Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vitterhetens inflytelse på allmänna förståndsodlingen
och sederna (1802, i Sv. akad:s handl.),
hvilken afhandling genom sin strängt tendentiösa
uppfattning af sedlighetens och det nyttigas kraf
på vitterheten samt genom sia fordran på klarhet
och lättfattlighet sedermera framkallade häftiga
angrepp från fosforisternas läger. I den pedagogiska
literaturen var S. bekant genom utgifvandet af
flere läroböcker samt skriften Försök till en enkel,
grundriktig och derigenom oföränderlig
bokstafverings-teori för svenska språket (1811), hvilken dock mera
ådagalägger ett ärligt uppsåt än djupare insigt. Jfr
biografi af O. v. Feilitzen i »Några anteckningar
om slägten Silfverstolpe» (1884) och G. Ljunggren,
»Sv. vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död»
(del 2).
3. Silfverstolpe (skref sig Silverstolpe), Fredrik
Samuel, diplomat, ämbetsman, konstälskare, den
föregåendes broder, f. i Stockholm d. 28 Dec. 1769,
egnade sig först åt konststudier, dels vid k. målare-
och bildhuggareakademien, dels under ledning af
Desprez, men kom sedan att studera i Upsala. Efter
att 1792 hafva aflagt kansliexamen inskrefs han
1793 i kanslikollegium, nämndes s. å. till andre
sekreterare i kabinettet för utrikes ärenden samt
blef 1796 kommissionssekreterare och straxt derpå
chargé d’affaires vid hofvet i Wien. Utom med sina
rapporter sysselsatte han sig der med musikstudier
och deltog med J. P:son De la Gardie i öfversättningen
af texten till Haydns oratorium »Skapelsen», hvilken
öfversättning upplefvat en mängd upplagor (den
första år 1800). 1802 utnämndes han till chargé
d’affaires i Madrid, sedan åter i Wien, och 1805
afsändes han i samma egenskap till Petersburg,
der han stannade till 1807, då han på grund af de
dyra lefnads- och representationskostnaderna sökte
sig rappell. Under de närmast följande åren erhöll
S. ett och annat tillfälligt uppdrag, bl. a. 1810 till
hertigen af Augustenburg, hvilken af Karl XIII utsetts
till sin broder Karl Augusts efterträdare såsom
tronföljare. Denna sändning, som hade till ändamål
att göra hertigen stämd för planen, ledde likväl ej
till någon påföljd. År 1813 blef S. öfverintendent,
preses i konstakademien och chef för k. museum,
befattningar, som han tyckes hafva eftersträfvat
länge. Såsom föga intresserad af byggnadsfrågor och
ej häller fackman, blef han af ringa inflytande
i öfverintendentsämbetet. Så mycket större nit
och kraft egnade han åt akademiens angelägenheter,
i hvilka under hans närmaste företrädare, hvilka
upptagits af andra göromal, vårdslöshet och oordning
haft ett stort spelrum. Sträng formkarl och rutinerad
ämbetsman, sökte S. införa reda och ordning såväl i
ärendenas behandling som vid akademiens läroverk. Vid
sitt tillträde fann han professorerna och de äldre
lärjungarna splittrade i tvänne läger, af hvilka
det yngre, som hade sin förnämste man i K. F. von
Breda, ställt sig i skarp opposition mot akademiens
undervisning och öfver hufvud dess ledning. S. kom
snart i konflikter, i hvilka han dock i allmänhet
redde sig med mycken fyndighet och
värdighet, om också ej utan partiskhet, t. ex. genom att
motarbeta invalet af de främste oppositionsmännen,
Sandberg, J. F. von Breda och Fogelberg. Genom
kronprinsens välvilja sattes akademien i stånd att
utvidga sina skollokaler, gipssamlingen ökades,
och andra anstalter för undervisningens främjande
vidtogos. De missnöjde slöto sig emellertid alltmer
till det Götiska förbundet, som ifrade för nordiskt
mytologiska ämnens behandling af den bildande
konsten – dem S. i ett tal 1815 kallat »de råa
och vidunderliga fostren af de äldsta nordiska
folkens inbillningskraft» –, och så tillkom 1818
detta förbunds konstutställning samtidigt med
akademiens. Men dermed hade söndringen nått sin
höjdpunkt, och oppositionen bortdunstade. Äfven för
k. museum var S. verksam. Han genomdref upprättandet
af ett fullständigt inventarium (1816) och inköpet
af Sergels efterlemnade modeller och utkast (1815)
samt skaffade medel till en reparation af den lokal
i k. slottet, der museet var inrymdt. Under hans tid
började äfven taflerestaurationerna, ehuru af föga
skickliga händer. 1835, då konstakademien firade
sin hundraårsfest, höll S. högtidstalet, det äldsta
försök man eger öfver akademiens historia. Af någon
hastigt påkommen anledning tog han 1836 afsked från
sina befattningar och framlefde sedan återstoden af
sitt lif under idkande af musikstudier och literära
sysselsättningar. Redan förut hade han utgifvit en
samling Skaldestycken i fri öfversättning (2 dlr,
1829–32), uteslutande från tyskan, samt en sakrik
och varmt skrifven Biographie af Kraus (1833). Han
offentliggjorde nu vidare Några återblickar på
rygtets, snillets och konsternas verld (1841), Essai
d’une caracteristique de Charles XIV Jean (1844) samt
en Minnesteckning af Fr. Silverstolpe (1851) äfvensom
en öfversättning af »Zilias bref» af m:me Grasigny
(1844). Af hans många musikstycken, de flesta för
sång, har deremot intet blifvit tryckt. De förvaras
i Upsala universitets bibliotek, jämte en samling
minnesteckningar m. m., som dock först år 1900 få
öppnas. S. afled i Stockholm d. 2 Dec. 1851. Jfr
hans af L. Looström författade biografi i »Några
anteckningar om slägten Silfverstolpe», 1884.
-rn.
4. Silfverstolpe (skref sig Silverstolpe), Gustaf
Abraham, historiker, publicist, den föregåendes
broder, föddes i Stockholm d. 31 Okt. 1772 samt
blef student i Upsala 1790, filos. magister 1794
och politices docens 1797. Redan 1792 uppträdde han
som en af ledarna för studentdemonstrationerna mot
tryckfrihetens inskränkande och samlade sedermera
kring sitt bord den ryktbara »Juntan», en för literära
och politiska ämnens dryftande af yngre akademici
bildad förening. hvars hufvudman var B. Höijer,
Till förbättrande af sin ekonomi anlade S. år 1794
i Stockholm den efter sin föreståndare benämnda
viborgska boklådan, hvarjämte han 1796 öppnade
en boklåda i Upsala samt dref liknande affärer å
marknader i landsortsstäder. 1795–97 uppträdde S.,
kraftigt understödd af Höijer, som utgifvare af
»Litteratur-tidningen» samt 1797–1802 af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
