Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sliparebacken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slottshästar. Se Fodring.
Slottskansli, förut benämning på
öfverståthållareämbetets och länsstyrelsernas kansli
för lagsökningar o. d.
Slottslofven (Fornsv. slotlovan, slotslovan,
anförtrodt befäl öfver ett slott, en fästning, af
Fornsv. lovan, nyare Sv. lofven, löfte, t. ex. i
uttrycket »mot tro och lofven»), befäl på ett slott,
särskildt ett befäst, äfven befälhafvaren sjelf (med
samma begreppsöfvergång som i ordet befäl, egentl.
»befallning», sedan »befallande»), befallningsman,
kommendant. R. G.
Slottsrätt, jur. Såsom särskildt forum för afdömande
af mål rörande excesser af slottsbetjente,
som icke räknades till hof- eller militärstaten,
inrättades redan 1681 en slottsrätt i Stockholm,
och genom k. förordn. d. 22 Juni 1696 anordnades
dylika å alla kungliga slott i riket. Slottsrätten i
Stockholm, i hvilken öfverståthållaren skulle vara
ordförande samt en af hofstaten, tre officerare och
två medlemmar af Stockholms magistrat bisittare,
egde upptaga och afdöma mål, som rörde brott begångna
inom sjelfva slottet (en särskild slottsrätt för
Stockholms slott för upptagande af dylika mål fanns
endast mellan 1795 och 1811), brottmål, som härrörde
af excesser begångna uti rikets kollegiers lokaler,
i de kungliga trädgårdarna eller emot främmande
ministrar och deras betjente, mål, som angingo
förgripelser mot postkarlar eller publika vakter,
mål rörande tjenstefel af krigsakademiens ämbetsmän
och betjente m. fl. Slottsrätterna utom Stockholm
skulle under presidium af ortens landshöfding bildas
af ståthållaren och slottsfogden eller borgmästare
och några rådmän i städerna jämte andre lagfarne män,
så att rättens bisittare blefvo sex utom ordföranden;
dessa slottsrätter egde upptaga och afdöma mål,
som angående excesser på konungens slott eller inom
deras jurisdiktion voro begångna af slottsbetjente,
som ej tillhörde hof- eller militärstaten, mål
rörande brott, som begingos å slotten jämväl af
andra, m. fl. Dessa slottsrätter afskaffades genom
k. förordn. d. 19 Dec. 1844, och de mål, som dittills
hört under dem, förlades under de allmänna domstolarna
eller krigsdomstolarna. Jfr Borgrätt, Gårdsrätt och
Hofartiklar. K. H. B.
Slough [slå], köping i engelska grefskapet
Buckingham, vid London–Exeter-banan, bekant genom
astronomen Herschels dervarande observatorium med
ett jätteteleskop.
Slowacki [slåva’tski], Juliusz, polsk skald, näst
Mickiewicz den förnämste skalden inom den nyare
polska literaturen, föddes i Krzemienice i Volynien
d. 23 Sept. 1809. Han förlorade tidigt sin fader,
som var professor i Vilna, men erhöll en förträfflig
uppfostran af sin moder. 1828 anställdes han i
finansministeriet i Varsjav, men fann sig ej till
rätta på ämbetsmannabanan. 1830 ådrog S. sig en större
uppmärksamhet genom sina eldiga krigssånger under
det polska upproret. Oense med det herskande partiet,
lemnade han dock i början af 1831 fäderneslandet och
återsåg det sedan aldrig. Han uppehöll sig derefter
mest i Schweiz och Paris. Förvånande produktiv,
särskildt på dramatikens
område, utgaf han derifrån en mängd genom rik fantasi,
hög poetisk lyftning och härligt språk utmärkta
originella diktskapelser. Bland hans dramer märkas:
Marya Sztuart (1830), Kordjan (1834), der han
utsjunger sitt glödande hat emot tsarväldet, Mazepa
(1840), som är det föregående underlägset i poetisk
flykt, men öfverträffar det i tekniskt hänseende,
Lila Weneda (1839), en skildring af tvänne kämpande
folk, af hvilka det ädlare går under för det råare,
starkare, samt Balladyna, en af hans väldigaste och
mest originella skapelser. Den efter byronianska
mönster formade poetiska berättelsen var dock mera
passande för den subjektivt lyriska arten af hans
begåfning. Mästerverk äro sålunda hans Anhelli
(1838), en i biblisk stil hållen allegori, och
den satiriska hjeltedikten Beniawski (1840),
i hvilken han med både flödande humor och bitande
hån gisslar sina landsmäns dårskaper. Ett af hans
bästa arbeten är ock den sköna idyllen I Schweiz,
der han skildrar den korta kärleksdrömmen tillsammans
med en polsk flicka. Sjelf en söndersliten natur,
valde S. till hjeltar i sina dikter företrädesvis
demoniska karakterer, genom sig sjelfva olyckliga
kraftmenniskor, hatets och ondskans titaner. Vid
sidan om andra polska diktare, som i allmänhet
hysa en optimistisk lifsåskådning, utmärker han
sig genom sin pessimism. Hans största förtjenster
ligga i det oförlikneligt poetiska språket och de
djerfva tankarna. Hans största fel är bristfällighet
i kompositionen. Efter att på slutet af sin lefnad,
liksom Mickiewicz, hafva varit indragen i Towianskis
politisk-religiösa mysticism visade han alltmer
förakt för den konstnärliga formen. Han dog i Paris
d. 3 April 1849. Hans samlade skrifter utgåfvos 1861,
hans efterlemnade arbeten 1866, hans bref 1875. Jfr
Malecki, »Juliusz Slowacki» (1866–67).
Slovaker, en slavisk folkstam, närmast i slägt med
tsjecherna, boende s. om Karpaterna i nordöstligaste
Mähren och nordvestra Ungern, der den är förherskande
i fem komitat och vid Pressburg närmar sig till
Donau. Slovakerna äro ett fattigt, men förnöjsamt
bergfolk, som uppgår till ett antal af vid pass 2,5
mill., men hvars nationalitet är utsatt för starkt
tryck af den magyariska befolkningen. På 800-talet
bildade de en del af det stormähriska riket, som under
Svatopluk höjde sig till en stormakt vid mellersta
Donau samt genom de slaviska apostlarna Oyrillus
och Methodius blef vunnet för kristendomen. Men
efter detta rikes fall vid ungrarnas inbrott
omkr. 900 hafva de aldrig bildat en statsenhet,
och först under våra dagars slaviska rörelser
hafva de börjat spela en politisk roll. Till
trosbekännelsen äro de flesta rom. katoliker,
men något öfver en tredjedel protestanter.
E. Sn.
Slovakiska språket och literaturen. Slovakiskan
(inhemskt: slovenský, »slavisk, slovenisk») är en
af omkr. 2 1/2 mill. menniskor talad vestslavisk
munart, som står närmast tsjechiskan och först i
slutet af förra århundradet skilde sig från denna i
literärt hänseende. De förnämsta skiljaktigheterna
från tsjech. äro i fonetiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
