Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stämning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en mera stadigvarande natur skall enligt den
ursprungliga öfverenskommelsen upphöra. Uttrycket
betecknar således bl. a. tiden för tilländalöpandet
af legohjonsaftal (H. B. 14: 6) och af
bolagskontrakt (H. B. 15:7). Jfr Legostämma.
A. W.
Stämning, musikt., fastställande af enhet i
instrumentens tonhöjd, i ofverensstäiiimelse med
en antagen normalton. Före 17:de årh. var tonhöjden
mycket vacklande, och dessutom egde man då två slags
stämning, kammarton och korton, hvaraf den senare
var högre och användes i kyrkorna. Under 17:de
och 18:de årh. var stämningen någorlunda likformig
och vexlade mellan 415 och 429 dubbla svängningar
för tonen a1. Efter den klassiska perioden har
den småningom drifvits ända till en half ton upp i
höjden och dessutom varierat på olika orter. För att
göra slut på osäkerheten och den onaturliga höjden,
som hotade ruinera sångrösterna, sänkte en i Paris
1858 sammanträdande komité a1 till 437,5 dubbla
svängningar, och denna »diapason normal» har småningom
vunnit insteg på de flesta orter. En svårighet vid
dess införande är, att blåsinstrument måste göras nya,
emedan dessa – i olikhet med stränginstrumenten –
endast i mycket inskränkta tonskilnader låta sig
omstämmas, flöjten medelst proppskrufvens ställning,
oboen, klarinetten o. s. v. medelst utdragning af
de särskilda styckena. Af samma skäl stämmer man
ock i orkestern efter ett blåsinstrument, vanligen
oboen, såsom norm. Orgeln och pianot stämmas
i »liksväfvande temperatur» (se Temperatur 2).
A. L.
Stämning, jur., en af behörig myndighet utfärdad
kallelse att möta inför domstol. Stämning utfärdas
af domaren eller den han i sitt ställe förordnat,
på begäran af part, och skall derefter meddelas
den inkallade. I vissa fall, t. ex. vid stämning å
borgenärer i konkurs, delgifves stämningen genom
anslag å Rättens dörr och kungörande i tidningarna
(s. k. offentlig stämning), men i allmänhet
sker stämningens delgifning genom sökandens
försorg. Åtlyder den stämde icke kallelsen, medför
sådant för honom vissa lagstadgade påföljder. –
Stämning utfärdas dels å part att svara inför rätta,
dels ock å vittne att höras i annans sak. I tvistemål
är stämning nödvändig förutsättning för rättegång;
i brottmål erfordras icke stämning, om den tilltalade
är häktad eller eljest är tillstädes, när han af
rätten kallas att svara. Stämning å vittne är icke
nödvändig, för att vittnet skall kunna afhöras i
målet, men utgör ett tvångsmedel för att förmå det
att inställa sig. I. Afz.
Stämningsman, en person,
som har offentligt bemyndigande att verkställa
delgifning af stämningar och andra handlingar i
rättegångs- och utsökningsmål. Sådan delgifning
kan väl äfven besörjas genom enskilda personer. Men
stämningsmannens intyg om delgifning gäller, på
grund af hans offentliga ställning, utan att det med
vittnesed bekräftas, hvilket deremot ej är händelsen
med enskild persons intyg. – Stämningsman förordnas
för hvarje jurisdiktionsområde af domstolen; utan
särskildt förordnande
må sådan befattning utöfvas af kronofogde, stadsfogde,
länsman och nämndeman. I. Afz.
Stämningstid, tid, som, för att stämning skall medföra
laga verkan mot den stämde, bör förflyta mellan
stämningens delgifning och den för inställelsen
bestämda dagen. Endast svarande i tvistemål eger
åtnjuta stämningstid; i brottmål skall den stämde
genast inställa sig, och detsamma gäller om instämdt
vittne. Stämningstidens längd är bestämd i förhållande
till afståndet mellan den stämdes boningsort
och domstolen, der han skall inställa sig. Kortaste
stämningstid är i stad 8 och å landet 14 dagar; den
längsta är 6 månader. I. Afz.
Stämpelafgift, Stämpelpappersafgift. Se Stämpelpapper.
Stämpelpapper. Man har ansett billigt, att den, för
hvars skull en viss statens verksamhet eger rum,
betalar en ersättning för det besvär han sålunda
orsakar statens organ och för den kostnad han,
åtminstone medelbart, ådrager staten sjelf. Denna
ersättning har icke sällan utgjort en del af
aflöningen för den ämbetsman, hvars verksamhet
påfordrats, och har då kallats sportel. Detta
sätt att aflöna ämbetsmän betraktas dock i vår tid
såsom mindre lämpligt, hvarför sportler alltmera
afskaffas. Den ersättning ämbetsmannen sjelf får
behålla anses numera i regeln ej böra öfverstiga den
direkta utgift, som ämbetsverksamheten i det speciella
fallet förmodas ådraga honom. Men ersättningen kan
äfven ingå direkt till staten sjelf. För en sådan
ersättning, som af tyskarna kallas »gebühr», har man
ej i svenska språket någon antagen benämning. För att
minska besväret med och kostnaden för upptagande af
denna ersättning samt lätta kontrollen plägar vara
föreskrifvet, att vissa skriftliga handlingar, som
ingå till eller utgå från statsorgan, skola antingen
skrifvas på papper, å hvilka finnas officiella
märken, som representera fastställda penningesummor,
eller ock förses med vidfästa pappersstycken med
dylika märken (»beläggningsstämplar»). Med sådana
märken försedt papper af ena eller andra slaget
kallas charta sigillata eller stämpelpapper. Det
penningebelopp, som representeras af stämpeln, måste
då utbetalas af den person, som till myndigheten
inlemnar eller derifrån utfår handlingen. Såsom
oriktigt kan dervid ej anses, att taxan öfver det
stämpelpappersbelopp, hvarmed en handling skall
vara belagd, bestämmer olika summor, alltefter som
den myndighet, till hvilken handlingen inlemnas
eller hvarifrån den utgår, är en högre eller en
lägre. En högre myndighet ådrager ju staten i regeln
större utgifter. Äfven måste det anses vara i sin
ordning, att handlingar, som egentligen afse ett
offentligt intresse, äro fria från charta sigillata. –
Beqvämligheten och den jämförelsevis lätta kontrollen
af stämpelpappersafgiften hafva emellertid gjort, att
man användt och använder den såsom ett uppbördssätt
äfven för verkliga skatter. Så t. ex. beläggas
i Sverige bouppteckningar, köpebref och andra
handlingar angående öfverlåtelse af eganderätt till
fast egendom äfvensom skuldebref och kontrakt, då de
företes för vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
