesvisorna Menar du, min
orör, att den är säll, Yngling! kransa dina hår
m. fl. Hans Dikter utkommo i 2 del. åren 1801 och 1810
(3:dje uppl. 1863). Äfven inom estetiken uppträdde
S. med Försök till en afhandling om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
