Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tertiärsystemet (tertiärformationen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse, äro mycket sällsynta. Bland sjöborrarna
(echinoidéerna) äro klypeastriderna och
spatangiderna de vigtigaste. Bryozoer finnas här
och der i stort antal, men äro af ringa geologisk
betydelse. Brachiopoderna (armfotingarna)
äro sällsynta och representeras endast af få
typer. Musslorna äro allmänna och tillhöra till
största delen nu lefvande slägten, hvaremot de för
kritsystemet så karakteristiska slägtena Inoceramus
och Exogyra försvunnit. Snäckornas betydelse ökas
ansenligt i jämförelse med föregående system (så
t. ex. Cerithium med ett par hundra arter), dock hafva
Nerincea och Acteonella utdött. Bland cefalopoderna
(hufvudfotingarna) är endast Nautilus af vigt;
belemniterna och ammoniterna hafva helt och hållet
försvunnit. Af leddjuren förefinnas hufvudsakligen
insekterna i stor myckenhet i jämförelse med
föregående perioder. Fiskarna representeras
företrädesvis dels af hajar, dels af benfiskar,
som på några ställen (t. ex. Glarus, Monte Bolca vid
Verona, Licata på Sicilien) äro ganska talrika. Bland
de annars sällsynta lemningarna af groddjur märkes
den med den nu lefvande jättesalamandern beslägtade
Andrias (se d. o.) från Oeningen. Sköldpaddor finnas
här och der. De i de äldsta delarna funna foglarna
(såsom Gastornis, Odontopteryx) äro försedda med
tänder, hvaremot de yngre foglarna öfverensstämma med
de nu lefvande. Däggdjuren, som i de äldre geologiska
systemen voro mycket sällsynta och utgjordes endast af
pungdjur, uppträda i tertiärsystemet i stor mängd och
äro högre organiserade. De finnas, liksom insekterna,
hufvudsakligen i limniska bildningar. Europas äldre
däggdjursfauna karakteriseras förnämligast af hofdjur
(Palaeotherium, Anoplotherium, Xiphodon m. fl.) och
rofdjur (Arctocyori), den yngre af Anthracotherium
samt elefant-artade (Mastodon, Dinothermm) och
hästartade djur (Hipparion m. fl.). Fullt säkra
spår af menniskan hafva deremot icke påvisats inom
tertiära bildningar. I faunistiskt afseende utmärker
tertiärsystemet sig hufvudsakligast derigenom att
nummuliterna och däggdjuren uppträda talrikt samt
att molluskfaunan närmar sig till nutidens. – Bland
algerna finnas kalkalger, såsom Lithothamnion, af
geologisk betydelse. Ormbunkarna och cykadéerna äro
starkt tillbakaträngda liksom ock barrträden, ehuru
bland de senare förekomma flere geologiskt vigtiga
slägten, såsom Sequoia och Taxodium. Palmer äro de
vigtigaste bland monokotyledonerna. Hufvudmassan
af floran utgöres af dikotyledoner, af hvilka ofta
ej endast stamdelar och blad, utan äfven blommor
och frukter äro kända och kunna med full säkerhet
bestämmas. Tertiärperiodens flora utmärkes således
genom tillbakaträdande af ormbunkar och cykadéer
samt de angiosperma dikotyledonernas öfvervigt. I
Europa hafva de äldre flororna en tropisk prägel,
de derpå följande en subtropisk för att småningom
närma sig till den nu i Europa herskande floran. –
Bergarterna i tertiärsystemet äro ofta lösa och mjuka
(sand, lera o. dyl.). Då de deltagit i de bergbildande
processerna, hafva de dock ofta genom tryck antagit
stor fasthet och
hårdhet. Af allmännare bergarter må nämnas kalkstenar
(såsom nummulit-, milliolit-, amphistegina-,
lithothamnion- och leytha-kalk, grofkalk), gips,
salt och brunkol. Eruptiva bergarter förekomma i stor
mängd, hufvudsakligen basalt, fonolit och trachyt;
dock kan stundom såväl granit som gabbro iakttagas i
djupet af förstörda vulkaner. – Under tertiärperioden
ökades kontinenten och antog småningom sin nuvarande
form, dock med många oscillationer i förhållandet
mellan land och haf. Sötvattensbildningar äro i
tertiärsystemet vida allmännare än i föregående
geologiska system. De vigtigaste nuvarande
bergskedjorna, såsom Alperna, Himalaja o. a., erhöllo
genom de bergbildande krafternas verksamhet sin
nuvarande form mot slutet af tertiärperioden. Under
den äldsta delen af tertiärperioden var mellersta
Europas klimat ännu tropiskt och öfvergick sedan
småningom genom subtropiskt till det nuvarande. Ja
från en tid just vid slutet af tertiärperioden
finnas faunistiska och floristiska bevis för att
en temperatursänkning egt rum öfver en stor del af
Europa ända ner till Medelhafvet.
Geologisk indelning. Paris-bäckenets
tertiärbildningar voro de första, som blefvo
föremål för en grundlig vetenskaplig undersökning, af
Brongniart, hvarvid Cuvier beskref de hufvudsakligen i
gipsen vid Montmartre funna däggdjurslemningarna. En
för hela tertiärsystemet giltig klassifikation i
3 »etager»: eocen, miocen och pliocen, grundad på
Deshayes’ uppgifter om proportionen mellan lefvande och
utdöda molluskarter, framställdes först af Lyell. På
grund af vissa geologiska förhållanden ansåg Beyrich
sig böra sammanfatta de yngre eocena och de äldre
miocena bildningarna under benämningen
oligocen. Numera delar man vanligen tertiärsystemet i
2 större grupper: eogen och neogen, den
förra omfattande eocen och oligocen, den senare
miocen och pliocen. Ch. Mayer-Eymar har föreslagit
en indelning i etager, hvilkas antal af honom nu
uppgifves till 15, indelade i 30 underetager. Gränsen
mot de yngre bildningarna, som kallats de qvartära,
de postpliocena, diluvium, de lösa jordlagren m. m.,
är ofta svår att draga. I senaste tider har också en
tendens gjort sig gällande att betrakta de qvartära
bildningarna ej såsom bildande ett särskildt system,
utan endast såsom de yngsta tertiära under benämningen
de pleistocena. Enligt detta uppfattningssätt skulle
då tertiärsystemet blifva det enda kainozoiska. –
Ehuru denna indelning gjorts närmast med afseende
på förhållandena i Europa, kan den dock tillämpas
öfverallt, hvarest tertiära bildningar förekomma,
och har derför samma allmängiltighet som andra
geologiska systems indelningar. Tertiärsystemet
är dock ingalunda likformigt utbildadt öfverallt,
utan man kan urskilja 3 olika geografiska områden
l. provinser: den mediterrana, den medeleuropeiska och
den boreala, detta dock närmast med hänsyn till Europa
och de arktiska landen. 1) Den mediterrana provinsens
aflagringar sträcka sig från Garonnes och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
